Tills vinden vänder

Jo, visst är det så. Att jag är den enda som egentligen vet. Men ni vet också, ni har insikt. Och en något klarare och mer oförstörd blick på vad det är som pågår.

Och saker ni säger lyssnar jag på.
Faktiskt.

Tankarna på C och på oss har cirkulerat så frekvent, så intensivt. Så länge. Så att det känns som för alltid.
Och just nu så måste jag tro på att det finns ett oss som bara ligger lite på vänt.

Jag måste det, för annars går det inte alls.
Och jag tror på att orden vi delar nu, jag och C, är sannare och riktigare än då, när allt var skadat och trasigt och på väg utför.
Jag är inte hans psykolog nu. Det har han en riktig som är. Men jag hjälper ändå. För att jag kan och för att det inte skadar mig att göra det. Jag blir trasigare av att inte finnas där.

Då är jag bedövad. Nu har världen färger igen.

När vi pratar nu, om framtiden, så är det med en helt annan känsla än tidigare. Nu finns ett sunt förnuft och en önskan om att allt ska bli bra, innan det kan finnas ett oss.

Det ändras säkert igen, men just nu. Hoppet.

3 thoughts on “Tills vinden vänder

  1. Min ”C” – och nu har jag absolut noll koll på vad som skedde med din ”C”, rent pato/psykologiskt – fick en hjärnblödning strax innan vi träffades. Det var för mig då enbart ett fysiskt hinder och knappast något man ser som relevant, förrän man inser att det faktiskt är en skada i hjärnan, i kraftverket, i limbiska systemet, i det som gör oss till människor, och att kropp och själ alltid hör samman. Och jag resonerade precis som dig – det är kusligt vad saker kan låta bekant, och hur lite man egentligen lär sig, ibland. Men jag mådde också bättre av att stötta och försöka laga, även om allt bara blev värre hela tiden (det som sker ser man i retroperspektiv). Det där med att se en person som man delat sig själv med, glida in i mörkret och inte verka kunna hitta ut, medan man själv står bredvid och bara kan se på, är ingenting jag vill vara med om igen (ändå tvivlar jag inte på att det kommer att ske) eller något jag önskar någon annan – för det är när allt det där onda man hållit så hårt fast i, det där sista man inte vågar förlora, försvinner för gott, som det riktigt otäcka egentligen börjar. Det är kanske detsamma som läkeprocessen, men ibland undrar jag, hur lång tid sådant egentligen får lov att ta. Jag hade gjort precis som dig, resonerat likadant (och det har jag tyvärr också gjort) men ur mitt semiobjektiva, ouppdaterade perspektiv hade jag kanske uppmanat till att vara den som håller i trådarna, och bestämmer när eller om de ska klippas, för det är ju det som gör så ont.

    (jag tror tyvärr inte jag fick ur mig riktigt det jag ville säga, jag var nog inte så objektiv som jag inbillade mig)

  2. Nu är det som räknas.
    Håll huvudet kallt och hjärtat varmt. Var snäll mot dig själv.
    Är det sann kärlek så går det, då klarar ni vad som helst…

    Kram, Catrine

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s