Om att vakna och så

Två nätter i rad vaknade jag av att jag grät. Jag drömde om Jónas då så klart. Och jag minns inte riktigt vad, men jag vet att jag vaknade ledsen för att han inte var frisk ens i drömmen. Inte ens där. Men trots att jag hade en så hemsk känsla där, mitt i natten, så ville jag somna om igen för att få vara med honom mer. Tryggheten som landar i min kropp när den tror att jag är med honom. Kärleken som fyller mitt hjärta. Ledsen eller inte ledsen, tanken på livet med honom är så mycket finare än det utan. Oavsett.

Jag sitter och letar upp bilder på Jónas nu. Jacks fröken frågade om jag inte kunde ta med ett foto på Jónas så kunde dom ha det på väggen där och prata om honom ibland. Att inte mitt hjärta gick sönder då. Av ledsenhet, saknad och minnen. Men också av godhet och förståelse. Tänk att Jack får vara på ett så fantastiskt ställe! Tänk att dom ska prata om Jónas så att det blir alldeles naturligt!

Jag vandrade runt lite bland datorns alla bilder och hamnade både i Brasilien och Barcelona och på Island. Och sen såg jag plötsligt bilderna från när vi gifte oss på sjukhuset och dom nio dagarna efter det, innan han dog. Jag har knappt kollat på dom tidigare.
Jag vill inte minnas slutet som det såg ut. Jag vill komma ihåg det bara som jag tror att det såg ut. Det där är ju inte Jónas, utan bara en svag, svag skugga.

Men hur ska jag kunna välja ett enda foto som ska beskriva allt det han var? Av alla dom jag har, så ska bara ett duga. Jag kommer leta efter rätt i en halv evighet.

3 thoughts on “Om att vakna och så

  1. Åh. Vilket fint ställe Jack är på. Vilka fina och bra idéer!
    Ja. Jag förstår. Att det inte går att välja. Att det är svårt. Men… kan du ta fram några av dem som du tycker liiite mer om än de andra, som känns liiite mer rätt för ändamålet, för dig, och be Jack välja? Kan han peka på ett? (Eller jag vet ju att han kan peka, men du förstår nog vad jag menar). Eller känns det viktigt för dig att just du väljer vilken bild?
    Det skär i mitt hjärta. Och varje gång jag tänker på er historia, som är så vacker, så blir jag så förbannad. Vansinnigt arg för att det får finnas sånt här. Att det händer. För er och för andra. Jag kan aldrig aldrig acceptera det.
    Stor kram. Idag och alla andra dagar.

  2. Susanne är klok som alltid o skriver det så bra.
    Men du, du kanske kan byta kortet? Ha ett nu och byta sedan. Du behöver ju inte välja ett som ska vara alltid… Fin förskola❤ det är guld värt!
    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s