Och ja, ny layout med. För er som läser genom en reader.
Ohemligt
Du å jag Alfred
Jag och Kavaj. (Kawaii betyder gullig på japanska.) Kavaj är en tjej. 12 veckor.
Lösenordsskyddad: Hon är en ovanlig art, så förbjudet att såra, sätt henne tillbaks där hon stod
Ifall det var någon som missat
Jo. Jag ska flytta hem.
Ni kan läsa om det här. Om ni har lust.
Med en femåring på min nivå
”Är det där hon med skon?”
”Ja. Vet du vad hon heter?”
”Mmm… Askungen?”
”Ja, det stämmer.”
”Vad heter hon där då?”
”Hon heter Belle. Det är franska.”
”Nell.”
”Nej, Belle.”
”Och Belle, gifter hon sig också med en prins? Nej, med ett odjur va?”
”Ja, med ett odjur. Men han kanske också är en prins. Egentligen.”
”Nej, jag tror inte det.”
”Förmodligen inte. Men han är ju i alla fall snäll.”
”Ja… Jag vill vara Belle. Vem vill du vara?”
”Då vill jag vara Ariel.”
”Ok. Kom nu, du ska vara lillasyster så är jag storasyster. Eller vänta. Vi hoppar hopprep istället.”
Ingenting är ingenting
Historien.
Den är så komplicerad och lång och sjuk att jag inte vet om jag någonsin kommer att kunna berätta den. Men jag hoppas det. En dag vill jag kunna forma orden på ett sätt som förklarar. Och då hoppas jag att även jag själv förstår.
Men nu är det helt över. Allt. Och jag kommer flytta härifrån till sommaren.
Och det kommer kännas som att dela mig på mitten. Som att gå sönder igen.
Vart jag ska är kanske inte helt bestämt än, men jag dör om jag stannar här ett år till. Och jag antar att det är bättre att gå sönder än att dö.
I en natt nu, har jag sovit hela. Utan att vakna. Och två gånger har jag vaknat utan att ha tänkt på C som det första. Sen, naturligtvis, men kanske bara på tredje eller fjärde plats. Varje morgon vaknar jag och tänker: När får jag sova igen? Hur tidigt kan jag gå och lägga mig ikväll? När kan världen få försvinna igen?
En morgon har jag vaknat och tänkt att det kanske blir en bra dag. Trots allt.
En av en miljon.
Men om ni tycker jag är konstig så är jag nog det
Ibland vet jag inte riktigt vad jag gör här.
När vi bara förlorar alla matcher. När C är en satans idiot. När jag vill vara i Göteborg och äta sushi med mamma eller dricka kaffe i en handbollshall med pappa. När jag vill åka på utflykter med min bästa vän och när jag vill kramas med mina systrar. När jag vill fly från allt och glömmas bort, långt härifrån. Då, när jag inte svarar i telefonen för att jag inte klarar av att ens säga hej.
Och när det bara regnar och är mörkt och kallt och jag tror att det inte finns någon i hela världen som vill vara med mig. Då, när dom som hör av sig inte gör det för att dom gillar mig utan för att dom känner att dom måste. När det är så. På riktigt.
Och trots att jag vet att det inte är så egentligen så är det så självklart så just då. Inom mig.
Men så tänker jag efter och så går det över efter en dag eller en vecka eller så. Och egentligen har det inget med var jag är att göra. Jag har alltid varit sån här. Bara inte medveten om varför.
Men jag har börjat inse saker om mig själv nu. Efter det senaste året har jag på något sätt kommit mig själv närmare. Och börjat förstå vad som händer med mig när allt blir svart.
Jag har börjat inse depressionen och vet både hur den visar sina tecken och vad den innebär.
Och då, när det inte finns luft nog så det räcker för att andas och hela huvudet trycks ihop till en skrynklig och tung gråsten, så vet jag att jag bara måste igenom och ut på andra sidan. Då tar jag sömntabletter och går och lägger mig halv nio på kvällen för att allt jag vill är att vakna upp i en annan dag, som kanske kan få kännas mindre jävlig än den som är just då.
Då vet jag att det inte är någon idé att säga ja till den där inbjudan till stället där det finns fler än den enda i laget som får mig att må bra. Det är då alla andras beteende, lika mycket som mitt eget, bara känns oöverkomligt patetiskt.
Förra veckan till exempel. Jag hade sagt ja, trots att jag kände mig på det där sättet. Och så skulle vi äta och jag kände plötsligt att jag inte skulle klara av att vara kvar. En enda sekund.
Det är som att luften tar slut och som att jag måste kräkas och fysiskt måste hålla fast mig i stolen för att inte dras upp och bort och hamna utanför dörren.
Och det enda jag fick koncentrera mig på under resten av kvällen var att hindra mig själv från att bara resa mig upp och gå. Utan ett ord.
I en blogg jag läser beskriver personen det som Mörkret. Och det är ett så fantastiskt bra uttryck.
Det kanske är svårt för er att förstå. Och det kanske är svårt för mig att förklara. Men jag försöker.
För jag vet också att det är så här jag är. Och att det kanske skulle gå att göra nåt åt det. Men jag vet inte riktigt vad. Eller hur.
