Att minnas

Jag vet att det var längesen nu. I början av september. Jag vet inte varför. Kanske måste det inte finns någon anledning eller förklaring.

Just nu är jag här i alla fall – på årsdagen.

Tre år efter att planet landade i Keflavik någon gång på eftermiddagen. De två vännerna som stod och väntade där, sa ”vi måste snabba oss” och när vi nästan sprang ut till bilen. Jag minns inte hur vädret var, men det låg snö på marken och solen var som den konstanta isländska januarisolen, knappt uppe alls.
Bilen körde fort, fort, genom alla de områden jag har passerat tusen gånger, eller vad det känns som i alla fall.
– Har du hört nåt? En av vännerna frågade den andra. Han skakade på huvudet.
– Inte nu, de sa bara att vi skulle skynda oss.
Han trampar lite mer på gasen. Vi sitter tysta. Det finns inget småprat stort nog att fylla bilens alla tomrum. Inga ord att lugna den svarta verklighet som väntar runt hörnet. Fem mil har aldrig varit längre.
– Vi berättade för honom igår, sa den ena vännen till slut.
– Å. Förstod han? Frågade jag.
– Jag tror det. Han tryckte min hand. Jag tror han log också.
Jag nickar bara. Det känns som om hela min kropp imploderar. Det liksom drar i strupen och huvudet är tungt och när bilen svänger följer jag bara med. Det kommer vara försent. Jag vet det bara.

När jag öppnar entrédörren till hospiset står det flera ur personalen där. Jag märker det inte först, men de försöker stoppa mig.
– Vänta lite, säger de. Vänta, gå inte in. Vänta.
De håller fast mig, försöker, försöker gå framför mig och mota bort.
– Stopp, säger de. Du borde inte…
Framme vid hans dörr tvekar jag inte, trots att jag vet. Och direkt när jag ser honom vet jag på riktigt, men ändå utan att förstå.
Han har på sig något vitt, något nytt de satt på honom. Efteråt. Han är smalare än jag upptäckt tidigare och hans hud är gul. Det ser ut som om han ler. Hans händer ligger ovanpå täcket, bredvid varandra.
Jag håller mitt ansikte bredvid hans, lägger mina armar runt hans kropp, viskar, kysser hans läppar. På kinderna rullar tårarna, de som bränt där bakom ögonlocken så länge.

Jag var aldrig där när han dog. Jag var där hela vägen fram till, men jag var aldrig där då.
Jag hoppas att han förstod då att det jag gjorde istället gick bra. Att det blev en Jack.

And the river comes today, it asks me

En lista jag hittade hos Linn.

Beroende av?
Sedan Jack kom – kaffe! Men även att skriva, att möblera om, min telefon.

Vad behöver du mest just nu?
Ett jobb?

Vad tror folk om dig?
Folk tror att jag är hård och tuff och stark.

Stämmer det?
Jag är stark, men inte speciellt hård och definitivt inte tuff! Jag kanske framstår som tuff eftersom jag oftast säger vad jag tycker (och det, om något, är en bristvara i vårt samhälle), men jag förstår inte det tuffa i det? Livet hade varit mycket lättare om alla sa som dom kände. Och då menar jag naturligtvis inte att man konstant ska hosta ur sig oförskämdheter som om man hade åsiktstourettes, men ni fattar. Lite mer klarhet, lite färre gissningar. Tack.

Vad får du ofta komplimanger för?
Mitt leende och min kropp.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Det händer.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
”Nä, kom som ni är! Frågade just H om han vill att Jack ska komma hit ”jaaaaa!”. :)”

Nästa mål i ditt liv:
Att rensa ut allt i mitt hus som inte ska vara i mitt hus (tänker rensat hus = rensat huvud, ja?), skaffa mig ett roligt jobb och laga ordentlig mat varje dag.

Hur svarar du i telefon?
”Hallå” omtag vet vem som ringer, ”Det är Annika” om jag inte vet det.

Vem ringde dig senast?
Pappa och mamma ringde för att boka middagsdejt på stan för hela familjen på fredag eftersom det är min födelsedag då.

Antal timmar sömn i natt?
Somnade kanske halv ett, vaknade vid två av att Jack drömde högljudda drömmar och gick dit för att stoppa in nappen och placera kaninen framför näsan. Vaknade igen vid fem när han kom in i mitt rum och jag var tvungen att följa med honom tillbaka till hans rum för att hämta kudden (fråga inte) och leta upp kaninen. Sov till sju när Jack tyckte det var morgon. Så jag vet inte. Räkna ni.

Hur känner du dig just nu?
Helvetes varm eftersom det är 27 grader inne i mitt hus, lite ont i huvudet. I övrigt ganska glad.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Jag har faktiskt jobbat sjukt mycket på det här den senaste tiden, alltså är inte allt längre svart.

Favoritdryck på morgonen?
Kaffe med varm mjölk.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
För sent. Tänker varje kväll att jag ska gå och lägga mig vid tio, men så plötsligt blev klockan tolv.

Är du blyg?
Nej, inte längre. Jag var det förut och tyckte det var otroligt jobbigt att stå framför folk och prata. Men nu är det hur lugnt som helst.

Sysslar du med någon idrott?
Nä.🙂

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Någon form av kärlek ja. Jag vet ju bara hur det kändes när jag såg Jónas första gången. Som en stöt genom kroppen, som att inte alls vilja gå därifrån.

Har du några smeknamn?
Mamma är det som hörs oftast i alla fall. Men jag kallas också Ankan, Annikan och Paniken.

Har du kyssts i regnet?
Absolut.

So I got edges that scratch and sometimes I don’t got a filter

Efter förra inlägget kändes det så orättvist på något sätt, att kasta ut ord bara, utan att ens själv kunna sätta fingret på vad det var. Så jag tänkte lite mer.

Ensamheten. Jo, det känns ensamt. Kanske mest för att jag inbillar mig att det är roligare att göra saker med Jack om man är två.
Visst känner jag för att åka och bada med honom eller plocka bär eller gå och kolla på kossor/båtar/tåg/flygplan/fotbollsmatcher/whatever, men jag är så jävla osugen på att göra allt det här själv varenda gång.
Jag är trött på att laga all mat själv, samtidigt som Jack kör på mina hälsenor med trehjulingen eller placerar sina fjorton gosedjur mellan mina fötter och jag är trött på att han ändå säger ”nej” så fort maten står på bordet. Jag är trött på att rensa trädgården själv och på att klippa gräset, handla mat, bädda sängarna, sätta in i diskmaskinen – allt själv men med Jack som ett plåster.

Och det har så klart att göra med att jag oftast är så trött att det känns som om jag ska börja gråta och att inget därför är riktigt roligt. Så då får jag dåligt samvete för att Jack inte får hundra procent av mig eller min tid, för att jag tycker det är så tråkigt att gräva i sandlådan eller att kolla på när han häller vatten från en burk till en annan.

Jag är helt enkelt trött på att ha dåligt samvete för att Jack får en dålig eller tråkig uppväxt på grund av att jag inte orkar vara glad och rolig hela tiden. Och jag är helt fruktansvärt trött på att höra ordet nej.

Vi har så klart jättefina stunder ihop med, det fattar ni nog. Vi har roligt ihop med. Men det är så lätt att glömma dom och bara tänka på dom som var extra krävande eller tråkiga eller jobbiga.

Lättar upp med lite musik.

1. Banks – Begging for thread
2. Pang! – Walking in the sun
3. Elin Bergman – Gasoline dream
4. Elina Born – Goodbye to yesterday
5. Elliphant – Love me badder