You see when you close your eyes

Det var begravning igår. Så fruktansvärt och vackert på samma gång.
Kyrkan var full, folk fick stå längs med sidorna. Jag såg det inte själv, men dom sa det, dom som kunde titta.

Den vita kistan stod där framme, bara någon meter ifrån där jag satt med Julias hand i min. Längre in på raden satt både Jónas och min familj. Det var så mycket blommor där, runt kistan och runt överallt där framme. Så många som skickat sista hälsningar på band som hängde från kransar och kors och buketter.

Det var en pianist som spelade ihop med en saxofonist när alla kom till kyrkan och sen, enligt Jónas önskemål, Reykjaviks poliskör som sjöng psalmer. Precis innan prästens minnesord sjöng Julia Lalehs Some die young och spelade gitarr till. Det var så otroligt sorgligt och fint och jag är säker på att Jónas uppskattade det. Jag är säker på att han skulle ha önskat att hon sjöng just den.

Jag är så stolt över Julia som klarade det så bra. Varenda människa nämnde det för mig efteråt, hur otroligt fint det var, hur duktig hon är. Och hur hon fick alla att gråta. Hela kyrkan liksom drogs ihop och kände samma saker, mindes allt han någonsin gjort och sagt.

Det var svårt att föreställa sig att Jónas låg där i kistan, även om jag sett det själv, lämnat en sista kyss på hans kind och ett brev innanför hans kavaj innan dom stängde locket.
Jag vet ju att hans kropp ligger där, men samtidigt så känns det inte som om hans kropp sitter ihop med den riktiga honom längre, som om kroppen bara är en plats där själen tillfälligt finns, för att han är så närvarande. Här. Långt bort från kistan och kyrkogården, långt från död och sorg och saknad. Han är så nära oss alla.
Han går bredvid mig när jag går genom Reykjavik och tittar på den stjärnklara himlen, han sitter bredvid mig i planet på väg över havet mot Köpenhamn.

Jag skrev en dikt som på framsidan i kyrkoprogrammet.

Du är min bästa vän
Min andra halva
Du är delen som alltid fattats mig
Och du är helheten i allt

Jag bär dig för alltid med mig
Och jag vet att du alltid finns bredvid

För vi finns där vi vill finnas
Vi åker dit vi vill ihop

Du är allt och ännu mer

Och på isländska:

Þú ert minn besti vinur
Hinn hlutinn af sjálfri mér
Þú hefur fyllt tómið sem alltaf fannst í mér
Þú ert mér allt

Þig ber ég í hjarta mér um ókomna tið
Og ég veit að þú ert ætið mér við hlið

Því við erum ætið þar sem við viljum vera
Saman færum við hvert sem er

Þú ert allt og miklu meira

Idag åkte jag ut till kyrkogården igen. Till nyuppgrävd jord, kala björkar och kors med gravyr, men man kan se att utsikten är fin, att platsen är bra. Havet går in precis där, en bit nedanför kullen, i en av Reykjaviks alla fjordar och solen speglade sig i vattnet idag. Och snart kommer våren och gräset blir grönare, träden slår ut och fåglarna kommer fram.

Jag sa hej då och att jag skulle komma tillbaka snart. Och jag berättade något han måste få veta innan jag åkte.