Ord

Jag har sett allt förut
igen säger du att du
inte orkar mer
att du inget har att ge

du säger att jag måste gå

och så är dina ögon så där trötta igen
som om det är jag som bara tar och tar
och inte du

som om det är jag
som tar alla dina krafter

och inte du som tar mina

dina ögon är trötta, trötta
igen nu
som om jag
är det värsta som finns

så jag kliver åt sidan

igen
för dig

Som en doft av syren jag vill ta med överallt
jag vaknar
långsamt

av solen
som skiner genom dina persienner,
ner på kudden jag lånat
och på täcket som virat sig
runt mitt ben

dörren till rummet
är stängd
men jag hör dig svagt
ändå

dina steg, din disk, din tv

och
jag kommer på mig själv med att önska
att nu kunde vara jämt

som för evigt,
för alltid

men sen, ganska snart
blir jag uttråkad
av mig själv och måste gå upp,
gå ut genom dörren och fram till dig

jag måste möta din blick
och jag måste kliva in i din famn,
känna din doft
och bli en del av dina ljud

och så får jag igen en önskan om evighet

Ingenting
riv bort lite grann
av verkligheten

och lägg dig på gräset i parken, där bredvid henne

andas in
andas ut
tänk på ingenting

om du kan

bara var där, bortom det grå
om nu verkligheten är sådan

bara var där och tänk på ingenting
om du kan

eller blunda och tänk på oss
och krama min hand,
för det är jag som ligger där
bredvid

samma som innan, så tänk på oss
om du kan
så tänker jag på dig

Jag vet inte
vi bytte just ut dig och mig till det och då
som samma, som tidigare

och ekon av
rostiga,
sorgliga
ord jag hört förr men med annan dialekt
studsar mellan väggarna
i vårt fina gröna kök

det är väl för evigt
naggat i kanten nu, tänker jag
där jag står och hör hjärtat slå inne i huvudet
känner dunkandet förlama min röst, förhindra mina ögon att se

det blir väl aldrig igen som det var

och sorgen vet så väl hur den bäst knäcker
hur den gör bräckligt av starkt
mest effektivt

och ändå var det inte längesen jag tänkte att vi aldrig,
aldrig skulle komma dit
hamna här
som gammalt och ruttet
som det jag redan tidigare slutat tolerera

men jag är som vanligt naiv, tydligen
och dum
som trodde jag växt

i alla fall som människa

så nu står vi här, och leker då
utan ord, för dom försvann plötsligt
och utan handling

och vad händer sen,
i sagan

Det är skillnad mellan nu och då
när det bara är jag
kvar
betyder dina ord ingenting längre

och då spelar det ingen roll alls
att din doft finns kvar
på tröjan jag fick
eller att jag sparat gamla sms

för nu, när det bara är jag kvar
förstår jag att du inte alls tänkte på
att dina löften byggde drömmar
här hos mig

jag visste inte, att dina ord var tomma
eller att dina steg bara ville bort

Jag är fortfarande trasig
den dagen det inte längre finns någon annan
här, i mitt hjärta

kan jag kanske finnas för dig

men det finns för många spillror
än
för många spår
av andra

det är svårt att andas
att tänka, att förstå
med skärvor kvar
som fortfarande känns
som glassplitter under bara fötter

så slösa inte alla dina kvaliteter på mig
slösa inga tankar på oss
för det finns inget rationellt kvar
i mig

jag tänker inte längre
som jag borde
jag tänker inte längre
som man ska

men jag antar att, om du gör mig hel
kan du få mig sen

Lilla jag
vad vinner ni på mina tårar
eller på min otrygghet

mår ni bättre
när jag mår sämre?

det måste vara något hos mig som är fel

varför är det jag
som cyklar hem på rasten
utan att våga komma tillbaka
och utan att kunna säga ifrån

det måste vara något jag sagt men inte minns

tror ni att jag inet förstår vad ni gör
eller att jag inte hör när ni viskar?

jag uppfattar allt när jag tyst ser på
skrämd till litenhet
när tårarna bara rinner mer och mer

