När man är mitt uppe i det är det hela livet

jag hatar att du förstör mig
att jag tror att jag inte kan leva utan dig
och jag hatar
att vi ens påbörjats

Varje gång jag såg mig i spegeln sa jag till mig själv att jag var ful. Ful näsa, ful mun, fult hår. Allt var fult och det tjocka var värst. Benen var tjocka och armarna. Rumpan var stor. Jag tyckte det och jag trodde på det. Till slut befann sig min vardag mitt inne i en åsikt och saker jag inte kunde kontrollera på annat sätt, fick jag koll på genom det. På vågen fick jag snabbt belöning eller straff.

Jag vägde mig varje morgon först och sen blev det även på kvällarna. Till slut vägde jag mig flera gånger om dagen. Stegen gick ganska långsamt, men åt fel håll. Jag hatade det vågen visade och började tänka över allt jag åt. Jag upptäckte att ju mindre man äter, ju mindre går man upp i vikt. Eller kanske snarare: ju mindre man äter, ju mer går man ner i vikt. Logiskt jag vet, och även en sanning dom flesta vet. Men det blir så uppenbart när man står där under dygnets alla timmar och tänker på det.

Mitt i en proffskarriär och två träningar om dagen stod jag där och undrade om det verkligen var nödvändigt att äta lunch? Och middag? Jag undrade om man måste äta alls?

Så jag slutade med det. Det var som om jag krympte magsäcken och inbillade mig att jag klarade mig på mindre och mindre.

Och även om jag visste att det jag höll på med var helt fel så fick jag upprättelse i att bli smalare. Jag såg siffrorna på vågen och så länge dom gick åt rätt håll så kändes allt okej.

Det är inte alltid guldskimmer där borta, inte för alla. All fokus på handbollen, kanske i ett annat land.

Du har väl ett härligt liv va?
Ja, det är fint.

Sitter på soffan och klockan är tio på kvällen och jag inser att det snart är ny dag. Jag måste snart gå och lägga mig och sen måste jag gå upp igen. Och det fyller mig med en sådan obeskrivlig jävla ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen alls. Tårarna verkar aldrig ta slut, klumpen inne i mig aldrig gå över. Vill spränga en bomb över hela mig och ta mig bort bort bort. Det finns inget här längre. Jag finns inte längre.

Jag vill gå och lägga mig, blunda och aldrig mer gå upp.

Det höll på ett tag. Några år. Det dök upp, höll sig kvar, försvann en tid och sen kom det tillbaka.

Trodde jag mådde bättre när det gäller maten. Trodde, trots att jag hatar att äta, att jag hade accepterat det som ett måste. Eller jag hatar inte att äta, men jag hatar vad maten gör med min kropp, för den gör mig tjock. Så fort jag äter kan man se det.

Och idag fanns det inget annat i mitt huvud än att kräkas. Jag kunde inte annat.

Jag vet det är patetiskt, men jag klarar inte av mig själv annars. Måste bli smalare. Nu är jag inte det. Jag vet inte om det är ett rop på hjälp, men ångesten dämpas när jag gör som jag gör. Jag är duktig om jag går och lägger mig hungrig.

Nu är detta inget som betyder något längre. Men jag bör inte väga mig. Tankarna försvinner nog aldrig helt.

Det var naturligtvis något som var anledningen. Det är väl oftast det. Men det är ju en helt annan historia som kan berättas en annan gång.

5 thoughts on “När man är mitt uppe i det är det hela livet

  1. Du beskriver det så att det (nästan) känns. Du är fantastisk med ord.
    Jag tror inte heller det försvinner. En lär sig hantera ångesten o tankarna, men försvinner gör det inte.

    Mina ord känns fattiga, men jag hoppas att du alltid fortsätter att skriva.

    Kram!

  2. Du träffar så väldigt rätt och tårarna bränner bakom ögonlocken. Men kan ju inte gråta när mamma sitter här.
    Du är en väldigt fin person som är mycket viktig för mig. Stor kram!!

  3. Þú ert svo fínn penni, þó að efnið sé að sjálfsögðu oftar en ekki viðkvæmt og/eða hjartnæmt.
    Ótrúlegt hvernig hugurinn getur leikið með mann. Hvað maður getur sett endalaust út á sjálfa sig, á meðan aðrir sjá aldrei þessa ”galla” sem maður heldur að maður hafi.
    Mundu bara að þú ert sterk, hugrökk, falleg og skemmtileg, og það sem skiptir öllu máli – góð mamma.
    Knús:*

  4. Hej .
    Blev rörd av texten och känner igen mig allt för väl i hur det känns. Varenda måltid som jag åt och äter är en pina. Många tror att bara för att man tränar mycket och verkar vara ”rätt fit” så mår man jättebra men den värsta smärtan är den som inte syns.
    Hoppas att du kommer ifrån det helt och hållet och kämpa på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s