And the river comes today, it asks me

En lista jag hittade hos Linn.

Beroende av?
Sedan Jack kom – kaffe! Men även att skriva, att möblera om, min telefon.

Vad behöver du mest just nu?
Ett jobb?

Vad tror folk om dig?
Folk tror att jag är hård och tuff och stark.

Stämmer det?
Jag är stark, men inte speciellt hård och definitivt inte tuff! Jag kanske framstår som tuff eftersom jag oftast säger vad jag tycker (och det, om något, är en bristvara i vårt samhälle), men jag förstår inte det tuffa i det? Livet hade varit mycket lättare om alla sa som dom kände. Och då menar jag naturligtvis inte att man konstant ska hosta ur sig oförskämdheter som om man hade åsiktstourettes, men ni fattar. Lite mer klarhet, lite färre gissningar. Tack.

Vad får du ofta komplimanger för?
Mitt leende och min kropp.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Det händer.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
”Nä, kom som ni är! Frågade just H om han vill att Jack ska komma hit ”jaaaaa!”. :)”

Nästa mål i ditt liv:
Att rensa ut allt i mitt hus som inte ska vara i mitt hus (tänker rensat hus = rensat huvud, ja?), skaffa mig ett roligt jobb och laga ordentlig mat varje dag.

Hur svarar du i telefon?
”Hallå” omtag vet vem som ringer, ”Det är Annika” om jag inte vet det.

Vem ringde dig senast?
Pappa och mamma ringde för att boka middagsdejt på stan för hela familjen på fredag eftersom det är min födelsedag då.

Antal timmar sömn i natt?
Somnade kanske halv ett, vaknade vid två av att Jack drömde högljudda drömmar och gick dit för att stoppa in nappen och placera kaninen framför näsan. Vaknade igen vid fem när han kom in i mitt rum och jag var tvungen att följa med honom tillbaka till hans rum för att hämta kudden (fråga inte) och leta upp kaninen. Sov till sju när Jack tyckte det var morgon. Så jag vet inte. Räkna ni.

Hur känner du dig just nu?
Helvetes varm eftersom det är 27 grader inne i mitt hus, lite ont i huvudet. I övrigt ganska glad.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Jag har faktiskt jobbat sjukt mycket på det här den senaste tiden, alltså är inte allt längre svart.

Favoritdryck på morgonen?
Kaffe med varm mjölk.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
För sent. Tänker varje kväll att jag ska gå och lägga mig vid tio, men så plötsligt blev klockan tolv.

Är du blyg?
Nej, inte längre. Jag var det förut och tyckte det var otroligt jobbigt att stå framför folk och prata. Men nu är det hur lugnt som helst.

Sysslar du med någon idrott?
Nä. :)

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Någon form av kärlek ja. Jag vet ju bara hur det kändes när jag såg Jónas första gången. Som en stöt genom kroppen, som att inte alls vilja gå därifrån.

Har du några smeknamn?
Mamma är det som hörs oftast i alla fall. Men jag kallas också Ankan, Annikan och Paniken.

Har du kyssts i regnet?
Absolut.

So I got edges that scratch and sometimes I don’t got a filter

Efter förra inlägget kändes det så orättvist på något sätt, att kasta ut ord bara, utan att ens själv kunna sätta fingret på vad det var. Så jag tänkte lite mer.

Ensamheten. Jo, det känns ensamt. Kanske mest för att jag inbillar mig att det är roligare att göra saker med Jack om man är två.
Visst känner jag för att åka och bada med honom eller plocka bär eller gå och kolla på kossor/båtar/tåg/flygplan/fotbollsmatcher/whatever, men jag är så jävla osugen på att göra allt det här själv varenda gång.
Jag är trött på att laga all mat själv, samtidigt som Jack kör på mina hälsenor med trehjulingen eller placerar sina fjorton gosedjur mellan mina fötter och jag är trött på att han ändå säger ”nej” så fort maten står på bordet. Jag är trött på att rensa trädgården själv och på att klippa gräset, handla mat, bädda sängarna, sätta in i diskmaskinen – allt själv men med Jack som ett plåster.