Du förstår det nog inte
lämna mig inte ensam
med tankarna

jag hatar mig själv

underhåll mig, gör mig glad

och lämna mig inte ensam
inte kvar

Ursäkta mig men
vem var det som vände min värld 

upp och ner

som gjorde det mjuka hårt
och sparkade undan mina fötter

och vem var det som
tog bort glädjen
och ljuset
bara så där

och i min värld
fortfarande upp och ner

vem var det i den
som lämnade mig
ensam och tyst

Bara för att jag är så dum
jag vet inte riktigt varför
men det spelar egentligen ingen roll vad du säger
för jag minns ändå alla ord 

oavsett karaktär

men ljug inte
snälla ljug inte mer nu

för det är så mycket enklare med sanningen
för mig

men det är väl oviktigt för dig
vad jag vill
eller varför

och på något sätt måste du gilla att förgöra mig
gång på gång
och jag lär mig aldrig att det du säger
alltid är lögn

Hundrafyrtio
hundrafyrtio kilometer i timmen
och
hundrafyrtio slag i minuten 

lika många tankar
lika många ord

hundrafyrtio anledningar att blunda
och hundrafyrtio att vända om

det finns hundrafyrtio saker
jag inte sa
och
hundrafyrtio saker
jag aldrig fick

Bara för att jag inte ger upp
det är som att vi
hänger på din sista tråden
utan att lossna 

bara för att jag
så hjälplöst
kämpar

och för att jag
inte bara kan låta det vara

det är som att jag
är den där jobbiga
igen

det finns ingen jobbigare än jag
tydligen

och jag lär mig aldrig

Det här exemplaret verkar vara ur funktion
jo,
jag säger det
att du 

inte
ens
nästan

är mitt förstahandsval
just nu

och heller inte sen

trillade den ner nu?

Imorgon eller?
det har inte gått så lång tid
som jag tror
och det finns ingen anledning att oroa sig
att oroa mig 

egentligen

men jag vill ha allt
svart på vitt
eller i vilka färger som helst

och jag vill veta
förhoppningarnas trolighet
förväntningarnas sanningshalt
det måste du förstå

Det du inte berättar, säger mer
du drömde om mig, säger du
men nämner inte
om det var bra eller dåligt 

för man säger bara snälla ord här

Du behöver inte ljuga för mig
det gör jag så bra själv

det finns inget kvar nu för jag stänger ute allt
och vill glömma 

och jag försöker tänka om nu

tänka bort och försäkra
trots att det bara är jag som hör
och att det inte spelar någon roll

för det finns bara lögner
i det jag intalar mig själv

tyvärr är jag inte lika naiv nu
när det är mina egna ord
och inte dina
inte lika benägen att tro på allt

Ett skepp kommer lastat
först var det bara du som sa
allt det där om att vi 

inte
alls
passade

och jag som bara skrattade
och sa
att världen är större och betyder mer
och att

kärlek
reser
överallt

och när du gick försvann jag med dig
men åt anda hållet

då var det ingen som visste vart
eller såg det trasiga
men nu är jag tillbaka igen

och nu är det jag som vet

att vi inte alls passar
att världen inte alls är stor
och att kärleken inte reser
alls

och du som hävdar motsatsen
och säger
kom med mig baby
vi passar, men inte här

Jag har ett förslag
dom där timmarna
i soffan, under täcket
med dina armar runt om min kropp
och mitt ena ben över ditt 

har vi glömt dom nu?

och vad hände med orden
åsikterna
och att det kändes som om du förstod

har vi glömt dom med?

den där tystnaden som du skapat
som infann sig när vi
plötsligt

gick från hundra till noll
på ingen tid alls

kan vi inte glömma den istället?

för min inbyggda naivitet
och den så eländigt förhoppningsfulla självbilden
har så svårt att förstå nu

när din plötsliga tystnad står i vägen för alla orsaker

Vi blir trasiga ihop
det är inget fel på dig
och inget på mig 

bara tillsammans går vi sönder

jag förstör dig
utan att mena det
precis som du förstör mig

och det verkar vara
det enda vi kan, det enda vi vill

så jag vände mig bort
vid insikten
och började gå

men jag tror jag gjorde fel då
och jag tror jag ångrar mig

Det går givetvis bra ändå
det vandrar så många skuggor här hos mig
men jag letar förgäves efter din 

och jag hör hela tiden röster
men varför pratar aldrig du?