För mitt emellan Mörkret och Det normala finns inget. Det är bara av eller på. Och när Mörkret är borta så ligger det bara som en svag, svag skugga i mitt medvetande. Nästan omöjligt att ta fram och känna efter och förklara.
Så där
det måste vara droppen nu, som kommit ikapp
och vi klarar oss aldrig undan eller bort från där vi står
för med lögner och hopp, kommer vi ingenstans alls
mer än tillbaka till där vi redan varit i hundra år
vi valde aldrig att hamna här, där vi plötsligt finns
men det är här vi har växt fast trots att det är hit vi aldrig gått
det var något med dig och det var något annat med mig
som förstörde allt runt omkring och fick oss att komma bort
Från mig till dig
Som en frusen värld
.
som att kvävas
och som att dö
som att tiga
tills skriket inuti förvandlas till svärta
som att inte finnas
inte räknas
och som att finnas bara för att inte vara nog
som att hata men ändå älska
som att blunda men se allt ändå
och höra allt
om och om igen
som att andas in sand
och tro att det är så det ska vara
Inte innan dess
det är så lätt för dig
att bara säga: ok
vi försöker igen nu
kan vi försöka igen
jag tror att jag vill nu
och sen ändra dig
igen
det kanske är så där för dig
att du inte bryr dig
så särskilt om mig
då
och kanske var det så att jag bara sa
ok
jag med
flera gånger med naiv förhoppning
och att jag bara gav och du bara tog
men nu
efter hundra gångers trasighet
är det inte längre ok
så jag säger:
kom tillbaka när du har vaknat varje morgon sedan sommaren och saknat mig
eller kom tillbaka när du inte skrattat på hundra år för att du älskat mig så mycket att allt har gjort ont
kom tillbaka då, om du vill
och förklara hur du har gjort fel
You’re on it
I min inkorg kväll:
Je veux te voir. (Jag vill träffa dig.)
Och vad ska jag svara på det?
Merci, mais j’aime un autre. (Tack, men jag älskar en annan.)
Eller vad fan det nu heter.
Att l’autre inte har vett att uppskatta det är ju inte mitt jävla problem.
Eller jo, det var väl just det det var.
För alltid
Hoppet. Hoppet!
Och.
Är i Göteborg över helgen. Så sjukt mycket jag behövde det, känner jag. Föräldrar, systrar, Ruth och Hilda. Familjedag i Slottskogen, spelkväll, drinkar i Linné, ord av samma ursprung. Lycka.
Och hoppet, fortfarande.
Tills vinden vänder
Jo, visst är det så. Att jag är den enda som egentligen vet. Men ni vet också, ni har insikt. Och en något klarare och mer oförstörd blick på vad det är som pågår.
Och saker ni säger lyssnar jag på.
Faktiskt.
Tankarna på C och på oss har cirkulerat så frekvent, så intensivt. Så länge. Så att det känns som för alltid.
Och just nu så måste jag tro på att det finns ett oss som bara ligger lite på vänt.
Jag måste det, för annars går det inte alls.
Och jag tror på att orden vi delar nu, jag och C, är sannare och riktigare än då, när allt var skadat och trasigt och på väg utför.
Jag är inte hans psykolog nu. Det har han en riktig som är. Men jag hjälper ändå. För att jag kan och för att det inte skadar mig att göra det. Jag blir trasigare av att inte finnas där.
Då är jag bedövad. Nu har världen färger igen.
När vi pratar nu, om framtiden, så är det med en helt annan känsla än tidigare. Nu finns ett sunt förnuft och en önskan om att allt ska bli bra, innan det kan finnas ett oss.
Det ändras säkert igen, men just nu. Hoppet.
I don’t mind it, still don’t mind at all
Vi har träffats. Två gånger nu.
Så, döda mig för det då. Om ni har lust.
Vi har pratat, mycket. Och igår sov jag hos honom.
Han kommer alltid finnas här, hos mig.
Inte just nu, inte just så här. Och vi har inget nu, som är på riktigt. Men det lilla som finns går inte att ta bort.
Det går inte att radera en självklarhet.
Om ni inte vet, så vet ni inte. Men jag vet.
Och det finns ingen annan än han. För mig.
Jag väntar.
Poff
Du kan bara fortsätta gå. Och när du kommit till kanten och gått ner i vattnet, så kan du fortsätta gå tills du inte längre har huvet över vattnet.
Då kan du sluta andas.
I need to be bold, need to jump in the cold water
Orden hopar sig, här hos mig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förmedla dom.
Jag väntar lite, så blir det nog snart lättare.
And I try not to dream but them possible schemes, swim around, wanna drown me in synch
Doften & Rösten.
Hoppet.
Gå in i garderoben så låser jag dörren och ger dig ditt Narnia
Efter femhundramiljarder sms, störda åsikter uppblandat med fina ord, så tror jag att jag har fått nog nu.
Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Ibland gör han mig glad.
Bara för att i nästa hundradel göra mig förbannad. Samtidigt som ledsen. Han tar mitt liv och trampar på det och han tar mig och slänger in mig i väggen.
Jag är trött på tomma ord, trött på lögner och på hopp som aldrig infrias.
Inte mer nu, håll dig borta. Jag hatar dig.
candelarias.wordpress.com 