Och det har så klart att göra med att jag oftast är så trött att det känns som om jag ska börja gråta och att inget därför är riktigt roligt. Så då får jag dåligt samvete för att Jack inte får hundra procent av mig eller min tid, för att jag tycker det är så tråkigt att gräva i sandlådan eller att kolla på när han häller vatten från en burk till en annan.

Jag är helt enkelt trött på att ha dåligt samvete för att Jack får en dålig eller tråkig uppväxt på grund av att jag inte orkar vara glad och rolig hela tiden. Och jag är helt fruktansvärt trött på att höra ordet nej.

Vi har så klart jättefina stunder ihop med, det fattar ni nog. Vi har roligt ihop med. Men det är så lätt att glömma dom och bara tänka på dom som var extra krävande eller tråkiga eller jobbiga.

Lättar upp med lite musik.

1. Banks – Begging for thread
2. Pang! – Walking in the sun
3. Elin Bergman – Gasoline dream
4. Elina Born – Goodbye to yesterday
5. Elliphant – Love me badder

For the wicked place

Det är varmt. Tjugonio grader i skuggan i Göteborg i dag. Det är kvavt.

Och det är något som känns konstigt, omöjligt att peka ut. Men jag ska försöka. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli sjuk, men så höll det i sig så länge. Håller i sig. En månad kanske, ett halvår, mer? Det är som en trötthet som aldrig ger med sig. En lågmäldhet. Ett tryck och ett hål i hjärtat. Jag vet inte varför. Det är som en saknad, som om något fattas, på ett annat sätt än det varit tidigare.

Jag är trött på att vara ensam, på att ha allt ansvar. Jag är trött på att ha ett huvud där allt snurrar runt konstant – idéer, måsten, viljor. Har du inte det så förstår du inte. Det är som att aldrig få vila. Jag minns inte när jag senast såg en film, läste en bok, bara var, utan att samtidigt göra något annat. Min förmåga att fokusera är borta. Det är som om allt bara flimrar, på något sätt, och det låter väl inte klokt. Jag förstår det.

Jag är trött på att vara den enda.

Men det blir säkert bättre i morgon.

Sommaren

Det är något som är så gränslöst vemodigt med att avsluta en sommar. För så länge jag minns har sommarlovets slut även inneburit slutet på vänskap. Eller uppehåll i alla fall.
Varje sommar var vi på sommarstället, där alla andra bodde så nära att det bara var att gå ut genom trädgården och några meter åt ena hållet så var man framme. Vi lekte från så fort vi vaknade tills det var dags att sova, det är så jag minns det i alla fall, och det var nästan alltid soligt.
Jag vet egentligen inte varför det känns så vemodigt, för kompisarna fanns ju kvar även nästa år. Men förr gick väl åren långsammare antar jag. Hösttermin, jullov och vårtermin. En halv evighet.

thumb_DSC_4188_1024
Mitt fina lilla barn.

thumb_DSC_4192_1024
-Bo! Säger Jack.

Jack har haft sommarlov i sju veckor och jag tror att han gärna hade haft det i sju till. Minst. I alla fall var han inte förtjust i att bli lämnad på förskolan i morse. Han klängde sig fast runt min hals och grät. Mamma, mamma, maaammaaa! Det kan ha att göra med det plåster han varit den senaste månaden (eller två?). Dit jag går, går Jack.

thumb_DSC_4123_1024
Leka kurragömma i bokskogen. Ingen tråkig utflykt det, även om båda barnen vägrade gå en enda meter själva och den därför blev ganska kort.

Det känns som om vi har varit överallt i sommar, förutom hemma då kanske. Vi var i Danmark med Jacks farmor, farfar, farbror och kusiner. Vi såg lejonen i djurparken och legobyggnaderna i Legoland. Jack grät sig igenom ett (snabbt!) besök i simhallen och vi åkte bil till Horsens för att hälsa på några gamla vänner. Vi hoppade studsmatta och spelade fotboll i trädgården till stugan vi hyrt. Men mest av allt gick Jack hand i hand med sin kusin Andrea. Han stod och väntade på henne innan hon vaknat på morgonen och allt hon gjorde ville han göra. Det var hemskt gulligt och hon var väldigt snäll mot honom.
Sen åkte vi till Island i två veckor med samma gäng. Mamman fick gå på tredagarsvandring utan sonen och farmor och farfar fick kvalitetstid med den lille. Alla nöjda tror jag.
Vandringen var fantastisk! Det kommer ett eget inlägg om den senare.

xcDSC_3542
Þórsmörk, Sagan om ringen, alvernas värld – vem kan se skillnad.
Efter Island mellanlandade vi hemma i radhuset i nästan ett dygn innan vi gav oss av igen. Vi åkte till familjens sommarställe på västkusten och lekte med diverse familjemedlemmar.

