Ännu en grupp böcker att tala om

Det är dags för nästa bokskörd – det fortsätter vara det bästa jag vet just nu. Läsa!

Tara Westover – Allt jag fått lära mig
En sann historia, berättad genom flera år, om hur det är att växa upp inom den strikta mormonrörelsen i Utah. Om att födas in i en roll där kvinnor är begränsade, utan rätt, med förutbestämda roller och, i det här fallet, en psykiskt sjuk förälder. Och om hur världen sedan ter sig för en som just fått upp ögonen för något som alla andra redan tycks veta – det vanliga livet. Otroligt bra, intressant och sorglig. Läs!

Linnea Axelsson – Ædnan
Ännu en bok om samerna, tvångsförflyttningarna, livet på slätterna. Jag är glad att jag läste den här boken efter den tidigare, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba. De har inget med varandra att göra men blir ändå ett smart komplement i en historia alla borde kunna utantill. Hur den samiska befolkningen behandlats genom århundradet. Skriven på vers och över sjuhundra sidor. Men det går fort ändå, två dagar tror jag det tog, med ett språk som flyter och dansar och tilltalar, i alla fall mig.

Dolly Alderton – Allt jag vet om kärlek
Läste den här för ett tag sedan, så det är inte senaste veckans skörd egentligen. Men den är så värd att nämnas. Hur är det att växa upp, bli vuxen, inse att vännerna är det som betyder något – och hur viktigt det är att älska, eller åtminstone respektera, sig själv. En fin feministisk krönikeroman av den brittiska journalisten Dolly Alderton. Läs den med!

Göran Sonnevi – Det osynliga motstyckets bok
Det var min första diktbok av Göran Sonnevi. Det kan vara svårt, tycker jag, att falla in i den rytm som poesi kräver ännu mer än prosa. Men den här boken, Sonnevis senaste, gjorde det liksom enklare. Han blandar lite mer klassisk diktform med textsjok, utan punkter och andra skiljetecken, och det är ju båda en form av poesi, men inte lika uppenbara? Han beskriver livet i den tid han lever, diskuterar politiska händelser i nuet och blandar med vardagen hemma i huset och på Koster. Han beskriver i vardagen kärleken till sin fru och tankarna på döden som oundvikligt kommer till den som är gammal. En lysande bok att börja sitt liv som diktläsare med, tycker jag.

Göran Sonnevi – Det måste gå
Samma författare, men då snarare från början av hans karriär. De politiska händelserna, vardagen, kärleken, de lever i allra högsta grad även i denna boken, men för mig gav den inte lika mycket som den ovan. Kanske relaterar jag inte lika mycket till Vietnamnkriget som till Syrien? Eller så har Sonnevi bara blivit bättre med åren.

Elizabeth Gilbert – Kvinnornas stad
Nu var det ju det där med andra världskriget och min fäbless för det. Här är ännu en! Och ännu en historia där en kvinna drar loss sina rötter, som flyr nästan, upp ur det liv hon härstammar från för att landa och växa på ett annat ställe. Det är New York, det är krigstid, det är teaterkostymer. Det är starka kvinnor och självgoda män. Det är bra!
Jag är inte speciellt förtjust i huvudrollsinnehavaren Vivian Morris, ibland vill jag bara kliva in i historien och råda henne åt olika håll, men jag lär mig liksom acceptera henne och hennes val.
Men om man tror att man i denna boken får något som liknar ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, Gilberts tidigare bok som ju blev film med Julia Roberts och Tuva Novotny, så kan man tänka om. För det är inte alls en sådan bok.

Mot nya mål!

Jag vet inte varför men nu går det inte att sluta

IMG_6962

För några veckor sen började jag läsa. Igen. Jag har ju läst innan – mycket dessutom, men inte på ett tag. En bok då och då mest. Trots att jag tycker det är fantastiskt. Trots att jag egentligen gör det mycket hellre än kollar trettiofem gånger på instagram.

Men det är som om jag inte haft ro eller ork eller lust. En blandning, typ. Tills nu.

