Som om världen fortsatte fungera

Det är så outsägligt sorgligt att finnas här, i vårt liv, utan honom.
Jag skulle kunna skriva att jag är livrädd, men det både är jag och är jag inte. Jag är inte rädd för döden, inte för livet, inte för mörkret, inte för ljuset. Men jag är rädd för sorgen och för dimman. För ilskan och för tårarna. För att alltid gå runt och känna så här, för att alltid vilja vara ensam, för att hålet aldrig ska fyllas.

Hälften av kläderna i tvättkorgen är hans, hälften av sängen är hans och hälften av allt i badrumsskåpet är hans. Jag vågar inte röra hans kläder, rädd för doften som kommer komma, så välkänd och älskad.
Jag brukade kalla Jónas för Skjortan och katten för Kavajen. Dom var så fina ihop.

Jag har svårt att hitta orden jag vill publicera här, det brukar vara lätt. Ska jag bara skriva om sorg? Livet, vad är det, eller snarare; vad har det blivit och vad kommer det att bli?

– Om jag bara fick en enda önskan uppfylld hade jag önskat mig tillbaka i tiden, sa jag till Jónas kompis när vi satt i en hotellobby och pratade här om dagen. Tillräckligt långt för att kunna säga till honom ”du kommer att få cancer, gör något åt det innan det är för sent”.
– Än är tyvärr inte tidsmaskinen upptäckt i alla fall, svarade kompisen.
– Och om den någonsin hade blivit det, hade du och jag inte suttit här idag, sa jag. Inte utan Jónas i alla fall.

Så vad är livet nu?

Ett citat på vägen, via kommentarerna:

If ever there is tomorrow when we’re not together… There is something you must always remember. You are braver than you believe, stronger than you seem, and smarter than you think. But the most important thing is, even if we’re apart… I’ll always be with you.
― A.A. Milne