Det har varit en riktigt bra och fin sommar och jag tror att Jack tycker det med!

Att leva med en jävel alldeles bredvid – 1

Under natten hade det kommit sju nya sms. Det stod samma i dom alla förutom i det sista. I det stod det: Dra åt helvete.
Men det stod utan punkt, som om punkten varit för dyr för att slösas på detta värdelösa jag.
Och dom som hade kommit innan natten, innan jag tog sömntabletten för att falla eftersom dvalan var det enda som kändes åtråvärt, vad stod det i dom?
Morgonljuset gjorde det svårt att minnas, men ännu svårare att förstå.

I fyra sms stod det en och samma mening: Jag säger hej då nu.
Som så många gånger förut, så att det kändes som om allt det som var kvar gick på repeat dygnet runt.
Och så, när mitt svar uppenbarligen uteblev, byttes det ut mot: Fråga aldrig vart jag ska.

Men nu skulle jag alltså dra åt helvete. Som om det var jag som platsade där och inte han. Och om en stund – ibland tog det bara några timmar, oftast ett par dagar – så skulle fler sms komma. Dom skulle be om ursäkt, vilja få allt ogjort, dom skulle prata om fina dagar och om bra minnen. Dom skulle komma med förslag – kan vi inte, ska vi inte, vill du inte? Och i takt med tystnaden dom möttes av skulle dom bli precis som kvällen innan.

Det här är en av anledningarna att förknippa med det förra inlägget och har alltså inget som helst med nuet att göra.

När man är mitt uppe i det är det hela livet

jag hatar att du förstör mig
att jag tror att jag inte kan leva utan dig
och jag hatar
att vi ens påbörjats

Varje gång jag såg mig i spegeln sa jag till mig själv att jag var ful. Ful näsa, ful mun, fult hår. Allt var fult och det tjocka var värst. Benen var tjocka och armarna. Rumpan var stor. Jag tyckte det och jag trodde på det. Till slut befann sig min vardag mitt inne i en åsikt och saker jag inte kunde kontrollera på annat sätt, fick jag koll på genom det. På vågen fick jag snabbt belöning eller straff.

Jag vägde mig varje morgon först och sen blev det även på kvällarna. Till slut vägde jag mig flera gånger om dagen. Stegen gick ganska långsamt, men åt fel håll. Jag hatade det vågen visade och började tänka över allt jag åt. Jag upptäckte att ju mindre man äter, ju mindre går man upp i vikt. Eller kanske snarare: ju mindre man äter, ju mer går man ner i vikt. Logiskt jag vet, och även en sanning dom flesta vet. Men det blir så uppenbart när man står där under dygnets alla timmar och tänker på det.

Mitt i en proffskarriär och två träningar om dagen stod jag där och undrade om det verkligen var nödvändigt att äta lunch? Och middag? Jag undrade om man måste äta alls?

Så jag slutade med det. Det var som om jag krympte magsäcken och inbillade mig att jag klarade mig på mindre och mindre.

Och även om jag visste att det jag höll på med var helt fel så fick jag upprättelse i att bli smalare. Jag såg siffrorna på vågen och så länge dom gick åt rätt håll så kändes allt okej.

Det är inte alltid guldskimmer där borta, inte för alla. All fokus på handbollen, kanske i ett annat land.

Du har väl ett härligt liv va?
Ja, det är fint.

Sitter på soffan och klockan är tio på kvällen och jag inser att det snart är ny dag. Jag måste snart gå och lägga mig och sen måste jag gå upp igen. Och det fyller mig med en sådan obeskrivlig jävla ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen alls. Tårarna verkar aldrig ta slut, klumpen inne i mig aldrig gå över. Vill spränga en bomb över hela mig och ta mig bort bort bort. Det finns inget här längre. Jag finns inte längre.