Liane Moriarty – Nio främlingar
Den första boken jag läste av henne var ”Öppnas i händelse av min död”. Hon påminner om Marian Keyes fast med lite spänning. Egentligen är jag inte intresserad av spänning eller deckare, men det här blir liksom lite död och lite kärlek och en många fina ord och meningar i en strålande blandning av bra. Alla hennes böcker är värda att läsas, även om den förut nämnda och ”Stora små lögner” (som ju också finns som grym miniserie med ett gäng kända skådespelare på HBO) är bättre.

Frida Skybäck – Bokcirkeln vid världens ände
Skäms lite över att behöva erkänna detta, men om det är något jag fastnar för så är det böcker om bokcirklar, andra världskriget och om att hitta en ny plats i livet när allt brakar samman och blir till små pölar av ångest. Som min gamla favoritbok av Michelle Magorian, ”Hemlängtan”. Den läste jag säkert tio gånger när jag var tonåring. Men i alla fall – den här var inte lysande. Övertydliga personporträtt, fånigt språk och liksom en konstig historia mest. Den tidigare varianten ”Bokhandeln på Riverside Drive” (ni ser temat här va…) gillade jag, även om det var lite svårt att fastna i den. Den här behöver ni inte läsa.

Men för mig fyllde den ändå någon form av funktion antar jag, eftersom jag insåg att jag inte ville läsa en massa junk längre. Det är en bra trappa upp, om man liksom tappat den där läsgnistan, men det är inte på riktigt. När jag var trulig och oftast vägrade mig igenom vardagen sa pappa till mig att det var bättre att läsa serietidningar än inget alls, och det är väl det här som är nutidens serietidningar. Dåliga men lättlästa böcker.

Hyeonseo Lee – Flickan med sju namn
Om att fly från Nordkorea – så bra! Läs den, tycker jag.

Elin Anna Labba – Herrarna satte oss hit
Man vet ju att samerna blivit tvångsförflyttade och ”försvenskade” och att dom inte var varken önskvärda eller välkomna av stora massor uppe i norr, men det här är en väldigt fin och sorglig insikt i hur det var lite mer precist. Utskrivna samiska jojker, gamla bilder från 20-talet när tvångsförflyttningarna påbörjades och samtal med äldre som var med bildar en äkta och känslosam historia över slätter, genom skogar och längs med vindlande renstigar.

Audur Ava Ólafsdóttir – Fröken Island
Kanske den konstigaste boken hittills. Alltså fin på sitt sätt, eftersom den går genom gator och namn i Reykjavik som jag känner igen. Men både historien och huvudpersonerna är bara väldigt knepiga. Audur Ava har fått massa bra kritik, men jag förstår inte riktigt storheten. Kanske klarnar den om jag läser någon av hennes andra tre böcker. Fast jag tror att det dröjer lite.

Mandy Robotham – Führerns barnmorska
Alltså. Denna boken. Fick den i onsdags och har inte lagt ifrån mig den sedan dess. Varje stund jag haft över har jag läst, eller tänkt på att läsa den. Älskar historien, som ju skulle kunna vara sann och älskar allt som finns mellan bokens pärmar. Språket, tankarna, händelserna, beskrivningarna, den sköra balansgången mellan nuet (som ju råkar vara 1944) och dået, som är tiden från krigets början. Är seriöst avundsjuk på alla er som ännu inte läst den och fortfarande har den kvar.

Så ja. Nu ska jag börja på nästa.

Drönare över staden

Så många gånger som jag har suttit här och tänkt…något. Det är som att jag så gärna VILL, men liksom inte vet hur jag ska skriva. Som om jag varje gång jag tänker att jag har något att säga, så blir det kontroversiellt och så begränsas jag. Oftast av mig själv, men ibland också av det jag vet kommer följa.

Beklämmande.

Jag får väl börja lite lätt.

I helgen som gick tog jag ut drönaren jag köpte inför Islandsresan förra sommaren. Det är ingen direkt överdrift att säga att den legat totalt sysslolös sedan typ, tja, strax efter Islandsresan förra sommaren. Beklämmande även det, så klart.

Men plötsligt händer det, och så vidare. Jag stör mig lite på den eftersom den har batteritid som en trött bebis så det blir liksom ett sånt jäkla projekt att ladda, packa, fixa och sen hinna köra upp med den i luften i en kvart. Men jag antar att det kan vara värt det. I alla fall oftast.

