Ännu en grupp böcker att tala om

Det är dags för nästa bokskörd – det fortsätter vara det bästa jag vet just nu. Läsa!

Tara Westover – Allt jag fått lära mig
En sann historia, berättad genom flera år, om hur det är att växa upp inom den strikta mormonrörelsen i Utah. Om att födas in i en roll där kvinnor är begränsade, utan rätt, med förutbestämda roller och, i det här fallet, en psykiskt sjuk förälder. Och om hur världen sedan ter sig för en som just fått upp ögonen för något som alla andra redan tycks veta – det vanliga livet. Otroligt bra, intressant och sorglig. Läs!

Linnea Axelsson – Ædnan
Ännu en bok om samerna, tvångsförflyttningarna, livet på slätterna. Jag är glad att jag läste den här boken efter den tidigare, Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba. De har inget med varandra att göra men blir ändå ett smart komplement i en historia alla borde kunna utantill. Hur den samiska befolkningen behandlats genom århundradet. Skriven på vers och över sjuhundra sidor. Men det går fort ändå, två dagar tror jag det tog, med ett språk som flyter och dansar och tilltalar, i alla fall mig.

Dolly Alderton – Allt jag vet om kärlek
Läste den här för ett tag sedan, så det är inte senaste veckans skörd egentligen. Men den är så värd att nämnas. Hur är det att växa upp, bli vuxen, inse att vännerna är det som betyder något – och hur viktigt det är att älska, eller åtminstone respektera, sig själv. En fin feministisk krönikeroman av den brittiska journalisten Dolly Alderton. Läs den med!

Göran Sonnevi – Det osynliga motstyckets bok
Det var min första diktbok av Göran Sonnevi. Det kan vara svårt, tycker jag, att falla in i den rytm som poesi kräver ännu mer än prosa. Men den här boken, Sonnevis senaste, gjorde det liksom enklare. Han blandar lite mer klassisk diktform med textsjok, utan punkter och andra skiljetecken, och det är ju båda en form av poesi, men inte lika uppenbara? Han beskriver livet i den tid han lever, diskuterar politiska händelser i nuet och blandar med vardagen hemma i huset och på Koster. Han beskriver i vardagen kärleken till sin fru och tankarna på döden som oundvikligt kommer till den som är gammal. En lysande bok att börja sitt liv som diktläsare med, tycker jag.

Göran Sonnevi – Det måste gå
Samma författare, men då snarare från början av hans karriär. De politiska händelserna, vardagen, kärleken, de lever i allra högsta grad även i denna boken, men för mig gav den inte lika mycket som den ovan. Kanske relaterar jag inte lika mycket till Vietnamnkriget som till Syrien? Eller så har Sonnevi bara blivit bättre med åren.

Elizabeth Gilbert – Kvinnornas stad
Nu var det ju det där med andra världskriget och min fäbless för det. Här är ännu en! Och ännu en historia där en kvinna drar loss sina rötter, som flyr nästan, upp ur det liv hon härstammar från för att landa och växa på ett annat ställe. Det är New York, det är krigstid, det är teaterkostymer. Det är starka kvinnor och självgoda män. Det är bra!
Jag är inte speciellt förtjust i huvudrollsinnehavaren Vivian Morris, ibland vill jag bara kliva in i historien och råda henne åt olika håll, men jag lär mig liksom acceptera henne och hennes val.
Men om man tror att man i denna boken får något som liknar ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, Gilberts tidigare bok som ju blev film med Julia Roberts och Tuva Novotny, så kan man tänka om. För det är inte alls en sådan bok.

Mot nya mål!

Jag vet inte varför men nu går det inte att sluta

IMG_6962

För några veckor sen började jag läsa. Igen. Jag har ju läst innan – mycket dessutom, men inte på ett tag. En bok då och då mest. Trots att jag tycker det är fantastiskt. Trots att jag egentligen gör det mycket hellre än kollar trettiofem gånger på instagram.

Men det är som om jag inte haft ro eller ork eller lust. En blandning, typ. Tills nu.

Liane Moriarty – Nio främlingar
Den första boken jag läste av henne var ”Öppnas i händelse av min död”. Hon påminner om Marian Keyes fast med lite spänning. Egentligen är jag inte intresserad av spänning eller deckare, men det här blir liksom lite död och lite kärlek och en många fina ord och meningar i en strålande blandning av bra. Alla hennes böcker är värda att läsas, även om den förut nämnda och ”Stora små lögner” (som ju också finns som grym miniserie med ett gäng kända skådespelare på HBO) är bättre.

Frida Skybäck – Bokcirkeln vid världens ände
Skäms lite över att behöva erkänna detta, men om det är något jag fastnar för så är det böcker om bokcirklar, andra världskriget och om att hitta en ny plats i livet när allt brakar samman och blir till små pölar av ångest. Som min gamla favoritbok av Michelle Magorian, ”Hemlängtan”. Den läste jag säkert tio gånger när jag var tonåring. Men i alla fall – den här var inte lysande. Övertydliga personporträtt, fånigt språk och liksom en konstig historia mest. Den tidigare varianten ”Bokhandeln på Riverside Drive” (ni ser temat här va…) gillade jag, även om det var lite svårt att fastna i den. Den här behöver ni inte läsa.