Jag vill gå och lägga mig, blunda och aldrig mer gå upp.

Det höll på ett tag. Några år. Det dök upp, höll sig kvar, försvann en tid och sen kom det tillbaka.

Trodde jag mådde bättre när det gäller maten. Trodde, trots att jag hatar att äta, att jag hade accepterat det som ett måste. Eller jag hatar inte att äta, men jag hatar vad maten gör med min kropp, för den gör mig tjock. Så fort jag äter kan man se det.

Och idag fanns det inget annat i mitt huvud än att kräkas. Jag kunde inte annat.

Jag vet det är patetiskt, men jag klarar inte av mig själv annars. Måste bli smalare. Nu är jag inte det. Jag vet inte om det är ett rop på hjälp, men ångesten dämpas när jag gör som jag gör. Jag är duktig om jag går och lägger mig hungrig.

Nu är detta inget som betyder något längre. Men jag bör inte väga mig. Tankarna försvinner nog aldrig helt.

Det var naturligtvis något som var anledningen. Det är väl oftast det. Men det är ju en helt annan historia som kan berättas en annan gång.

Som det borde vara

Jag hör din nyckel i låset, hur den vrider ett varv och handtaget som trycks ner innan dörren öppnas. Jack hör det med och hans ansikte lyser upp. Han reser sig så snabbt han kan från golvet där han sitter och springer mot hallen. Stapeln han just byggt av duplo välter när det lilla knät snuddar vid den. Jag hör er där ute vid dörren, hur du säger: hej min älskade älskling, har du haft en bra dag? och jag hör Jack svara på sitt eget vis. Som en ljudlig nick, och sen vet jag mer än hör, hur han pekar inåt mot vardagsrummet, för där finns något han vill visa. Kanske duplot han staplat eller pusslet han lagt. Eller bara allt där inne ska visas.
Jag reser mig jag också. Och alla gosedjur jag varit beordrad att passa lämnar jag kvar på golvet där jag nyss satt.
Vi möts i dörröppningen.
Du håller Jack i famnen och du ler, precis som alltid.

FullSizeRender
Far och son med varsitt stetoskop. Dagis eget påhitt. Bästa påhittet jag sett.

Komdu, ég skal brosa í bláu augun þín gleði, sem aldrei að eilífu dvín

Varje torsdag går jag på isländska på Folkuniversitetet. Jag har fått en rutin – jag lämnar Jack hos mamma och pappa, köper en kaffe under min promenad från Poseidon till Järntorget och tar hissen upp till sjätte våningen. Torsdagarna är mina absoluta favoritdagar! Jag blir glad när jag tänker på dom. Torsdagar är som lördagsgodis och blommande syrener på en gång.
Vi är ett gäng, lika udda som man kanske misstänker att det alltid är på en på en kvällskurs, men det är ju en del av det fina.
Jag lär mig kanske inte så jättemycket nytt, men jag lär mig att prata och säga sånt jag redan kan. Och lite nytt lär jag ju mig så klart. Utan dom där sju torsdagarna hade jag aldrig vågat försöka prata isländska på Island förra veckan.

IMG_4892
Blommorna hos Jónas.

På Island pratade jag med damen som sålde blommorna jag köpte till Jónas grav och berättade vår historia och sa att jag var på besök från Sverige med vår son. Helt plötsligt frågade hon:
– Hur länge har du bott i Sverige?
– Vad menar du? Sa jag.
– Ja, för du är väl isländsk?

Hon hörde kanske inte så bra eller var kanske lite tokig, men jag ser det ändå som ett fint betyg på mitt talande.

På den isländska kursen lär vi oss inte bara språket utan också kulturen. Vi pratar om landet, om maten, om politiken och om arkitekturen. Och idag pratade vi om musiken. Musik!

Jag saknar det så mycket!
Jag saknar att sitta med hörlurar och repeatlyssna på samma låtar en hel kväll. Jag saknar att älska en låt på grund av dess text. Jag vill fastna i en basgång och höra inget annat än.