det känns som om jag behöver dig här
på nåt sätt
fast ändå utan att behöva

för jag skulle inte försvinna om du försvann
jag skulle inte dö om du dog
det skulle bara göra ont

men jag vill verkligen ha dig här

Det jag tror
det var aldrig meningen att jag skulle se dig
och du skulle aldrig se mig 

jag vet inte varför det blev så ändå

det var väl min naivitet och barnsliga önskan
i samband med dina ögon
och ditt stora leende

men jag är inte säker

för det vi har
är så mycket krångligare än jag tänkt mig
och säkert du med
men jag får inga ord ur dig

så det är svårt att veta

jag lämnas att tro
istället
och det är aldrig bra
för min hjärna rusar så lätt iväg

Kan vi låtsas lite?
jag drar upp täcket
virar det tätare

för det blev plötsligt kallt nu
och ensamt

och jag tänker att det är du som är här
virad och tätt intill
att det är din kropp
och dina händer

och att ingen annan behövs

jag tänker att du ligger bakom mig
när jag vänt mig om för att sova
att dina händer finns

överallt där jag är

att du lägger dig tätt, nära
och att jag känner din kind mot min

Det är självklart
jag vet inte var du har varit
innan
och vet inte hur det kommer sig
att jag hittade dig nu 

men nu kan jag aldrig gå tillbaka

gör vad du vill
precis vad du vill
men det finns inget annat för mig

det kan bara vara du och jag nu
bara du och jag

Som ett
var slutar jag, baby
och var börjar du 

det finns ingen skillnad här

En sista gång
hans doft har fastnat på min hud
igen
och hans ögon borrar sig in

det luktar hemma hos mig
när han är här

och sen går allt vidare, allt försvinner
och jag gör allt för att glömma

oss finns inte mer
det måste vara så det ska vara nu

Jag har planer men dom känns så jobbiga att genomföra utan dig
mest rädd för att lämnas kvar
för att vara den enda

verkligen den enda

jag kan inte stå för
alla mina uppenbara misslyckanden

på en gång

det är för stort, det här med ensamheten
det här med att lämnas kvar

Allt utom dig
stör mig inte nu
tack
jag vänjer mig av 

jag blundar och försöker sluta
som om det skulle hjälpa, att jag tänker på annat

det känns inte så
inte bättre alls, med allt utom dig

Ändå är det något som vägrar lämna mig ifred
det är inget mer, baby
det finns inget kvar

Det viktiga är allt annat
1. tusen miljoner bilder
av ingenting alls viktigt
och
allt som någonsin betytt
blixtrar förbi när jag inte kan sova

sekvenser ur mitt liv
jag nästan glömt

2. försöker intala mig själv
att det funnits så mycket

och finns fortfarande

och att det jobbiga i nuet blir oviktigt snart
att ångesten som finns
där från början till slut
försvinner

ganska snart försvinner den

Bara en liten stund
tänker för mycket
kräver för många svar

du försöker vara enkel
och jag
får dig att tveka

jag skulle ändra mig
om jag visste hur

tror jag

men jag kan inte sluta tänka
alldeles för mycket
eller kräva för många svar

önskar att hjärnan kunde blunda
och glömma bort

bara tillfälligt, ok
vill inte glömma oss helt
men jag orkar inte gråta mer, just nu

Men vad vet väl jag
jag har mina egna funderingar
och du har dina 

det är så

men det borde vara
vi som funderar ihop

Det finns inget annat
jag faller längre bort
och försvinner snart 

för varje dag
lite längre bort, lite längre ner

men jag slutar aldrig hoppas
att du ska följa efter
för jag behöver dig där

både före och efter

jag behöver dig där
över allt och hela tiden

du förstår inte, jag vet det
men vad ska jag säga
när det är min största sanning
just nu

Jag låtsas att jag inte hört
jag kan skrivna om spruckna drömmar
om ord som bara finns
men aldrig hörs 

om dig och mig
och allt mittemellan
det ryms mycket där, det vet du va?