Nåja. Vi gick där, runt fästningen i staden där vi bor, träffade får och lamm, hörde gruset knastra under vårskorna och såg solen pila runt mellan lövträden. En hand i en annan, fina blickar och snälla ord innan vi landade i glasskiosken bland mjukglass och strössel.

Ibland behövs inte mer för att en dag ska vara bra.
Ibland behövs det tydligen inte heller mer för att en text ska hamna på en (eftersatt) blogg.

Om hösten som jag inte minns fast växte starkare ur

Jag jobbar hemifrån nu för tiden. Eller den här veckan. Som så många andra. Sitter vid köksbordet med datorn framför mig, ofta med en kaffe vid sidan av, kallnat så klart.

Utanför fönstret sträcker sig altanen runt husknuten, övergår i gräsmatta och så slutligen skog. Där dyker det upp ekorrar, rådjur, hackspettar och sånt där.

En katt ligger kanske på stolen bredvid, eller mjauar vid altandörren. Men det är inte samma katt som sist jag skrev här. Den här är snäll och mysig, inte fräsig och otrevlig som den tidigare. Nåja, en parantes bara.

Nytt jobb har jag också.

Så nytt hus, ny katt, nytt jobb. Det händer tydligen mycket på kort tid ibland.

Och så denna här. Han är min absolut bästa person.

Jag jobbade så mycket i höstas att jag en dag inte kunde jobba mer. Jag hade sagt ifrån, men kanske för svagt, för sällan, för dåligt. För det gick aldrig fram. En dag frågade min chef mig hur jag mådde. Och efter det kunde jag inte längre. Jag svarade ”inte så bra” och sen föll jag.

Jag sov hela tiden, ändå var jag alltid trött. Det berodde kanske på mardrömmarna eller på att sömnen aldrig höll ihop när jag drömde om stress på jobbet eller om att glömma, få sparken, inte kunna, inte hinna. Det fanns inget fokus, inga tankar, ingen ork, ingen vilja. Jag kunde inte bestämma mig för något.

Jag blev beordrad vila, medicin, psykolog, träning, återhämtning. Andas. Det gick inte att somna utan hjälp, inte att flyta utan.

Det tog lång tid innan jag vände uppåt igen, längre än vad jag tänkte. Och det märktes så stor skillnad på när jag var redo att vara mig igen, än när jag försökte vända tillbaka för tidigt. Glädjen återvände sist av allt.

Men kanske var det bra att det gick så långt, för nu har jag åtminstone blivit något bättre på att säga nej, eller på att inte ta på mig allt. Eller på att be om hjälp.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen och det är så stor skillnad på mig då och nu. En kollega sa ”det syns i dina ögon att du är tillbaka, att du är här”. Och det känns så. Som att jag kan prestera, stå för mina åsikter, göra saker bättre.

Det känns att jag har roligt när jag jobbar nu. Att jag har energi över till resten av livet. Det känns att jag orkar stå upp för mig själv nu och att jag anser att mina åsikter också räknas.

I alla delar av vardagen.

Stilleben i mitt hjärta

Jag tittar ut genom köksfönstret, ser altanen och bortom den sandlådan, gungorna, målet. Jag ser hur barnen leker där ute, springer, gungar, hoppar, passar och skjuter. Var och en med sin kompis, eller alla tre tillsammans. Solen skiner så klart, det har plötsligt blivit sommar i maj!

Jag gör väl något, lagar mat eller plockar undan, och M gör väl något han med, jag minns inte riktigt. Men jag vet att han är där bredvid någonstans. Bara några steg bort för en kram eller en tanke eller en plan.

Det känns plötsligt så otroligt verkligt. Att få bo så här, med honom. Att få vara en del av ett vi. Det är så många som tar för givet att livet ska vara så där, att allting är självklart med utflykter och vardagsmiddagar och läggdagsar. Men det är inte det.

– Tänk vad livet kan förändras på bara två år, sa vi häromdagen.

Och jag känner mig mest så jävla tacksam över att få leva i det här nuet, med dom här personerna och över att ha fått landa. Hemma.

Om att sätta sitt ego framför sina barn

Det här med att ta hand om andras barn. Att bo med dom, leka med dom, laga mat till dom. Att fatta beslut om andras barn, sina bonusbarn. Det är inte helt okomplicerat så klart. Och ibland kompliceras det också extra av onödigheter.