Jag känner inte igen mig själv utan musiken. Men kanske har den hittat mig igen, för den börjar dyka upp lite mer nu.

IMG_4943
Alltid en hand på sin mamma. <3

Men rubriken på på det här inlägget kommer inte från musik alls, utan från en sån där gammal skald: David Stefánsson. En viktig och stor samling dikter att lägga i högen för att läsa. Dom är så fina!

Se bara här, ont i hjärtat:

Til eru fræ som fengu þennan dóm
að falla í jörð en verða aldrei blóm
Eins eru skip sem aldrei landi ná
og iðgræn lönd er sökkva í djúpin blá
og von sem hefur vængi sina misst
og varir sem að aldrei geta kysst
og elskendur sem aldrei geta mæst
og aldrei geta sumir dræmar ræst

Til eru ljóð sem lifna og deyja í senn
og lítil börn sem aldrei verða menn

Livet är inte bara handboll, minsann.

Fem dagar på Island

IMG_4809
Liten söt på väg till flygplatsen i Göteborg.

Och nu har vi kommit hem igen.

Det där med Island, det är alltid så svårt. Kanske inte nödvändigtvis i vardagen, men väl på plats i landet är det så konstigt. Som att vara där på låtsas.

IMG_4853
Jack hos sin pappa. Att förklara detta för en ettochetthalvtåring är inte så lätt.
Jag sa: här finns din pappa, din pappa blev sjuk och dog så han finns här nu. Jack sa: ja.

 

Jónas är där utan att vara där, och jag är med hans familj som liksom bara av en händelse. Jag ser ju givetvis hur mycket dom tycker om Jack och det värmer, för det är ju inte på något sätt självklart att det funkar ändå. Men det gör det nu.
Jack lekte så väldigt bra med sina kusiner A och JT. Jack riktigt beundrade sexåriga A och hon var så gullig mot honom. Dom höll varandra i handen när vi gick promenad och hon lät honom ta hand om hennes gosedjur.

IMG_4837
Kusinerna.

Vägen till Jacks hjärta går nog genom gosedjur tror jag. Eller bollar möjligtvis.
Och vägen till mitt hjärta går som bekant genom mitt gosedjur Jack. Och handboll möjligtvis.

IMG_4904
Glass är också en favorit i och för sig.

Om en dryg månad ses dom igen, kusinerna. Då väntar en vecka på Lalandia i Jylland med besök till både Legoland och Givskud zoo och staden Vejle. Det är ju mina gamla hoods det där och jag ska passa på att träffa lite danska kompisar med. Efter det åker vi med islänningarna till Island och är där i två veckor.

IMG_4921
Tre fina fågelmatare vid Alþingið i Reykjavík.

Så om inte Jacks och min isländska är fulländad efter detta så vet jag inte vad.
Det är för övrigt på min egen topplista från besöket; att jag lyckades prata isländska nästan hela tiden.
Det var häftigt!

Om att vakna och så

Två nätter i rad vaknade jag av att jag grät. Jag drömde om Jónas då så klart. Och jag minns inte riktigt vad, men jag vet att jag vaknade ledsen för att han inte var frisk ens i drömmen. Inte ens där. Men trots att jag hade en så hemsk känsla där, mitt i natten, så ville jag somna om igen för att få vara med honom mer. Tryggheten som landar i min kropp när den tror att jag är med honom. Kärleken som fyller mitt hjärta. Ledsen eller inte ledsen, tanken på livet med honom är så mycket finare än det utan. Oavsett.

Jag sitter och letar upp bilder på Jónas nu. Jacks fröken frågade om jag inte kunde ta med ett foto på Jónas så kunde dom ha det på väggen där och prata om honom ibland. Att inte mitt hjärta gick sönder då. Av ledsenhet, saknad och minnen. Men också av godhet och förståelse. Tänk att Jack får vara på ett så fantastiskt ställe! Tänk att dom ska prata om Jónas så att det blir alldeles naturligt!