jag kan skriva om löften som väger lätt
om saker som aldrig sker

och om morgonens ord
som släpps ut och försvinner under dagen
när vi tänker på annat

och om kvällen
då drömmen är trasig och alla löften tomma

Visst kan jag se det nu
bakifrån
spelas allt upp igen

och dom små markeringarna
blir överdrivna
självlysande

dom pratar om tecken
och om hur dom syns
efteråt

mycket tydligare efteråt

Jag bara hatar en stund
ljudet av när någon vaknar
och regnet som smattrar illavarslande 

din mun som öppnas och stängs
och du vänder dig bort
din rörelse skakar bort min hand
som bara försökte

jag antar att det är dags för dig
att komma med tusen
anledningar att inte vara

och jag beter mig som en idiot
när jag gör allt för att ändra det
och säger att jag
inte kan klara mig utan dig
att jag
aldrig vill älska någon annan

jag får inget svar

och beter mig som en idiot, säger:
att jag skulle göra allt

för dig

och ändå vet jag, säkrare än allt annat
att jag skulle ha det lättare
kanske bättre till och med

utan dig

men det är något
som låser mig vid tanken på dig och mig

jag hatar att du förstör mig
att jag inte kan leva utan dig
och jag hatar
att vi ens påbörjats

Allt
säger:
det gör inget 

och känner inte igen mig själv
för plötsligt
är jag beredd att ändra allt om du kräver det

aldrig innan har det varit så lätt
att byta ut mig

men baby
det gör inget, om jag måste

Innan jag minns igår
vaknar
totalt förvirrad
och

under några lyckliga sekunder

minns jag varken att
eller varför

tårarna trillade tills sömnen kom

Hos mig
jag undrar hur du skulle passa in här
eller jag hos dig 

men vem bryr sig

vet bara att du måste finnas här
med mig
eller jag hos dig

förstår du?

du behöver inte ändra något alls, baby
snälla, fortsätt vara du
och håll min hand

Be mig aldrig gå
du omsluter mig
och andas så mjukt, mjukt

fuktiga läppar mot min kind
när du viskar allt
det jag är

och jag vill aldrig
aldrig gå härifrån
jag kan aldrig, aldrig klara mig
utan dig

jag blundar och
försöker få nuet att vara för alltid

(det har vi väl alla provat ibland)

för jag vill aldrig
aldrig gå härifrån
aldrig aldrig klara mig
utan dig

Bara för stunden
jag hör dig
sova
alldeles vid sidan av

din rygg mot min kropp

du är så fin
lämna mig aldrig, ok?

vill röra vid hela dig samtidigt

tittar, kisar mot morgonljuset
tills jag kan alla delar av din kontur

Nu
vi är tillbaka igen
där oss är bra

och
det där jag inte kan klara mig utan

– totalt underbart –

det här
när vi är tillbaka
och jag glömmer
allt, allt

inget annat
– varken då eller sen –
är viktigt

bara nu finns, eller hur baby?

nu när du har din arm
runt min midja
och nu
med alla fina ord

Visa mig hur
hur kan jag låtsas
– precis som du –
att det är ok

att det där som
(inte)
hänt
inte spelar någon roll

baby, det betyder inget
ok

nej, vill jag skrika,
för mig är det något

men jag säger inget alls
äts bara inifrån

så hur blir jag som du,
som bara låtsas?

Jag ser ett mönster
så klart skulle jag överleva
och
klara mig

utan dig

men

jag är så trött på alla besvikelser
på att göra andra ledsna

och
det är så det skulle bli
om jag
(eller) när jag
ytterligare en gång inte kunde klara av det

och jag vill inte prata om det

kan vi inte bara
glömma?

Det vi inte ser finns inte
jag biter i mig
dom allra tydligaste tecknen på att allt
inte är som det ska 

men sen
(så) bara sväljer jag
och blundar

tills dom försvinner

för jag vill
hellre leva blind
och tyst

än utan dig

och dessutom tänker jag:
det blir nog bättre,
annorlunda sen

Låt mig välja min egen sanning
bläddrar igenom
alla gamla högar

selekterar bland
all gammal skit

väljer att blunda
ibland
medan mörka foton vänds upp och ner
fast alla glada minnen
ser jag

och jag tittar, om och om igen
men det är aldrig tillräckligt

för jag kan inte fly från idag
och det som
– långsamt ibland, bländande fort emellanåt –

får mig att sjunka

Jag trodde vi hade nåt
att
inte höra av sig
eller låtsas om
är tydligen oerhört
enkelt

för dig

själv sitter jag här
och fattar
ingenting

för det är inte alls enkelt för mig

jag måste vara dum
som låter hoppet finnas kvar

och dum
som låter önskan synas
så tydligt

men jag har aldrig varit bra
på att göra som alla andra

Jag brukade inte vara sån
vi döljer
(eller gör vårt bästa för att gömma)
dom naggade kanterna

