Men ja

Det känns som om jag upprepar mig. Upprepar, upprepar, upprepar.

Och jag står och stampar i samma spår hela tiden.

Ni får ursäkta tristessen i inläggen.
Det kanske är bättre att bara publicera bilder även då. Lättare i alla fall.

För däremellan är livet okej. Eller bra, rent av. Jack och jag, som en enhet.

Det är bara när sorgen slår ner som en blixt, då och då och oftare ibland, som känslan av att rämna växer.

Ensamhet.
Att gå sönder.

Men jag är ju redan trasig, om man kan säga så, och kanske på väg att läka. Vad annars?

6 thoughts on “Men ja

  1. Du blir hel igen. Absolut säkert. Men du kommer alltid att ha en blå diamant, den mest sällsynta, av saknad och av innerligt upplevd kärlek inne i dig. Och den diamanten är, som såna är, oförstörbar och skimrande. Den kommer att vara din styrka

  2. Den där Sorgen som man bär runt på. Den är hemsk. Den knuffar omkull en ibland. Men där emellan går man upprätt och perioderna blir längre och längre. Så tror jag. Och en vacker dag vacklar man nog bara lite när man får en smäll. För man blir starkare. Men den där Sorgen slår nog lika hårt fortfarande. Men man blir mer stabil.
    Eller nått sånt. Men sorg är skit. Riktig jäkla skit.
    Stor kram.

  3. Kära Annika! Känner Din sorg och förstår att den blir övermäktig ibland. Du är så stark och kommer att hitta ut och glädjas över livet men på ett annat sätt. De vackra minnena finns kvar!

  4. Alla har sagt det så bra redan… Men det är okej att du upprepar dig. Det får du göra tusen gånger till. Vi är här och finns kvar ändå!❤
    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s