I ett hus vid skogens slut

Alltså, min bebis! Så himla himla mycket älskar jag honom.

xDSC_0275
På bilden har han borstat håret i snedbena med en tandborste.

Och livet fortsätter.
I min enfald så trodde jag att saknaden skulle mattas av, och det kanske den gör någon gång, men ännu har det inte hänt.
Det är konstigt hur jag kan skratta, utan att Jónas är här, eller hur jag tänker framåt, trots att jag vet att han inte följer med dit. Men jag har inte dåligt samvete för det, längre.

Jag hörde någonstans att saknaden liksom exploderar och ökar i styrka strax innan den mattas av. Kanske är det där jag är nu. Jag vet inte.

Nu finns Jack, det räcker väl så.

Idag var vi på bvc igen. Jack är nu fyra månader och en dag, väger 7,7 kg och är 68 cm lång. Han äter havregröt med katrinplommonpuré på till frukost och annars ersättning ur nappflaska. Han älskar när vi leker Prästens lilla kråka, när jag busar med honom och när jag sjunger olika sånger. Eftersom jag är helt värdelös på låttexter och bara kan två (om man inte räknar Imse vimse spindel och I ett hus vid skogens slut) så blir det dom jag sjunger: Tracy Chapmans Mountains O’ Things och Janis Joplins Mercedes Benz. Och så hittar jag på lite egna sånger.

Jack gillar att ligga i sitt gym och sitta i babysittern och för ett par dagar sedan bytte vi ut liggdelen på vagnen till en sittdel. Så nu sitter han helt nöjd och bara kollar på folk (mest mig) och lampor vi går förbi. Han pratar gärna och länge och har precis lärt sig att ryta till, i ett osurt syfte. Mest för att upptäcka sin egen röst antar jag.

Han är faktiskt helt fantastisk.

2 thoughts on “I ett hus vid skogens slut

  1. Jag blir glad av dina inlägg!

    Jack är fantastiskt fin!❤

    Jag tror inte på det där att sorgen mattas av eller blir mindre. Jag tror bara att man lär sig leva med den. Sedan tror jag (eller för min del…) att det kommer o går och att sorgen kan få en explosion efter tio år likväl som under första året. Inte för att "skrämma dig", absolut inte. Men det kommer o går o ja jag vet inte vad jag ska säga, men sorgen blir ju en del av livet och finns där alltid precis som dammråttorna och tvätten, skratten och lyckan.

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s