för det vi vet
vet ingen
det passar oss bra,
finfint så

men du har ditt
och jag har mitt

i skuggan
utom synhåll

vi borde vara samma
men du
väger över

tar över

och jag ser mig själv
anpassa
ge efter

förändras och förvillas

Inte utan dig
så fort
men ändå som för alltid
på nåt konstigt vis

har vi bara passerat
och tiden räknat upp

och nu plötsligt
behöver jag dig här
behöver jag dig alltid

Det är så här nu
tjugo över åtta
ungefär
fördragna gardiner döljer det eventuella ljuset utifrån
eller så är det bara inte ljust än

du ser vaken ut
lite trött bara, kanske lite trött

du klipper med ögonen
men ler när du ser att jag också gör det
din hand mot min kind, mot mitt hår

timmarna sömn känns inte lika viktiga nu
som att jag inte ens bryr mig
trött eller inte
vill bara ha mer tid
med dig

vi kan sova sen, eller hur
fast var för sig

Det minst förväntade
jag kunde aldrig föreställa mig
att du plötsligt skulle vara den som vaknar i min säng

eller att du skulle vara den
som finns i närheten

våra världar är så främmande
jag hoppas det inte gör nåt

Vi låtsas att inget har hänt
jag vaknar, trött och jävlig
efter kvällen som blev en katastof

vänder kudden
för svalhetens skull
men det hjälper mig inte särskilt

minns allt glasklart ändå

så jag tar upp mobilen och raderar allt från dig
avreagerar
utom det första och det sista
och ett i mitten som betyder för mycket

sen är du försvunnen, säger vi

ändå går jag hela dagen och tänker på dig

och med hård musik i mp3:n
tar jag vägen förbi ditt hus
när tanken på dig känns för sorglig

jag måste ha missat din övergång från biroll till huvudroll i mitt liv
så jag frågar mig när
och varför det blev så

din ursäkt
senare på kvällen
blandat med dina ord om att du verkligen inte vill sluta här

gör mig svag igen
och beredd att förlåta allt

omedelbart

Jag och mitt nötskal
igen
bygger jag förhoppningar
högre än bra
starkare än jag borde 

som murar
som hindrar mig

som gör det
så mycket svårare
igen

för jag vill så mycket
utan att veta var jag ska börja
och jag klarar inte fler besvikelser

Säg bara till
jag lägger mig vid sidan av
vill ta på hela din kropp
samtidigt

för det är fan
vad du är sexig
och jag är svältfödd

bara ett ord eller två
säg bara ett ord

jag kräver inte mer
nu för tiden
kalla mig baby
eller jag vet inte
det räcker nog med att du bara ler

sen kan vi ha sex

Igen
en förvirrande frihet
lämnar du mig

med

när du väljer bort
väljer om

och jag hamnar på noll
eller minus

något mer sargad
än förr

Det är ingen idé
det är kallt
kaffet i din kopp

eller
senaste drinken är orörd

dina händer är
oförklarligt upptagna
med att bedyra

och annan skit som jag ändå inte tror på
men du verkar så säker på din sak

och ändå
eller kanske bara därför
vet jag hur det är
egentligen

jag kan alla era trick
och kan hända kallar du mig bitter
eller cynisk

jag kallar det insikt
och dig för lögnare

och klarar mig bäst utan

Den här gången
det är så många
förvirrande sanningar som cirkulerar runt
just nu

förmår inget mer än
att känna det tomma komma tillbaka

inta mig återigen

jag hoppas att det ska gå över snabbt
den här gången
för jag orkar inte kämpa
uppåt

varje gång uppåt
bara för att överleva
det orkar jag inte

Men tyst
tolka inte in allt

låt mig
bara vara

jag vill säga saker hela tiden
som aldrig har betydelse

förstå att det är för galleriet
mitt spel

det tål inte granskning

Ditt val
det är rätt lätt
att vara vilsen

som en främling för sig själv
jag vet

du kan förstå
eller blunda för det som gör dig rädd

men för mig
är jag enklare än du

Eat me
vänd mig efter vinden
och manipulera mig 

bara för att det är så lätt
och bry dig inte

bry er inte

jag säger inte vad jag tror
aldrig vad jag vill
för jag har vänts
efter vinden

och min roll är så klar här

Det du trodde fanns
visst kan man stirra sig blind
i backspegeln
och försvinna
av minnen
som liknar perfektion