Jag tänkte vi skulle prata lite om allt det där.

Om vi börjar med att fokusera lite på mig, även om det inte är just mitt ego rubriken syftar till.
Jag är så jäkla glad för att tioåringen och sjuåringen här hemma är så gulliga, snälla, fina och glada och det känns på så många sätt som en perfekt kombination när en av dom är tokig i handboll och äventyr och en annan älskar att pyssla och få naglarna målade i mönster och figurer. Det bästa av två världar ungefär. Vi kommer sjukt bra överens, det vet jag ju, för så fort jag kommer innanför får jag tusen frågor av tioåringen och en sjuåring i knät. Och jag älskar det!

Det är ju lite som Jack så ärligt uttryckte det i höstas någon gång: ”vi är ingen riktig familj för vi är bara två”. Förvisso kanske inte helt sant, men ändå i känslan sann. Att leva familjeliv på det här sättet, ihop med M, är just där jag vill vara.

Och jag tänker att om jag hade varit den där andra biologiska föräldern, så hade jag föredragit om barnen gillade den nya situationen. Kanske speciellt om det var just den där andra föräldern som förstörde ursprungsfamiljen. Men vad vet jag. Uppenbarligen.

Sjuåringen la till mitt nummer i sin mobil här om veckan. Hon skrev mitt namn och la till två hjärtan. Den här gången på pappaveckan hade hjärtanen försvunnit från mobilen. Och efter några försiktiga frågor från M berodde det på att mamman ”inte ville” att hjärtan skulle omge namnet. Till och med blev mamman så upprörd att hon rakt ut ställde frågan till sin sjuåring och tioåring:
– Gillar ni Annika mer än ni gillar mig eller?!

Men helt ärligt. Vad tycker ni? Att ge barn skuld för att dom gillar sin bonusförälder. VEM gör ens så?!

Remember when you wished for what you have now

Livet ändå, hur det händer.

Den där acceptansen över att det nu skulle vara Jack och jag, som ett team – ointagligt och stabilt. Och den där insikten om att det nu bara var att bestå utan någon annan, att fatta alla beslut själv, lägga alla läggningar själv, laga alla middagar själv, ta alla feberfrossor själv. I samma stund som det, kanske motvilligt men dock, landat i mig att det var så det skulle vara, så ändrades det. För plötsligt blev det inte så.

Nu har det gått ett tag sedan Jack och jag packade ihop våra saker och flyttade ihop med den där andra halva familjen vi nu absolut inte vill vara utan.
En vuxen blev två, ett barn blev tre och Göteborg blev Kungälv och så vidare. Eller Tunnväl, som barnet som saknar både K och G i sitt vokabulär säger.

Men helt ärligt, jag skulle aldrig någonsin kunna gissat på att det skulle gå så himla bra att kombinera två familjer på det här sättet. Och barnen, dom små gulliga oskyldiga – dom har varit helt grymma! Snacka om att acceptera förändringar och anpassa sig efter omständigheter.

Jack får dela rum med sin nya storasyster (”du är den bästa storasystern!”) och lever varannan vecka i full fart och varannan vecka lite mer som förut. Och det är klart att det blir konflikter ibland, när alla helt plötsligt måste anpassa sig och sina vanor till andra, nya personer och känslor. Men överlag så väldigt bara fint och kärleksfullt.

Att plötsligt förstå

I flera år nu, har jag gått runt utan att känna. Jag har varit glad och ledsen. Jag har varit arg och pepp, känt mig både ensam och för mycket.
Men jag har inte varit som förut.

Jag har lyssnat på musik och jag har gillat låtar, men inte som innan.
Inte som då, när jag kunde sitta i timmar och älska en basgång eller repeatlyssna på en fin rad med text och upptäcka fler.
Jag har skyllt det på mycket; på en bebis, på trötthet, på ingen lust. Eller kanske inte skyllt på något eftersom jag glömt bort hur det brukade vara. För jag har inte förstått att jag bara inte varit någon annanstans än inne bakom en osynlig vägg av stillhet. För att inte känna, sorgen, orättvisan eller livets värdelösa otillräcklighet, vad vet väl jag – jag har ju inte känt den, så stängde jag nog någonstans in mig där bakom, där allt blev tyst, tillräckligt, lagom.

