Om att sätta sitt ego framför sina barn

Det här med att ta hand om andras barn. Att bo med dom, leka med dom, laga mat till dom. Att fatta beslut om andras barn, sina bonusbarn. Det är inte helt okomplicerat så klart. Och ibland kompliceras det också extra av onödigheter.

Jag tänkte vi skulle prata lite om allt det där.

Om vi börjar med att fokusera lite på mig, även om det inte är just mitt ego rubriken syftar till.
Jag är så jäkla glad för att tioåringen och sjuåringen här hemma är så gulliga, snälla, fina och glada och det känns på så många sätt som en perfekt kombination när en av dom är tokig i handboll och äventyr och en annan älskar att pyssla och få naglarna målade i mönster och figurer. Det bästa av två världar ungefär. Vi kommer sjukt bra överens, det vet jag ju, för så fort jag kommer innanför får jag tusen frågor av tioåringen och en sjuåring i knät. Och jag älskar det!

Det är ju lite som Jack så ärligt uttryckte det i höstas någon gång: ”vi är ingen riktig familj för vi är bara två”. Förvisso kanske inte helt sant, men ändå i känslan sann. Att leva familjeliv på det här sättet, ihop med M, är just där jag vill vara.

Och jag tänker att om jag hade varit den där andra biologiska föräldern, så hade jag föredragit om barnen gillade den nya situationen. Kanske speciellt om det var just den där andra föräldern som förstörde ursprungsfamiljen. Men vad vet jag. Uppenbarligen.

Sjuåringen la till mitt nummer i sin mobil här om veckan. Hon skrev mitt namn och la till två hjärtan. Den här gången på pappaveckan hade hjärtanen försvunnit från mobilen. Och efter några försiktiga frågor från M berodde det på att mamman ”inte ville” att hjärtan skulle omge namnet. Till och med blev mamman så upprörd att hon rakt ut ställde frågan till sin sjuåring och tioåring:
– Gillar ni Annika mer än ni gillar mig eller?!

Men helt ärligt. Vad tycker ni? Att ge barn skuld för att dom gillar sin bonusförälder. VEM gör ens så?!

Annonser

Remember when you wished for what you have now

Livet ändå, hur det händer.

Den där acceptansen över att det nu skulle vara Jack och jag, som ett team – ointagligt och stabilt. Och den där insikten om att det nu bara var att bestå utan någon annan, att fatta alla beslut själv, lägga alla läggningar själv, laga alla middagar själv, ta alla feberfrossor själv. I samma stund som det, kanske motvilligt men dock, landat i mig att det var så det skulle vara, så ändrades det. För plötsligt blev det inte så.

Nu har det gått ett tag sedan Jack och jag packade ihop våra saker och flyttade ihop med den där andra halva familjen vi nu absolut inte vill vara utan.
En vuxen blev två, ett barn blev tre och Göteborg blev Kungälv och så vidare. Eller Tunnväl, som barnet som saknar både K och G i sitt vokabulär säger.

Men helt ärligt, jag skulle aldrig någonsin kunna gissat på att det skulle gå så himla bra att kombinera två familjer på det här sättet. Och barnen, dom små gulliga oskyldiga – dom har varit helt grymma! Snacka om att acceptera förändringar och anpassa sig efter omständigheter.

Jack får dela rum med sin nya storasyster (”du är den bästa storasystern!”) och lever varannan vecka i full fart och varannan vecka lite mer som förut. Och det är klart att det blir konflikter ibland, när alla helt plötsligt måste anpassa sig och sina vanor till andra, nya personer och känslor. Men överlag så väldigt bara fint och kärleksfullt.

Att plötsligt förstå

I flera år nu, har jag gått runt utan att känna. Jag har varit glad och ledsen. Jag har varit arg och pepp, känt mig både ensam och för mycket.
Men jag har inte varit som förut.