men jag vet trots allt
att tunnelseendet
och den selektiva förståelsen
smyger sig på
tyst

och så vet du inte
om det som fanns var på riktigt

Vem orkar försöka
jag kan tycka att jag borde
vara smartare

att det inte borde
kunna röra mig

och kan hända är det precis

det ser ut

för det är det jag försöker efterlikna

att jag inte borde
bry mig
att jag aldrig borde
tänka steg två

men

Ni kanske tror att det inte märks
men så sitter jag

mitt i
en impoderande atombomb
med orörliga läppar

och med varm hud
utanpå hjärtats hårda dunkanden
som bara jag hör
bränner jag inne mina tårar
för att inte göra allt värre

men när ni väljer att skapa fasaden
på nytt
väljer att bita ihjäl era onämnbara åsikter
och kväva det svarta
med vitt

blir allt bara grått
för er tystnad säger mer än ni tror
och mer än ni vill

Plötsligt
du gör det oväntade
mitt i min insikt
om att det nog inte blev
som jag hoppades
och vänder allt på ända 

det är som att du vet
att allt som behövs
för att jag ska fortsätta
vilja
är smått

och ditt oväntade
slår undan mitt skydd

det är som att du inte kan
bara låta mig vara
trots allt
trots att du ju måste veta
hur fan livet går
här hos mig

så du gör det oväntade
och jag faller igen

Onamnad
utan dig
finns det inget
alls
för alla ord blir meningslösa
fortare än du anar
när du har gått 

det är som om jag lever för dig
fast tänker
att det är dumt

Jag är fan inte bitter
och dagen
har utan att jag har bett den
bara fortsatt vara
den jävligaste på länge 

för att folk inte har en aning
om vad det är dom säger
och tycker
så inihelvete lillgammalt och klokt

och alla jävla massmail
som fyller det ytliga otyget till bredden
för när jag slår tån i soffbordsbenet
samtidigt som jag öppnar telefonräkningen
blir det bara för mycket
och när teven bara sänder massproducerad skit
på amerikanska

och dessutom råkade
den jävla fågeljäveln dö med
för vem fan bryr sig om allt det ytliga
när dagen är uppochner
och jag tvingades skälla ut lingonsyltlocket
på grund av brist på samarbetsvillighet

Onamnad
mitt ena ben ligger inkilat
mellan hans
och våra näsor snuddar vid varandras
jag känner hans andning
och att han klappar mitt hår 

och jag
försöker hindra mina tankar från att rusa iväg
min hjärna från att tänka på saker som
att det kanske kunde vara så här
jämt

och att det kanske är dags nu

men sen återfinner jag mitt förnuft
och inser
att det är jobbigt att ligga så här tätt
en längre stund
det blir varmt
och klibbigt
och min ena arm kläms tills den håller på att somna

Det tar tydligen tid
i sängen
när du låter din hand smeka mitt huvud
och din mun
viskar att du alltid vill vara här
att vi aldrig behöver gå upp
för att inget är viktigare
än det som är 

så inser jag aldrig
att det bara är en dröm

för jag har glömt av hur man nyper i sin arm
bara för att vara säker
jag har glömt av
att verkligheten sällan överträffar dikten

och när jag vaknar
efter den tusende drömmen om oss
och lyckan
får jag återigen ett slag
rätt igenom hjärtat
så att det går sönder igen och igen

Det måste rinna av till sist
det är som om hela du
och det du gör
producerar arghet och oförstånd 

för när du säger
det där elaka och onda
eller det onödiga
om du så vill
kan jag inte längre stänga av
och låta det rinna av


det slutar med att jag skriker
saker jag aldrig ens tänkt

och jag skriker
utan att reflektera
över att det finns en verklighet
där känslor inte styr

Det är vad jag hört att man ska
drömmer om ensamhet
och vald isolering
där allt faller på plats

och jag drömmer om vinden
som lugnar
och kommer med sanningar
när jag inget vet

det är jag och klipporna
i livets vanligaste kliché
för jag behöver bara mig
och ensam är stark