Men så hände något, när väggen långsamt rämnade och allt började sippra in. När kylan blev kallare, solen ljusare, värmen varmare och orden återigen meningsfulla. När allt plötsligt blev både gladare och sorgligare på en enda gång.

Och mitt i allt dök han upp. Som om jag kapslat in mig själv i väntan på. Honom. Och så får det mening igen, allt.

En playlist, det passar väl in. Med repeatlyssnade basgångar och krackelerande ord. På ett bra sätt kommer djupet tillbaka.

  1. Jacob Bellens – Raining parachutes
  2. John Legend – Made to love
  3. Roo Panes – Land of the living
  4. Léon – Think about you
  5. Arizona – Cross my mind

Det var väl det. For now.

Att minnas

Jag vet att det var längesen nu. I början av september. Jag vet inte varför. Kanske måste det inte finns någon anledning eller förklaring.

Just nu är jag här i alla fall – på årsdagen.

Tre år efter att planet landade i Keflavik någon gång på eftermiddagen. De två vännerna som stod och väntade där, sa ”vi måste snabba oss” och när vi nästan sprang ut till bilen. Jag minns inte hur vädret var, men det låg snö på marken och solen var som den konstanta isländska januarisolen, knappt uppe alls.
Bilen körde fort, fort, genom alla de områden jag har passerat tusen gånger, eller vad det känns som i alla fall.
– Har du hört nåt? En av vännerna frågade den andra. Han skakade på huvudet.
– Inte nu, de sa bara att vi skulle skynda oss.
Han trampar lite mer på gasen. Vi sitter tysta. Det finns inget småprat stort nog att fylla bilens alla tomrum. Inga ord att lugna den svarta verklighet som väntar runt hörnet. Fem mil har aldrig varit längre.
– Vi berättade för honom igår, sa den ena vännen till slut.
– Å. Förstod han? Frågade jag.
– Jag tror det. Han tryckte min hand. Jag tror han log också.
Jag nickar bara. Det känns som om hela min kropp imploderar. Det liksom drar i strupen och huvudet är tungt och när bilen svänger följer jag bara med. Det kommer vara försent. Jag vet det bara.

När jag öppnar entrédörren till hospiset står det flera ur personalen där. Jag märker det inte först, men de försöker stoppa mig.
– Vänta lite, säger de. Vänta, gå inte in. Vänta.
De håller fast mig, försöker, försöker gå framför mig och mota bort.
– Stopp, säger de. Du borde inte…
Framme vid hans dörr tvekar jag inte, trots att jag vet. Och direkt när jag ser honom vet jag på riktigt, men ändå utan att förstå.
Han har på sig något vitt, något nytt de satt på honom. Efteråt. Han är smalare än jag upptäckt tidigare och hans hud är gul. Det ser ut som om han ler. Hans händer ligger ovanpå täcket, bredvid varandra.
Jag håller mitt ansikte bredvid hans, lägger mina armar runt hans kropp, viskar, kysser hans läppar. På kinderna rullar tårarna, de som bränt där bakom ögonlocken så länge.

Jag var aldrig där när han dog. Jag var där hela vägen fram till, men jag var aldrig där då.
Jag hoppas att han förstod då att det jag gjorde istället gick bra. Att det blev en Jack.

And the river comes today, it asks me

En lista jag hittade hos Linn.

Beroende av?
Sedan Jack kom – kaffe! Men även att skriva, att möblera om, min telefon.

Vad behöver du mest just nu?
Ett jobb?

Vad tror folk om dig?
Folk tror att jag är hård och tuff och stark.

Stämmer det?
Jag är stark, men inte speciellt hård och definitivt inte tuff! Jag kanske framstår som tuff eftersom jag oftast säger vad jag tycker (och det, om något, är en bristvara i vårt samhälle), men jag förstår inte det tuffa i det? Livet hade varit mycket lättare om alla sa som dom kände. Och då menar jag naturligtvis inte att man konstant ska hosta ur sig oförskämdheter som om man hade åsiktstourettes, men ni fattar. Lite mer klarhet, lite färre gissningar. Tack.

