Och jag vet inte ens var han är

Ibland är det bara så att dagarna är tyngre än andra. Och jag undrar: ska det aldrig mattas? Ska det aldrig gå över?
Det där hålet, ska det aldrig krympa?

Dagar som aldrig kommer igen, minnen som aldrig bleknar, men som ändrar form. Lukter som suddas ut men som ändå alltid finns kvar.

Som jag fortfarande kommer ihåg hur det luktade på mitt dagis eller minns hur gräset kändes under handflatorna när vi lekte lejon vid stenmuren.
Minns jag honom och oss. Hur kinden kändes under fingertopparna, hur armens tyngd la sig på mina axlar. Hur rösten lät, hur skrattet såg ut, hur blicken höll sig fast.

Hur glädjen fyllde alla vrår och hur alla bitar föll på plats. Steg bredvid mina och ett annat hjärtas slag intill mitt.

Vad hade jag inte gett för att få ha honom här.
Meningarna jag aldrig mer kan säga, handen jag aldrig mer får hålla.
Att vakna varje morgon utan, att somna varje kväll.

Blir det någonsin någon gång inte ofattbart?
Jag orkar inte att det inte ska bli det.

1408DSC_2037

Donsö, för ett par dagar sedan.

2 thoughts on “Och jag vet inte ens var han är

  1. Himla svårt att ens säga något bra nu. Jag tror att det gör ont som inte mycket annat. Ändå tror jag att de goda minnena kommer att vinna över saknaden, när tiden har gjort sitt. Att det som kommer att kännas är sånt som gladde er, inte så mycket det där ”tänk om”.

  2. För min del så kommer sorgen och saknaden ibland så starkt som om det var igår. Nästa dag kan det kännas som 20 år sedan. Jag vet inte, men det finns ingen riktig logik. Det finns bra dagar o mindre bra. Jag tycker största skillnaden nu och då är att jag liksom lärt mig leva med det. Lärt mig leva med känslorna och tankarna.
    Men det går inte över, för det tycker jag varit det värsta hos andra. Att många tror att när det gått ett år eller man passarat vissa datum eller det gått fem år så är det liksom bra och det är ”över”. Men saknaden finns ju där varje dag, alltid.
    Ingen tröst kanske… Och i min värld är din förlust ”värre” eller större eller vad jag ska säga.
    Men för mig är det så… Men det är ändå bättre just för att jag mer och mer med tiden lär mig leva med det. Att jag lär mig hantera det och att det inte är så intensivt och alltid.
    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s