Flashback

delade vi blandband
och intresset
för italienare på fotbollsbesök
när vi hängde på din skolgård
och du presenterade mig för Erik och Jonas och Henrik
eller nåt

världen var liten och vår
och så enkel
för allt var som det såg ut

ibland var det min tur att fråga efter
en sjuttiofemma kir

det var lätt
och aliksen tog bara femtio spänn
för att fixa vår fylla
när vi bytte varor bredvid rulltrappan

Igen och igen
för vi vandrar fram och tillbaka
igen och igen
trots att vi känner vägen
och vet var den går 

vi letar sanningar
bland alla lögner vi hört
igen och igen

men vad har förändrats
och vad har stått stilla
sedan sist

våra skuggor är lika långa
och misstagen fortsätter vara fel

och inget kan jag göra
när solen bländar
och du drar mig med
igen och igen

Som du
jag fyllde min dagbok
med rundade hjärtan

vid sidan av procentsatser på mig och någon

allt över sjuttio var rätt
allt över sjuttio var sanning och framtid

jag gillade lambada för att du gjorde det
och sprayade min lugg
precis som du

du bad mig inte
självklart
jag ville bara vara likadan
för vi var fjorton
och lyckan kom fort och ofta

När det var vi
vi åkte spårvagn med fötterna på sätet
längst bak
och hoppade av om det blev kontroll

för dom coola betalar aldrig
fick jag veta

vi köpte ett litet paket marlboro lights
och delade

det var innan man måste vara arton
för det var vi inte
men trodde det ibland

vi övade rökringar
och du lärde mig om allt som var viktigt
just då

det fanns bara vi

och jag sov på ditt golv
och lekte med din katt
trots att jag var allergisk

men det var bara så självklart
just då

Och idag då?
skulle vilja andas
utan fastnad längtan
utan tomheten
och det mörka som tynger

utan det längst in
som är osynligt

och bara känns ibland
men ändå
bestämmer min tid

skulle vilja andas
och slippa tänka efter
för hur ska jag klara idag
och hur ska jag försvara mig idag

hur ska jag
kunna ignorera tomheten
och sluta vara tyst
trots att min längtan sitter fast
och inget kommer ut

Till dig som tror för mycket
den obäddade sängen
betyder ingenting
och jag döljer
inget för dig

sanningen är enklare än tanken tror

och verkligheten
den bara finns
precis som jag
som jag och du

inget är svårt här
inget är dolt
jag försöker bara överleva

fråga om du vill
och jag tänker svara
precis som det är

lika enkelt som sanningen
ska jag svara

att det bara är

Jag är
blundar
för att försvinna 

kanske

vill glömma dig
och det du sa

och inte tänka på
allt det som gör ont
som skär mig itu

men jag är ju
oavsett

och jag tänker

Vi
mtv står på och min bakgrund får ett soundtack
det är mörkt ute
fortfarande
men det är nästan morgon nu

jag tror jag är vaken men drömmer om dig ändå
fast jag vet inte riktigt

du förekommer
överallt

och med eller utan verklighet
gör du det så svårt att sluta minnas
du är det hela
allt

för mig är du allt

när mitt soundtrack berättar om kärlek
och om sanning
så är det bara du som finns

det är bara vi och nu och är lika med sant

Kan du vara snäll att dö
ibland önskar jag att du var död
för att slippa undra

om

hur framtiden ser ut
eller om det finns ett oss

för om du var död så hade det inte spelat nån roll

hur framtiden ser ut
eller om det finns ett oss

är man död så är man

Det var inte meningen
glömde dig nästan igår
jag glömde nästan oss 

(förlåt)

men kom på det igen på kvällen

då tänkte jag på dig

(hur skulle jag kunna avstå?)

i flera timmar
oavbrutet

Oförstånd
vad är logiken
med skitsnack
bakom ryggen 

och var finns förståelsen
eller det ni säger att ni har

varför så brudig?

och var hamnar jag
mitt i det här
där jag så uppenbart
inte passar in

Vi blir aldrig nåt begrepp
jag valde inte att kalla dig vän
det bara hände
när vi blev över

