Jag tittar ut genom köksfönstret, ser altanen och bortom den sandlådan, gungorna, målet. Jag ser hur barnen leker där ute, springer, gungar, hoppar, passar och skjuter. Var och en med sin kompis, eller alla tre tillsammans. Solen skiner så klart, det har plötsligt blivit sommar i maj!
Jag gör väl något, lagar mat eller plockar undan, och M gör väl något han med, jag minns inte riktigt. Men jag vet att han är där bredvid någonstans. Bara några steg bort för en kram eller en tanke eller en plan.
Det känns plötsligt så otroligt verkligt. Att få bo så här, med honom. Att få vara en del av ett vi. Det är så många som tar för givet att livet ska vara så där, att allting är självklart med utflykter och vardagsmiddagar och läggdagsar. Men det är inte det.
– Tänk vad livet kan förändras på bara två år, sa vi häromdagen.
Och jag känner mig mest så jävla tacksam över att få leva i det här nuet, med dom här personerna och över att ha fått landa. Hemma.
candelarias.wordpress.com 
Så himla fint!
Så målade beskrivning och som sagt, lätt att ta för givet och lätt att glömma av hur bra en har det.
Så glad för er skull, fin familj! ❤