Men för mig fyllde den ändå någon form av funktion antar jag, eftersom jag insåg att jag inte ville läsa en massa junk längre. Det är en bra trappa upp, om man liksom tappat den där läsgnistan, men det är inte på riktigt. När jag var trulig och oftast vägrade mig igenom vardagen sa pappa till mig att det var bättre att läsa serietidningar än inget alls, och det är väl det här som är nutidens serietidningar. Dåliga men lättlästa böcker.

Hyeonseo Lee – Flickan med sju namn
Om att fly från Nordkorea – så bra! Läs den, tycker jag.

Elin Anna Labba – Herrarna satte oss hit
Man vet ju att samerna blivit tvångsförflyttade och ”försvenskade” och att dom inte var varken önskvärda eller välkomna av stora massor uppe i norr, men det här är en väldigt fin och sorglig insikt i hur det var lite mer precist. Utskrivna samiska jojker, gamla bilder från 20-talet när tvångsförflyttningarna påbörjades och samtal med äldre som var med bildar en äkta och känslosam historia över slätter, genom skogar och längs med vindlande renstigar.

Audur Ava Ólafsdóttir – Fröken Island
Kanske den konstigaste boken hittills. Alltså fin på sitt sätt, eftersom den går genom gator och namn i Reykjavik som jag känner igen. Men både historien och huvudpersonerna är bara väldigt knepiga. Audur Ava har fått massa bra kritik, men jag förstår inte riktigt storheten. Kanske klarnar den om jag läser någon av hennes andra tre böcker. Fast jag tror att det dröjer lite.

Mandy Robotham – Führerns barnmorska
Alltså. Denna boken. Fick den i onsdags och har inte lagt ifrån mig den sedan dess. Varje stund jag haft över har jag läst, eller tänkt på att läsa den. Älskar historien, som ju skulle kunna vara sann och älskar allt som finns mellan bokens pärmar. Språket, tankarna, händelserna, beskrivningarna, den sköra balansgången mellan nuet (som ju råkar vara 1944) och dået, som är tiden från krigets början. Är seriöst avundsjuk på alla er som ännu inte läst den och fortfarande har den kvar.

Så ja. Nu ska jag börja på nästa.

Drönare över staden

Så många gånger som jag har suttit här och tänkt…något. Det är som att jag så gärna VILL, men liksom inte vet hur jag ska skriva. Som om jag varje gång jag tänker att jag har något att säga, så blir det kontroversiellt och så begränsas jag. Oftast av mig själv, men ibland också av det jag vet kommer följa.

Beklämmande.

Jag får väl börja lite lätt.

I helgen som gick tog jag ut drönaren jag köpte inför Islandsresan förra sommaren. Det är ingen direkt överdrift att säga att den legat totalt sysslolös sedan typ, tja, strax efter Islandsresan förra sommaren. Beklämmande även det, så klart.

Men plötsligt händer det, och så vidare. Jag stör mig lite på den eftersom den har batteritid som en trött bebis så det blir liksom ett sånt jäkla projekt att ladda, packa, fixa och sen hinna köra upp med den i luften i en kvart. Men jag antar att det kan vara värt det. I alla fall oftast.

Nåja. Vi gick där, runt fästningen i staden där vi bor, träffade får och lamm, hörde gruset knastra under vårskorna och såg solen pila runt mellan lövträden. En hand i en annan, fina blickar och snälla ord innan vi landade i glasskiosken bland mjukglass och strössel.

Ibland behövs inte mer för att en dag ska vara bra.
Ibland behövs det tydligen inte heller mer för att en text ska hamna på en (eftersatt) blogg.

Om hösten som jag inte minns fast växte starkare ur

Jag jobbar hemifrån nu för tiden. Eller den här veckan. Som så många andra. Sitter vid köksbordet med datorn framför mig, ofta med en kaffe vid sidan av, kallnat så klart.

Utanför fönstret sträcker sig altanen runt husknuten, övergår i gräsmatta och så slutligen skog. Där dyker det upp ekorrar, rådjur, hackspettar och sånt där.

En katt ligger kanske på stolen bredvid, eller mjauar vid altandörren. Men det är inte samma katt som sist jag skrev här. Den här är snäll och mysig, inte fräsig och otrevlig som den tidigare. Nåja, en parantes bara.

Nytt jobb har jag också.

Så nytt hus, ny katt, nytt jobb. Det händer tydligen mycket på kort tid ibland.

Och så denna här. Han är min absolut bästa person.

Jag jobbade så mycket i höstas att jag en dag inte kunde jobba mer. Jag hade sagt ifrån, men kanske för svagt, för sällan, för dåligt. För det gick aldrig fram. En dag frågade min chef mig hur jag mådde. Och efter det kunde jag inte längre. Jag svarade ”inte så bra” och sen föll jag.

