14 december

Idag började det, vid en fontän i Rio. Idag finns det bara tankar på då.
Texten nedan är från resan längs Brasiliens östkust under en knapp vecka strax innan jul. Bästa veckan i mitt liv och samma vecka som Jónas ville återvända till ett par dagar innan han dog.

Den fjortonde december.
Idag blir det bara en repetition.

Dag 1 – VM-substitut
Okej, mästerskapet tog slut redan dagen innan lucia. Inte enligt förhoppningarna alltså.
Så för att inte dö den stora depressionsdöden strax efter hemkomsten till Göteborg och det jävliga vädret där valde några att utnyttja möjligheten att stanna kvar i Brasilien.

Och det var väl så det kom sig att jag hamnade i en hyrbil på väg från Sao Paulo till Rio ihop med Tobinho och Doktor Island. En minst sagt otippad, men än så länge svårslagen kombination.
Ribban lades tidigt ganska högt när det kom till samtalsämnen, till exempel.

Att ta sig ut från Sao Paulo strax efter fem på eftermiddagen var tufft, med rusningstrafik och femfiliga vägar där mc-åkarna trängde sig emellan konstant. Men som den gamla taxichaufför han är, tog Tobinho på sig rollen bakom ratten. Han klarade det galant!

Vägen till Rio var 44 mil, men på grund av den lite tröga starten insåg vi rätt snabbt att det nog var bättre att stanna längd vägen och dela upp resan på två dagar.

”Vi vill till havet”, blev lite av ett motto, så vi kollade på kartan och valde stad på måfå, en bit bort från motorvägen, vid havet. Paraty lät bra tyckte vi. Så efter ett snabbt stopp för Coca-cola och chips beordrade Tobinho in mig bakom ratten.

Vi pratade en del om vad vi skulle göra i Rio när vi kom dit: se Jesus, hänga på Copacabana och ”sola som in i helvete” var det vi kom fram till.
Efter ett tag kom vi till avtagsvägen mot Paraty. Det stod att den skulle vara nio mil och det var den säkert. Vad den inte var, var en väg.

I början gick det uppåt, det slingrade sig. Som att åka buss mellan Tirana och Podgorica vid Montenegros kust, för er som var med på den tiden. Fast stupen såg vi inte, eftersom det blivit mörkt. Solen går ner klockan åtta här. Men vi såg bananplantorna och vi körde om en snubbe på häst. Sen började det gå neråt igen.

”Nu närmar vi oss!” Sa Doktor Island för första, men absolut inte sista gången.

Plötsligt kom vi till en skylt. Det stod nåt med national park på den. Och så stod det nåt med ”vehiculos”, som vi visste betydde fordon eller bil. Resten av orden kunde vi inte översätta och det var nog tur. Precis efter skylten slutade vägen. Istället fanns grus och gropar. Det finns inga andra ord jag kan beskriva det med, och ingen skulle någonsin förstå om jag försökte förklara.

Dom som sett Jakten på den försvunna stenen med Michael Douglas och Danny de Vito kan möjligtvis ana sig till oländigheten i den terräng som nu omgav oss. Men tänk er en hårt packad grusväg, tänk er att det ligger mellan en halv- och tvåmeterlånga stenar utslängda på den och tänk att det har regnat monsunregn som gjort hål i marken. Tänk er det, utan att tänka att det är en överdrift. Vi filmade lite, förhoppningsvis får vi upp filmen så ni kan se.

Vi backade tillbaka till skylten en gång till för att läsa. Men enligt kartan var det här rätt väg att ta för att komma till Paraty. Ingen annan stad fanns för övrigt som alternativ, om vi inte ville åka två timmar tillbaka genom stupande djungel igen. Vi bestämde oss för att fortsätta.

”Det är nog inte så här så länge”, sa vi. Dom två milen kvar till Paraty till trots.
”Snart närmar vi oss nog”, sa doktorn.

Två timmar senare hade vi fortfarande inte sett något tecken på att det skulle komma en stad snart.
Däremot hade vi kört förbi en stängd bar med en bil utanför. Det såg vi som ett bra tecken, då hade ju någon annan bil kört hör tidigare. Visserligen var det en Drabant eller annan liknande relik från forna DDR, så att den kommit hit under senare tid fanns det inget som egentligen tydde på. Men våra förhoppningar om att hitta staden innan vi själva blivit uppätna av geparder ökade för tillfället något. Sen körde vi fast. Dom två männen gick genast ut för att putta.

Helt plötsligt, som en räddande ängel, kom dock (i en likadan vit bubbla som Danny kör i ovan nämnda film) en man med smutsig tröja och barn i baksätet inslirandes på vår plats. För övrigt den första människan vi sett sedan vi åkte in i djungeln. Timing!

”Una kilometra”, var det kvar sa han innan han lämnade oss igen.

Glädjen över asfaltsvägen som uppenbarade sig efter den utlovade kilometern! Glädjen!
Sen var jag visst lite uppe i varv efter anspänningen i nationalparken, för när det låg en svart labrador vid sidan av vägen ropade jag:

”En apa!”

Oh well. Kunde varit, det säger jag bara. Kunde varit!

Nu är det morgonen efter och vi sitter vid en pool och äter melon och ska strax ner till havet.

Äventyret har visst börjat nu.
Dag 2 – Copacabana å Jesus
Kortfattat om dag två.