Vad får du ofta komplimanger för?
Mitt leende och min kropp.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Det händer.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
”Nä, kom som ni är! Frågade just H om han vill att Jack ska komma hit ”jaaaaa!”. :)”

Nästa mål i ditt liv:
Att rensa ut allt i mitt hus som inte ska vara i mitt hus (tänker rensat hus = rensat huvud, ja?), skaffa mig ett roligt jobb och laga ordentlig mat varje dag.

Hur svarar du i telefon?
”Hallå” omtag vet vem som ringer, ”Det är Annika” om jag inte vet det.

Vem ringde dig senast?
Pappa och mamma ringde för att boka middagsdejt på stan för hela familjen på fredag eftersom det är min födelsedag då.

Antal timmar sömn i natt?
Somnade kanske halv ett, vaknade vid två av att Jack drömde högljudda drömmar och gick dit för att stoppa in nappen och placera kaninen framför näsan. Vaknade igen vid fem när han kom in i mitt rum och jag var tvungen att följa med honom tillbaka till hans rum för att hämta kudden (fråga inte) och leta upp kaninen. Sov till sju när Jack tyckte det var morgon. Så jag vet inte. Räkna ni.

Hur känner du dig just nu?
Helvetes varm eftersom det är 27 grader inne i mitt hus, lite ont i huvudet. I övrigt ganska glad.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Jag har faktiskt jobbat sjukt mycket på det här den senaste tiden, alltså är inte allt längre svart.

Favoritdryck på morgonen?
Kaffe med varm mjölk.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
För sent. Tänker varje kväll att jag ska gå och lägga mig vid tio, men så plötsligt blev klockan tolv.

Är du blyg?
Nej, inte längre. Jag var det förut och tyckte det var otroligt jobbigt att stå framför folk och prata. Men nu är det hur lugnt som helst.

Sysslar du med någon idrott?
Nä. 🙂

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Någon form av kärlek ja. Jag vet ju bara hur det kändes när jag såg Jónas första gången. Som en stöt genom kroppen, som att inte alls vilja gå därifrån.

Har du några smeknamn?
Mamma är det som hörs oftast i alla fall. Men jag kallas också Ankan, Annikan och Paniken.

Har du kyssts i regnet?
Absolut.

So I got edges that scratch and sometimes I don’t got a filter

Efter förra inlägget kändes det så orättvist på något sätt, att kasta ut ord bara, utan att ens själv kunna sätta fingret på vad det var. Så jag tänkte lite mer.

Ensamheten. Jo, det känns ensamt. Kanske mest för att jag inbillar mig att det är roligare att göra saker med Jack om man är två.
Visst känner jag för att åka och bada med honom eller plocka bär eller gå och kolla på kossor/båtar/tåg/flygplan/fotbollsmatcher/whatever, men jag är så jävla osugen på att göra allt det här själv varenda gång.
Jag är trött på att laga all mat själv, samtidigt som Jack kör på mina hälsenor med trehjulingen eller placerar sina fjorton gosedjur mellan mina fötter och jag är trött på att han ändå säger ”nej” så fort maten står på bordet. Jag är trött på att rensa trädgården själv och på att klippa gräset, handla mat, bädda sängarna, sätta in i diskmaskinen – allt själv men med Jack som ett plåster.

Och det har så klart att göra med att jag oftast är så trött att det känns som om jag ska börja gråta och att inget därför är riktigt roligt. Så då får jag dåligt samvete för att Jack inte får hundra procent av mig eller min tid, för att jag tycker det är så tråkigt att gräva i sandlådan eller att kolla på när han häller vatten från en burk till en annan.

Jag är helt enkelt trött på att ha dåligt samvete för att Jack får en dålig eller tråkig uppväxt på grund av att jag inte orkar vara glad och rolig hela tiden. Och jag är helt fruktansvärt trött på att höra ordet nej.

Vi har så klart jättefina stunder ihop med, det fattar ni nog. Vi har roligt ihop med. Men det är så lätt att glömma dom och bara tänka på dom som var extra krävande eller tråkiga eller jobbiga.

Lättar upp med lite musik.

1. Banks – Begging for thread
2. Pang! – Walking in the sun
3. Elin Bergman – Gasoline dream
4. Elina Born – Goodbye to yesterday
5. Elliphant – Love me badder

For the wicked place

Det är varmt. Tjugonio grader i skuggan i Göteborg i dag. Det är kvavt.