Jag vandrade runt lite bland datorns alla bilder och hamnade både i Brasilien och Barcelona och på Island. Och sen såg jag plötsligt bilderna från när vi gifte oss på sjukhuset och dom nio dagarna efter det, innan han dog. Jag har knappt kollat på dom tidigare.
Jag vill inte minnas slutet som det såg ut. Jag vill komma ihåg det bara som jag tror att det såg ut. Det där är ju inte Jónas, utan bara en svag, svag skugga.

Men hur ska jag kunna välja ett enda foto som ska beskriva allt det han var? Av alla dom jag har, så ska bara ett duga. Jag kommer leta efter rätt i en halv evighet.

And when the sun comes up like it always does

Ni kanske undrar hur det går att skola in Jack på förskolan? Säkerligen.
Då ska jag berätta:

Det går fantastiskt bra!

1504_4325

Idag är det sista dagen på hans två veckor långa inskolning. Från fjärde dagen har han varit där själv, ätit och sovit och så har jag hämtat honom vid två.
Jacks ansvariga pedagog (ville skriva ”fröken” där men det är säkert inte tillräckligt politiskt korrekt) är helt underbar och dom tar alla hand om honom så väldigt bra.

På förskolans gård finns ingen asfalt och inga cyklar, men det finns träd och sandlåda och små bilar.
Och dom har bollar att leka med!

1504_4330

Dom är ute två timmar varje förmiddag (och sen på eftermiddagen igen) och har också samling där. Häromdagen valde Jack att stå i mitten av ringen och dansa istället för att sitta ner som dom andra barnen.
Det där är ett påhitt han absolut inte ärvt från mig!

Och om man frågar:
– Var bajsade fågeln, Jack?
Så sträcker han fram sitt pekfinger och säger ”uuh”. Och det är sant. För igår fick han lite färskt bajs på sitt finger från den förbipasserande fågeln. Årets händelse, enligt Jack.

Årets händelse (nåja) enligt mig är att det där projektet jag pratade om, nu har kört igång!

1504_podlogga

Det var nämligen så att i oktober ungefär blev jag uppringd av handbollsförbundet och så startade en konversation som mynnade ut i en idé om en podcast. Det finns ett par andra podcasts om handboll på marknaden, men samtliga har (enbart) fokus på herrhandboll. Och dom drivs givetvis även av män. Så för att komplettera, osv.

Det var sjukt kul att spela in det första avsnittet och både jag och Daniel, som gör podden tillsammans med mig, längtar till nästa gång!
Om ni vill lyssna på det första avsnittet så kan ni göra det här.

Lite musik på det kanske?

1. The Mowgli’s – Bad dream
2. Sabina Ddumba – Scarred for life
3. Purity Ring – Bodyache
4. The Mowgli’s – Whatever Forever
5. Purity Ring – Repetition

Det där med äggen

Idag började på ett helt perfekt sätt med frukostbesök av två snärtor plus en halvåring. Det är så fint att sitta på vardagsrummets golv och äta långsam frukost och prata om viktiga saker som kanske ingen annan bryr sig om. Så morgonen la grunden för en hel dag, energimässigt. Så borde det alltid vara. Och våren är bra med utomhuslek utan jacka och utan att frysa ihjäl i sandlådevindarna.

Och sen då?
Även jag får väl fylla min blogg med bilder från påsken. Den var bra hos oss.
Långfredagen spenderade jag visserligen på en buss till och från Stockholm för en matchjävels skull, men Jack hade det bra ute på landet med många vuxna och kusin Clara.

1504_3139
Kusinerna. Det gick nästan att se in i framtiden nu, hur roligt dom kommer ha ihop här om något år eller så. Jack har ännu inte riktigt fattat storheten med lekkompisar och Clara går runt och är ordningspolis och härmar allt man säger, men sen!


1504_3173

Du och jag Alfred!

1504_3104_2
Denna!

I övrigt så räknar vi ner timmarna till förskolestart, även om dagens milstolpe – Jack lekte själv i trädgården när jag gick in och lagade mat – nästan känns både större och viktigare just nu.