I do what you say
jag är minst just nu
för du trycker ner mig
eller det är nog
kanske jag 

så länge sen jag faktiskt kände efter
använde egna ord
dom som finns har du själv lagt dit
och känslorna
är det du som har valt

fast du varken vet
eller vill
bestämmer du allt

Så jävla taskigt
trots att jag levat så

in i helvete länge

är det fan
att
ingen lärt mig hur det faktiskt ska gå till

Därför
jag säger:
dra åt helvete

du säger:
jag är redan där

Ctrl z
fan
för dom gånger jag minns 

när det rinner upp i mig
hur det var

och pirret i magen kommer tillbaka

och jag känner din hud
som om den fortfarande finns här
som om du fortfarande var här

vill spela tillbaka och ha allt ogjort
men samtidigt
ha allt
igen och igen och igen

fan
för dig och för oss
som inte finns

Det finns
trots att jag spelar winnerbäck på högsta
så hör jag fortfarande
det förflutna
det som inte finns men ändå är där

för jag kommer aldrig undan från mig själv
och allt det där som skriker inuti

jag kommer aldrig undan från det som ändå finns

Ska vi bygga en prinsessa?
vet ni att det finns en sida
där jag (och alla andra) kan leva ut
alla våra drömmar om att få vara en prinsessa

jag kan bygga och klä på och sminka

det mesta är rosa
och glitter på toppen

men det finns inga tjocka barn

Jag går bara framåt nu
jag kommer aldrig tillbaka
för allt som jag var

har försvunnit

först trodde jag
att det var precis så där
det skulle vara

som det där som försvann

men det var fel
det märker jag nu

när det känns så annorlunda

och bättre
och sant
och riktigt

jag går bara framåt nu
och

jag kommer aldrig tillbaka
så sluta be mig

Jag erkänner ingen tystnad
tycker du att jag är tyst säger du

tänker du att jag inget vet
att jag inget kan

för att jag är tyst
enligt dig

men det är nog
bara du som inte kan lyssna

för jag står faktiskt här och ropar

Jag var aldrig där
det är bara ljus runt omkring
inget har konturer
inget är något riktigt
basen i rummet rör mina fötter
får mig att hålla dina händer
och förflytta mig

vi slår i varandra
törnar in i okända personer
du ler och jag sjunger med
men egentligen kan jag inte texten
och du ska egentligen inte le
men just nu finns inget imorgon

det här är bara ännu ett misstag
ytterligare något
som inte får nämnas
och jag har inget sett
när dina händer smeker min rygg
försöker jag att inte känna efter

allt skulle vara lättare
om det inte fanns några känslor
men nu för tiden vet jag
att inte ens jag är känslokall
men det vet inte du
och kommer heller aldrig att få veta

En spillra
Han kommer fram bakom henne. Ställer sig nära och andas lugnt, alldeles intill hennes öra. Hans arm sträcker sig upp och låter handen föra hennes hår åt sidan. Bort från nacken för att lämna den fri. Han placerar en kyss, där, strax till höger om halsen. Och hans händer vandrar vidare. Hon blundar och försöker, vill verkligen, men ändå inte. Vill inte ge sig, ännu en gång. Vill inte att han ska få rätten tillbaka, utan att ens ha bett om ursäkt. Hon kan inte glömma det som hände igår. Hans ord. Eller vill inte heller, för det ska inte vara så lätt för honom att komma undan.
Hon drar åt sig armen när han försöker ta den, försöker föra den emot sig själv. Han smackar förnärmat.
– Vad är det? Ögonen ser anklagande på henne och plötsligt är allt hennes fel. Han har inget gjort och det är alltid bara hon. Men hon orkar inte längre bry sig, det är redan för sent.
Hon ger honom en blick, men den säger inget. Han har sedan länge glömt hur hennes språk går. Han kommer inte ihåg minsta egenhet, verkar inte vilja bry sig. Hon lämnar rummet och han står kvar. Stirrar framåt. Och sen är ytterligare ett bråk igång.

Jag går under nu
vill aldrig släppa, släppa, släppa
håller fast, håller fast i dig
vet du inte, kan du inte se
hur det är, här hos mig, utan dig
jag går under nu

brinner inombords igen
måste nog skrika högre än
för att du, för att du ska se
var jag finns, var jag är, utan dig
jag går under nu

ibland så tror jag, tror jag, tror jag
du nog vet, men du håller tyst
men det är dags nu, dags att gå
jag förstörs, jag dör ut, utan dig
jag går under nu

jag slösar tiden, om igen
jag längtar efter, efter dig och oss
helt utan mening och förnuft
kastar dagar, bort med år, utan dig
jag går under nu

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s