Och det är något som känns konstigt, omöjligt att peka ut. Men jag ska försöka. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli sjuk, men så höll det i sig så länge. Håller i sig. En månad kanske, ett halvår, mer? Det är som en trötthet som aldrig ger med sig. En lågmäldhet. Ett tryck och ett hål i hjärtat. Jag vet inte varför. Det är som en saknad, som om något fattas, på ett annat sätt än det varit tidigare.

Jag är trött på att vara ensam, på att ha allt ansvar. Jag är trött på att ha ett huvud där allt snurrar runt konstant – idéer, måsten, viljor. Har du inte det så förstår du inte. Det är som att aldrig få vila. Jag minns inte när jag senast såg en film, läste en bok, bara var, utan att samtidigt göra något annat. Min förmåga att fokusera är borta. Det är som om allt bara flimrar, på något sätt, och det låter väl inte klokt. Jag förstår det.

Jag är trött på att vara den enda.

Men det blir säkert bättre i morgon.

Sommaren

Det är något som är så gränslöst vemodigt med att avsluta en sommar. För så länge jag minns har sommarlovets slut även inneburit slutet på vänskap. Eller uppehåll i alla fall.
Varje sommar var vi på sommarstället, där alla andra bodde så nära att det bara var att gå ut genom trädgården och några meter åt ena hållet så var man framme. Vi lekte från så fort vi vaknade tills det var dags att sova, det är så jag minns det i alla fall, och det var nästan alltid soligt.
Jag vet egentligen inte varför det känns så vemodigt, för kompisarna fanns ju kvar även nästa år. Men förr gick väl åren långsammare antar jag. Hösttermin, jullov och vårtermin. En halv evighet.

thumb_DSC_4188_1024
Mitt fina lilla barn.

thumb_DSC_4192_1024
-Bo! Säger Jack.

Jack har haft sommarlov i sju veckor och jag tror att han gärna hade haft det i sju till. Minst. I alla fall var han inte förtjust i att bli lämnad på förskolan i morse. Han klängde sig fast runt min hals och grät. Mamma, mamma, maaammaaa! Det kan ha att göra med det plåster han varit den senaste månaden (eller två?). Dit jag går, går Jack.

thumb_DSC_4123_1024
Leka kurragömma i bokskogen. Ingen tråkig utflykt det, även om båda barnen vägrade gå en enda meter själva och den därför blev ganska kort.

Det känns som om vi har varit överallt i sommar, förutom hemma då kanske. Vi var i Danmark med Jacks farmor, farfar, farbror och kusiner. Vi såg lejonen i djurparken och legobyggnaderna i Legoland. Jack grät sig igenom ett (snabbt!) besök i simhallen och vi åkte bil till Horsens för att hälsa på några gamla vänner. Vi hoppade studsmatta och spelade fotboll i trädgården till stugan vi hyrt. Men mest av allt gick Jack hand i hand med sin kusin Andrea. Han stod och väntade på henne innan hon vaknat på morgonen och allt hon gjorde ville han göra. Det var hemskt gulligt och hon var väldigt snäll mot honom.
Sen åkte vi till Island i två veckor med samma gäng. Mamman fick gå på tredagarsvandring utan sonen och farmor och farfar fick kvalitetstid med den lille. Alla nöjda tror jag.
Vandringen var fantastisk! Det kommer ett eget inlägg om den senare.

xcDSC_3542
Þórsmörk, Sagan om ringen, alvernas värld – vem kan se skillnad.
Efter Island mellanlandade vi hemma i radhuset i nästan ett dygn innan vi gav oss av igen. Vi åkte till familjens sommarställe på västkusten och lekte med diverse familjemedlemmar.

Det har varit en riktigt bra och fin sommar och jag tror att Jack tycker det med!

Att leva med en jävel alldeles bredvid – 1

Under natten hade det kommit sju nya sms. Det stod samma i dom alla förutom i det sista. I det stod det: Dra åt helvete.
Men det stod utan punkt, som om punkten varit för dyr för att slösas på detta värdelösa jag.
Och dom som hade kommit innan natten, innan jag tog sömntabletten för att falla eftersom dvalan var det enda som kändes åtråvärt, vad stod det i dom?
Morgonljuset gjorde det svårt att minnas, men ännu svårare att förstå.

