Hur saker blir

Fredagen den elfte januari tjugohundratretton bad Jónas och jag jourläkaren på avdelningen han låg inne att remittera oss till ivf-kliniken på Sahlgrenska.

Vi sa:
– Vi tänkte att det nog är dags för oss att försöka nu.
Hon sa:
– Det låter som en jättebra idé.

Och så blev det helg.
Måndagen efter ringde dom, för jourläkaren var egentligen hemmahörande på KK, men det visste inte vi. Därför gick det snabbt. Overkligt snabbt.
– Ni har fått en akuttid till oss. Kan ni imorgon klockan tio?

Vi svarade ja. Så dagen efter fick Jónas permission från sjukhuset och vi åkte tillsammans till KK på Sahlgrenska. Där fick vi träffa överläkaren, en kvinna jag glömt namnet på.
Hon frågade oss saker och så fick vi skriva på papper. Jónas fick godkänna att dom där spermierna han sparat innan han fick sin första cellgiftsbehandling fick tillåtelse att användas för detta ändamål. För att göra ett barn.

Överläkaren frågade om min mens. När ska du ha nästa, undrade hon. Och jag svarade att den började idag.
Egentligen skulle vi varit tvungna att träffa en psykolog först, innan man började, men det hann vi ju inte med. Mensen var ju så lägligt precis.
Och läkarna såg väl tydligare än vi vad som väntade runt hörnet. Det fanns ingen tid att vänta på. Själv levde jag i den förnekelse Jónas lät mig finnas i. Jag vet inte om han visste att han skulle vara död två veckor senare, men jag visste det inte. Trodde inte.

– Ni kan träffa psykologen senare, sa överläkaren och skickade iväg oss till en sjuksköterska som informerade oss om sprutor jag skulle ta. Äggstimulerande, ägglossningsstoppande, och senare, ägglossningsfrämjande. Hormonsprutor av olika slag. Vi fick med oss en handbok hem, där allt stod. Återbesök om en knapp vecka ungefär, för att undersöka äggproduktionen. Ett visst antal var minimum, men inte heller för många var bra.

Vi kom aldrig till psykologen. Det här var sista dagen Jónas rörde sig utanför sjukhuset. Han valde en bra dag för det i alla fall.

Men jag erbjöd psykologen att komma och träffa oss på Östra, där Jónas låg. Hon sa att det inte var nödvändigt.
Så jag tog sprutor, in i den mjuka delen av magen. Det svåraste var att sticka in nålen, jag fick hjälp med det, klarade det inte själv. Jag hatar sprutor. En sjuksköterska på Jónas avdelning hjälpte mig några dagar, blandade familjemedlemmar andra dagar.
Till slut hade dom där dagarna gått som skulle gå och jag var på återbesök. Dom sa att det såg bra ut, äggproduktionen var fin.

På tisdagen, en vecka efter första besöket, gifte vi oss. Dagen efter åkte Jónas till Island. Privatplanet med britsen och så där. Ni vet. Jag var tvungen att stanna i Sverige för att gå på kontroller. På torsdagen hade jag fått tid och på fredagen skulle jag åka. Den isländske narkosläkare som följt med Jónas i planet ringde på torsdag kväll och sa att jag nog borde skynda mig, att det kanske inte var så lång tid kvar. Men jag kunde inte skynda mig. Jónas och jag hade kommit överens om att jag skulle göra detta, oavsett vad.
På fredagen åkte jag till Island, för att bara två dagar senare åka tillbaka.

Måndagen var dagen dom skulle ta ut ägg, para ihop dom med Jónas och hålla tummarna.
– Var är Jónas? Frågade dom.
– Han är på sjukhuset, svarade jag. Han hälsar, la jag till.
Fast det gjorde han ju inte. Han låg på ett hospice på Island och höll på att dö. Men han hade nog hälsat om han hade kunnat, eller helst hade han nog följt med och hållit min hand.

Fyra ägg fick dom ihop. Det är inte så många, men inte heller för få. Tre av dom fungerade. På onsdagen den 30 januari satte dom in ett av dom fungerande äggen i mig igen. Befruktat. Dagen efter åkte jag tillbaka till Island. Samma dag som Jónas dog.

Jag stannade kvar på Island då, väntade på begravningen. Beställde blommor, pratade med prästen, hade kiststängning. Jag har skrivit om allt förut, arkivet finns till vänster om man vill läsa igen.

Och mitt i allt la jag handen på min mage, viskade till det lilla som just flyttat in.
– Var stark nu, håll dig kvar. Vi älskar dig så mycket, din pappa och jag.

Tisdagen den tolfte februari vaknade jag på hotellet, dagen efter begravningen. Testet jag gjorde då visade positivt. Det är givetvis alldeles för tidigt för att kunna veta, men det ingav ändå ett hopp.
Det kändes som om Jónas hjärta flyttat över från hans kropp till den här nya lilla. Hur klyschigt det än må låta.
Och så berättade jag för Jónas när jag var på kyrkogården strax innan vi åkte hem. Han måste ju bli den första att få veta.

Fem veckor senare fick jag se ett litet, pyttigt hjärta picka fortfort på ultraljudet.

Jack.

9 thoughts on “Hur saker blir

  1. Jag säger som Carina, du är fantastisk!

    Vilket inlägg och som bara du kan skriva… Så fint så det är inte klokt.

    Många kramar!❤

  2. Åh. Så starkt. Och vackert och sorgligt. De största av livets känslor finns i det här inlägget. Kärlek, hopp, barn, sorg. Kämpa vidare! Kram

  3. Annika! Gripande! Din kraft och styrka är så stor! Du finns i mina tankar och välgångsönskningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s