Om mig

Så här beskrev jag mig förut:

Jag försöker flyta med i den tillfälliga världen men tänker oftast för mycket och det jag tänker skriver jag ner för att bara några timmar senare fnysa hänsynslöst åt. Är definitivt beroende av ljusslingor från Ikea och meningsfulla foton och klarar mig heller inte utan musik med mycket bas. I hörlurar och på repeat.
Bor här, i Sverige, efter fem år på landet i Danmark med dom skorrande r:en. Jag tror av någon outgrundlig anledning att livet blir som en romantisk komedi om man ser tillräckligt många på dvd och är svagare än jag borde för vackra ord, men har med tiden trots allt lärt mig att handlingar betyder mer än tusen löften. Jag tror på intelligens och äkta leenden och skulle alltid hålla handen med han som säger att jag är finast om det var så att jag hade möjlighet för det.

Jag tror inte på att man hör hemma där man börjar, utan snarare där man hamnar med hjälp av dom tillfälligheter som, på ett oftast spännande sätt, styr ens liv. Jag har varit med om mycket, men borde vara med om mer och jag skulle vilja känna mig framme, men har fortfarande lång väg kvar att gå. Jag borde vara utomhus oftare, ta fler initiativ, äta fler grönsaker och gilla att prata i telefon mer. Men det är ju inte så det fungerar.
Jag borde känna mig mindre rastlös, inse min egen storhet, leva i nuet och jag försöker leva efter mottot: ångra inget du redan gjort, bara sånt du aldrig kom dig för.

Är gift med min älskade Jónas.

Och nu är det mer så här:

Före detta handbollsspelare, utomlands och i Svenska landslaget, som nu för tiden bara står vid sidan av och ser dom andra spela. Epitetet ”handbollsspelare” var lätt att bära men vad som kommer efter vet jag inte än.
Numera änka sedan min man, islänningen Jónas, dog av cancer den sista januari 2013 efter tio månaders intensiv sjukdom.
Jag försöker överleva utan honom, utan oss, och väntar vårt gemensamma barn som bör komma under andra halvan av oktober. Katten Kavaj bor med mig på åttonde våningen ungefär mitt i Göteborg.