I fyra sms stod det en och samma mening: Jag säger hej då nu.
Som så många gånger förut, så att det kändes som om allt det som var kvar gick på repeat dygnet runt.
Och så, när mitt svar uppenbarligen uteblev, byttes det ut mot: Fråga aldrig vart jag ska.

Men nu skulle jag alltså dra åt helvete. Som om det var jag som platsade där och inte han. Och om en stund – ibland tog det bara några timmar, oftast ett par dagar – så skulle fler sms komma. Dom skulle be om ursäkt, vilja få allt ogjort, dom skulle prata om fina dagar och om bra minnen. Dom skulle komma med förslag – kan vi inte, ska vi inte, vill du inte? Och i takt med tystnaden dom möttes av skulle dom bli precis som kvällen innan.

Det här är en av anledningarna att förknippa med det förra inlägget och har alltså inget som helst med nuet att göra.

När man är mitt uppe i det är det hela livet

jag hatar att du förstör mig
att jag tror att jag inte kan leva utan dig
och jag hatar
att vi ens påbörjats

Varje gång jag såg mig i spegeln sa jag till mig själv att jag var ful. Ful näsa, ful mun, fult hår. Allt var fult och det tjocka var värst. Benen var tjocka och armarna. Rumpan var stor. Jag tyckte det och jag trodde på det. Till slut befann sig min vardag mitt inne i en åsikt och saker jag inte kunde kontrollera på annat sätt, fick jag koll på genom det. På vågen fick jag snabbt belöning eller straff.

Jag vägde mig varje morgon först och sen blev det även på kvällarna. Till slut vägde jag mig flera gånger om dagen. Stegen gick ganska långsamt, men åt fel håll. Jag hatade det vågen visade och började tänka över allt jag åt. Jag upptäckte att ju mindre man äter, ju mindre går man upp i vikt. Eller kanske snarare: ju mindre man äter, ju mer går man ner i vikt. Logiskt jag vet, och även en sanning dom flesta vet. Men det blir så uppenbart när man står där under dygnets alla timmar och tänker på det.

Mitt i en proffskarriär och två träningar om dagen stod jag där och undrade om det verkligen var nödvändigt att äta lunch? Och middag? Jag undrade om man måste äta alls?

Så jag slutade med det. Det var som om jag krympte magsäcken och inbillade mig att jag klarade mig på mindre och mindre.

Och även om jag visste att det jag höll på med var helt fel så fick jag upprättelse i att bli smalare. Jag såg siffrorna på vågen och så länge dom gick åt rätt håll så kändes allt okej.

Det är inte alltid guldskimmer där borta, inte för alla. All fokus på handbollen, kanske i ett annat land.

Du har väl ett härligt liv va?
Ja, det är fint.

Sitter på soffan och klockan är tio på kvällen och jag inser att det snart är ny dag. Jag måste snart gå och lägga mig och sen måste jag gå upp igen. Och det fyller mig med en sådan obeskrivlig jävla ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen alls. Tårarna verkar aldrig ta slut, klumpen inne i mig aldrig gå över. Vill spränga en bomb över hela mig och ta mig bort bort bort. Det finns inget här längre. Jag finns inte längre.

Jag vill gå och lägga mig, blunda och aldrig mer gå upp.

Det höll på ett tag. Några år. Det dök upp, höll sig kvar, försvann en tid och sen kom det tillbaka.

Trodde jag mådde bättre när det gäller maten. Trodde, trots att jag hatar att äta, att jag hade accepterat det som ett måste. Eller jag hatar inte att äta, men jag hatar vad maten gör med min kropp, för den gör mig tjock. Så fort jag äter kan man se det.

Och idag fanns det inget annat i mitt huvud än att kräkas. Jag kunde inte annat.

Jag vet det är patetiskt, men jag klarar inte av mig själv annars. Måste bli smalare. Nu är jag inte det. Jag vet inte om det är ett rop på hjälp, men ångesten dämpas när jag gör som jag gör. Jag är duktig om jag går och lägger mig hungrig.

Nu är detta inget som betyder något längre. Men jag bör inte väga mig. Tankarna försvinner nog aldrig helt.

Det var naturligtvis något som var anledningen. Det är väl oftast det. Men det är ju en helt annan historia som kan berättas en annan gång.