Jag har lyssnat på musik och jag har gillat låtar, men inte som innan.
Inte som då, när jag kunde sitta i timmar och älska en basgång eller repeatlyssna på en fin rad med text och upptäcka fler.
Jag har skyllt det på mycket; på en bebis, på trötthet, på ingen lust. Eller kanske inte skyllt på något eftersom jag glömt bort hur det brukade vara. För jag har inte förstått att jag bara inte varit någon annanstans än inne bakom en osynlig vägg av stillhet. För att inte känna, sorgen, orättvisan eller livets värdelösa otillräcklighet, vad vet väl jag – jag har ju inte känt den, så stängde jag nog någonstans in mig där bakom, där allt blev tyst, tillräckligt, lagom.

Men så hände något, när väggen långsamt rämnade och allt började sippra in. När kylan blev kallare, solen ljusare, värmen varmare och orden återigen meningsfulla. När allt plötsligt blev både gladare och sorgligare på en enda gång.

Och mitt i allt dök han upp. Som om jag kapslat in mig själv i väntan på. Honom. Och så får det mening igen, allt.

En playlist, det passar väl in. Med repeatlyssnade basgångar och krackelerande ord. På ett bra sätt kommer djupet tillbaka.

  1. Jacob Bellens – Raining parachutes
  2. John Legend – Made to love
  3. Roo Panes – Land of the living
  4. Léon – Think about you
  5. Arizona – Cross my mind

Det var väl det. For now.

Att minnas

Jag vet att det var längesen nu. I början av september. Jag vet inte varför. Kanske måste det inte finns någon anledning eller förklaring.

Just nu är jag här i alla fall – på årsdagen.

Tre år efter att planet landade i Keflavik någon gång på eftermiddagen. De två vännerna som stod och väntade där, sa ”vi måste snabba oss” och när vi nästan sprang ut till bilen. Jag minns inte hur vädret var, men det låg snö på marken och solen var som den konstanta isländska januarisolen, knappt uppe alls.
Bilen körde fort, fort, genom alla de områden jag har passerat tusen gånger, eller vad det känns som i alla fall.
– Har du hört nåt? En av vännerna frågade den andra. Han skakade på huvudet.
– Inte nu, de sa bara att vi skulle skynda oss.
Han trampar lite mer på gasen. Vi sitter tysta. Det finns inget småprat stort nog att fylla bilens alla tomrum. Inga ord att lugna den svarta verklighet som väntar runt hörnet. Fem mil har aldrig varit längre.
– Vi berättade för honom igår, sa den ena vännen till slut.
– Å. Förstod han? Frågade jag.
– Jag tror det. Han tryckte min hand. Jag tror han log också.
Jag nickar bara. Det känns som om hela min kropp imploderar. Det liksom drar i strupen och huvudet är tungt och när bilen svänger följer jag bara med. Det kommer vara försent. Jag vet det bara.

När jag öppnar entrédörren till hospiset står det flera ur personalen där. Jag märker det inte först, men de försöker stoppa mig.
– Vänta lite, säger de. Vänta, gå inte in. Vänta.
De håller fast mig, försöker, försöker gå framför mig och mota bort.
– Stopp, säger de. Du borde inte…
Framme vid hans dörr tvekar jag inte, trots att jag vet. Och direkt när jag ser honom vet jag på riktigt, men ändå utan att förstå.
Han har på sig något vitt, något nytt de satt på honom. Efteråt. Han är smalare än jag upptäckt tidigare och hans hud är gul. Det ser ut som om han ler. Hans händer ligger ovanpå täcket, bredvid varandra.
Jag håller mitt ansikte bredvid hans, lägger mina armar runt hans kropp, viskar, kysser hans läppar. På kinderna rullar tårarna, de som bränt där bakom ögonlocken så länge.

Jag var aldrig där när han dog. Jag var där hela vägen fram till, men jag var aldrig där då.
Jag hoppas att han förstod då att det jag gjorde istället gick bra. Att det blev en Jack.