I’d shown the world what it means to me

Idag tackade jag ja till en förskoleplats för Jack. Jag hade ansökt om en som ligger precis här, jättenära. För det är väl så man gör, tänkte jag. Nära är bra och då får man umgås med grannarna. Men på den fanns ingen plats förrän efter sommaren, om ens då. Men så fick jag istället erbjudande om en annan en liten bit bort. Och nu när jag läser om den, så verkar den ju helt superbra! Naturinriktning, bara två avdelningar, ligger mitt i en jättefin park och dom är ute mycket. Visst är det ju så att allt hänger på dom som jobbar där, men ändå. Det kan man ju aldrig veta innan?

Det känns konstigt att någon annan ska ta hand om mitt barn så många timmar om dagen, när jag själv har gjort det dygnets alla timmar i snart ett och ett halvt år.

1503_3577
Hade han kunnat prata den här snubben, så hade han sagt: Mamma, jag älskar bollen!

Att börja jobba igen känns fantastiskt! Jag ser fram emot att få vara något annat än mamma och lekkompis och jag längtar efter att få göra något som är mer intelligenskrävande än sandlådegrävning eller låtsasdricka kaffe ur små, små plastkoppar.

Den trettonde april börjar inskolningen.

Och snart kan jag berätta om ett fantastiskt projekt jag är med och drar igång nu. Ser så mycket fram emot det!

Förändringar

1503_3522

Saker jag har i min handväska nu för tiden, men som jag absolut inte haft för tre år sedan.

  1. Fingervantar i storlek hundraX-small
  2. Napp
  3. Gosedjurskollibri
  4. Halväten macka
  5. Tennisboll

Vad har du i din väska?

My little one

Det var en så fin dag idag. Både sol och tolv grader. Man blir på något sätt både pigg och astrött när det här ljuset skär fram genom allt vinterdamm. Och fönstren som måste tvättas.

IMG_3520
Finsällskapet!

Tisdagar är ju rytmikdag som ni vet, och idag hade vi bjudit med oss Karin och Stina som var på besök från Norge.
Vi hade nästan en heldag kan man säga. Rytmik, häng i trädgården och fika på stan. Vi snodde med oss en ballong från McD på vägen till cafét. Kanske inte just för min skull.

På rytmiken visade Jack i alla fall vem som är bäst på att sparkas när pedagogen slängde in en badboll mitt i cirkeln av ettåringar. Jack tjongade den så den flög rätt över huvudet på någon stackare på andra sidan ringen. Den landade långt bort.
Men det är roligt att se hur Jack liksom lär sig från vecka till vecka. Han är med på så många rörelser nu och vet precis vad som ska  hända. Han klappar i händerna, lyfter armarna och dunkar handen i mattan just när det är dags för det. Hur lärde han sig det? Han som nyss var så liten.

1503_3516
Här sitter han och chillar, bebisen, och ser ut som om han äter Daim. Men det är det alltså OBS inte! Det är fruktstång med jordgubbssmak. På sjuttonmånadersdagen och allt!

The space in between

Det du gör med ditt barn, och tillsammans med någon – förmodligen med den viktigaste vuxna människan i ditt liv, gör jag alltid själv. Med Jack.

När det är lördag och ni kanske åker till parken för att kolla på fåglarna ihop, eller går till glassbutiken och köper en kula vaniljglass innan ni sätter er i solen. När det är söndag och ni går till lekplatsen och bygger sandslott som ska rivas direkt eller lyssnar efter flygplanet högt där uppe. Eller när ni bara hänger där hemma i vardagsrummet och leker med miniköket och läser böcker en hel dag.
Ni gör det kanske ihop, i alla fall ibland.

IMG_3436

Ni kanske kollar på varandra då och då och tänker att ni har ett sånt fint barn ihop. Ni har det gulligaste exemplaret, visst är det så? Och titta, bara från förra veckan har det hänt så mycket! Nu har hon lärt sig att göra rörelserna till Imse vimse spindel alldeles själv eller nu kan han låtsasmata nallen med nappflaskan alldeles på eget bevåg. Det är nytt, häftigt!

Jag gör aldrig det ihop.

Ingen vet lika mycket om Jack som jag gör och ingen kan krama honom med samma tröst som jag. Ingen vet vilken lekplats som är roligast eller vilken jacka han föredrar. Ingen kör fram bilen och säger ”Hoppa in, nu åker vi på utflykt!”.

Ibland är det väldigt ensamt.