Jag sov hela tiden, ändå var jag alltid trött. Det berodde kanske på mardrömmarna eller på att sömnen aldrig höll ihop när jag drömde om stress på jobbet eller om att glömma, få sparken, inte kunna, inte hinna. Det fanns inget fokus, inga tankar, ingen ork, ingen vilja. Jag kunde inte bestämma mig för något.

Jag blev beordrad vila, medicin, psykolog, träning, återhämtning. Andas. Det gick inte att somna utan hjälp, inte att flyta utan.

Det tog lång tid innan jag vände uppåt igen, längre än vad jag tänkte. Och det märktes så stor skillnad på när jag var redo att vara mig igen, än när jag försökte vända tillbaka för tidigt. Glädjen återvände sist av allt.

Men kanske var det bra att det gick så långt, för nu har jag åtminstone blivit något bättre på att säga nej, eller på att inte ta på mig allt. Eller på att be om hjälp.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen och det är så stor skillnad på mig då och nu. En kollega sa ”det syns i dina ögon att du är tillbaka, att du är här”. Och det känns så. Som att jag kan prestera, stå för mina åsikter, göra saker bättre.

Det känns att jag har roligt när jag jobbar nu. Att jag har energi över till resten av livet. Det känns att jag orkar stå upp för mig själv nu och att jag anser att mina åsikter också räknas.

I alla delar av vardagen.

Stilleben i mitt hjärta

Jag tittar ut genom köksfönstret, ser altanen och bortom den sandlådan, gungorna, målet. Jag ser hur barnen leker där ute, springer, gungar, hoppar, passar och skjuter. Var och en med sin kompis, eller alla tre tillsammans. Solen skiner så klart, det har plötsligt blivit sommar i maj!

Jag gör väl något, lagar mat eller plockar undan, och M gör väl något han med, jag minns inte riktigt. Men jag vet att han är där bredvid någonstans. Bara några steg bort för en kram eller en tanke eller en plan.

Det känns plötsligt så otroligt verkligt. Att få bo så här, med honom. Att få vara en del av ett vi. Det är så många som tar för givet att livet ska vara så där, att allting är självklart med utflykter och vardagsmiddagar och läggdagsar. Men det är inte det.

– Tänk vad livet kan förändras på bara två år, sa vi häromdagen.

Och jag känner mig mest så jävla tacksam över att få leva i det här nuet, med dom här personerna och över att ha fått landa. Hemma.

Att minnas

Jag vet att det var längesen nu. I början av september. Jag vet inte varför. Kanske måste det inte finns någon anledning eller förklaring.

Just nu är jag här i alla fall – på årsdagen.

Tre år efter att planet landade i Keflavik någon gång på eftermiddagen. De två vännerna som stod och väntade där, sa ”vi måste snabba oss” och när vi nästan sprang ut till bilen. Jag minns inte hur vädret var, men det låg snö på marken och solen var som den konstanta isländska januarisolen, knappt uppe alls.
Bilen körde fort, fort, genom alla de områden jag har passerat tusen gånger, eller vad det känns som i alla fall.
– Har du hört nåt? En av vännerna frågade den andra. Han skakade på huvudet.
– Inte nu, de sa bara att vi skulle skynda oss.
Han trampar lite mer på gasen. Vi sitter tysta. Det finns inget småprat stort nog att fylla bilens alla tomrum. Inga ord att lugna den svarta verklighet som väntar runt hörnet. Fem mil har aldrig varit längre.
– Vi berättade för honom igår, sa den ena vännen till slut.
– Å. Förstod han? Frågade jag.
– Jag tror det. Han tryckte min hand. Jag tror han log också.
Jag nickar bara. Det känns som om hela min kropp imploderar. Det liksom drar i strupen och huvudet är tungt och när bilen svänger följer jag bara med. Det kommer vara försent. Jag vet det bara.

När jag öppnar entrédörren till hospiset står det flera ur personalen där. Jag märker det inte först, men de försöker stoppa mig.
– Vänta lite, säger de. Vänta, gå inte in. Vänta.
De håller fast mig, försöker, försöker gå framför mig och mota bort.
– Stopp, säger de. Du borde inte…
Framme vid hans dörr tvekar jag inte, trots att jag vet. Och direkt när jag ser honom vet jag på riktigt, men ändå utan att förstå.
Han har på sig något vitt, något nytt de satt på honom. Efteråt. Han är smalare än jag upptäckt tidigare och hans hud är gul. Det ser ut som om han ler. Hans händer ligger ovanpå täcket, bredvid varandra.
Jag håller mitt ansikte bredvid hans, lägger mina armar runt hans kropp, viskar, kysser hans läppar. På kinderna rullar tårarna, de som bränt där bakom ögonlocken så länge.

Jag var aldrig där när han dog. Jag var där hela vägen fram till, men jag var aldrig där då.
Jag hoppas att han förstod då att det jag gjorde istället gick bra. Att det blev en Jack.