Att minnas

Jag vet att det var längesen nu. I början av september. Jag vet inte varför. Kanske måste det inte finns någon anledning eller förklaring.

Just nu är jag här i alla fall – på årsdagen.

Tre år efter att planet landade i Keflavik någon gång på eftermiddagen. De två vännerna som stod och väntade där, sa ”vi måste snabba oss” och när vi nästan sprang ut till bilen. Jag minns inte hur vädret var, men det låg snö på marken och solen var som den konstanta isländska januarisolen, knappt uppe alls.
Bilen körde fort, fort, genom alla de områden jag har passerat tusen gånger, eller vad det känns som i alla fall.
– Har du hört nåt? En av vännerna frågade den andra. Han skakade på huvudet.
– Inte nu, de sa bara att vi skulle skynda oss.
Han trampar lite mer på gasen. Vi sitter tysta. Det finns inget småprat stort nog att fylla bilens alla tomrum. Inga ord att lugna den svarta verklighet som väntar runt hörnet. Fem mil har aldrig varit längre.
– Vi berättade för honom igår, sa den ena vännen till slut.
– Å. Förstod han? Frågade jag.
– Jag tror det. Han tryckte min hand. Jag tror han log också.
Jag nickar bara. Det känns som om hela min kropp imploderar. Det liksom drar i strupen och huvudet är tungt och när bilen svänger följer jag bara med. Det kommer vara försent. Jag vet det bara.

När jag öppnar entrédörren till hospiset står det flera ur personalen där. Jag märker det inte först, men de försöker stoppa mig.
– Vänta lite, säger de. Vänta, gå inte in. Vänta.
De håller fast mig, försöker, försöker gå framför mig och mota bort.
– Stopp, säger de. Du borde inte…
Framme vid hans dörr tvekar jag inte, trots att jag vet. Och direkt när jag ser honom vet jag på riktigt, men ändå utan att förstå.
Han har på sig något vitt, något nytt de satt på honom. Efteråt. Han är smalare än jag upptäckt tidigare och hans hud är gul. Det ser ut som om han ler. Hans händer ligger ovanpå täcket, bredvid varandra.
Jag håller mitt ansikte bredvid hans, lägger mina armar runt hans kropp, viskar, kysser hans läppar. På kinderna rullar tårarna, de som bränt där bakom ögonlocken så länge.

Jag var aldrig där när han dog. Jag var där hela vägen fram till, men jag var aldrig där då.
Jag hoppas att han förstod då att det jag gjorde istället gick bra. Att det blev en Jack.

Advertisements

8 reaktioner på ”Att minnas

  1. Det känns i varje cell i kroppen när du skriver. Du är fantastisk på att uttrycka dig i ord. Och så fin han är, Er Jack! Jag tror han kommer växa upp o bli en unik liten kille.
    Jag vet att jag fick lösenord till dina ”stängda” inlägg för längesen, men jag kommer inte ihåg det. Får man be om det igen?
    Kram

  2. Jag gråter när jag läser. Du skriver vackert men det är så ofattbart att två som var meant to be, inge fick vara tillsammans.
    När jag läser att du inte var där, just i det ögonblicket, så är min spontana tanke att han skonade dig från att vara det. Och att energi inte kan förstöras, bara omvandlas i olika former…

  3. Jag känner mig som alltid fattig på ord när jag ska kommentera hos dig. Du kan konsten att beskriva så att det känns i hela kroppen.
    Han visste, det var därför han kunde släppa taget.
    Kram!

  4. Det blir som en kramp i bröstet och på något sätt bak i munhålan när jag läser det här och det är bara helt omöjligt att hålla tårarna borta. Det är en fin berättelse samtidigt som den är så vansinnigt grotesk. Kram min vän.

  5. Jónas visste. För ni visste sånt, det sa du då. När du berättade för mig att du hittat det som var självklart. Du gav honom styrka med din okuvliga kärlek i det svåraste han gick genom i sitt liv. Han gav dig en del av sig. Jack. Ännu mer kärlek utan gränser.

  6. Det är som Caroline skriver, så otroligt vackert och samtidigt helt groteskt och avskyvärt. Och så fint du kan förklara för oss andra hur det kändes och var. Eller vi kan förstås aldrig förstå, men du får oss att känna så otroligt starkt för detta. Och det är så otroligt fint och förjävligt. På samma gång. Stor kram. Er historia berör så starkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s