Utforskning av Paraty, surpriselunch i form av något som visade sig vara kyckling. Tobinho fick tvättat sina kläder, för att äntligen få på sig nåt annat än dom blå svenska spel-shorts han haft dom senaste tjugofyra timmarna. Och så drog vi ner till stranden och tänkte att man kanske borde flytta hit ett tag. Det borde man!

Sen drog vi till Rio och checkade in på ett hotell som Abbe fixat. Mycket snällt!

Middag med hotellfixaren och hans kompis, iväg till sambaklubb där vi istället för att dansa valde att dricka capirinas och spela biljard.

Därifrån skulle vi ta oss till fots till någon utlovad rockklubb men hamnade istället inne i ett hål i väggen där ett gäng hade spontan-jam och dansade och bankade på saker som lät. Tobinho blev genast uppraggad av en tvåtandad danserska. Han var nöjd. Och när trummarna gick hem hittade vi en taxi tillbaka till hotellet vid Copacabana.

Idag regnar det lite här, men vi ska ta oss upp till Jesus ändå. Sen ska det visst vara fint i St Teresa, så det blir det i eftermiddag.
Dag 3 – Rio i våra hjärtan
Jesus stod i molnen igår. Och det regnade. Fast hettan finns här konstant.

Vi körde den hyrda bilen genom Rio efteråt, ner från fyrtiometersstatyn i Corcovado mot Centro. Vår kollektiva rädsla för att eventuellt plötsligt råka köra in i en favela är möjligtvis en aning obefogad, men icke desto mindre oerhört påtaglig.
När alla säger att Brasilien är livsfarligt så tror man på det.

Men vi klarade oss igår. Såg dom bara klättra uppför det högsta berget, olika färger staplade på varandra.
I St Teresa stannade vi till vid ännu ett hål i väggen för att äta sandwich. På väggen hittade vi en inramad resebilaga från en svensk dagstidning. Vi var inte först där, men nöjda ändå.

Igår kväll var vi på Marius, en toppklasslyxrestaurang med skaldjur. Som en sån där köttrestaurang där dom kommer med olika typer av kött tills man fäller fram den röda skylten och säger att det räcker, fast med skaldjur. En upplevelse, fast kanske inte något att göra varje vecka.

Efteråt åkte vi taxi till Lapa Scenarium och dansade samba resten av natten.

Idag är det lite mer ”vinden svalkar, solen bränns” som det sjungs om, men utan sorgen. Definitivt utan sorgen. Just nu känns det mer som att det aldrig igen skulle finnas sorg.
Och vi sitter i varsin röd solstol på Copacabana och ser sjuka vågor slå in på stranden.

Snart lämnar vi Rio och åker söderut. Vi ska förmodligen ut till Ilha Grande, som ligger utanför kusten mellan Rio och Paraty.

Egentligen så skiter jag i vart vi åker, för det här gänget är bäst oavsett destination.
Dag 4 – Ilha Grande och sånt
Rio grät när vi lämnade henne. Och regnet i kombination med obefintligt avloppssystem lämnade röda hav för oss att passera på snirkliga vägar. Det stänkte upp och gjorde vår (numera) djungel-Fiat ännu smutsigare än innan.

Vi körde mot solen i Angra dos Reis, för att ta färjan till Ilha Grande och efter en och en halv timma i ett piratskepp kom vi till ”Den stora ön”.

I Pousada Casablanca fick vi plats på andra våningen.

Sen gick vi ut och befann oss plötsligt i paradiset. Eller som Tobinho sa med uddevalladialekt: ”Det är ju som en saga!”.

Det finns inga bilar här, och det påminner om Karibien i puttinuttighet.
Bergen, helt grönklädda och höga, och restauranger precis på stranden med stearinljus på borden. Vi åt filet mignon och pratade om livet.
När det blivit natt gick vi hem till Casablanca och satte oss på takterassen och drack vin. Stjärnorna syns tydligt här, det är väl på grund av stillheten och den stora himlen antar jag.

Idag gick vi upp rätt tidigt, bytte pousada och hoppade på en båt som gick runt till lite olika platser på ön. Ilha Grande är fint, eller bättre än så naturligtvis, och ikväll är det sista kvällen här.
Imorgon styr vi söderut igen, och troligtvis hamnar vi hos dom övriga kvarvarande landslagsmänniskorna i Guaruja innan Sao Paulo och flygplatsen på måndag.

Men vi tar en dag i taget, en sekund i taget. Bättre så.
Dag 5 – Tummen upp
Ännu en kväll med middag på stranden i solnedgången. Drack röda drinkar med kanel och rosa paraplyer, som enligt Doktor Island var ”lite bögiga”. Tobinho höll med om att dom definitivt var ”över gränsen”. Själv hade jag inget emot dom.

Efter stranden köpte vi öl och gick och satte oss vid hängmattorna i pousadan.

Katamaranen in från Ilha Grande till Angra dos Reis tog bara fyrtiofem minuter till skillnad från piratskeppets nittio. Så nu är vi på väg till dom som enligt uppgift enbart ”steker och fixar naglarna” i Guaruja.

Idag har Doktor Island fått lov att köra första sträckan, trots att han egentligen står längst ner på körordningen och höll på att krascha in bilen i en brasiliansk vägbula här om dagen.

Men som Tobinho sa: ”Första sträckan är lugn, ofarlig.”
Sen blir det givetvis förarbyte.
”Jag tycker själv att jag gör det utmärkt”, sa Doktorn.
”Det är just det som är amatörernas största misstag, att dom är nöjda med sig själva”, svarade Tobinho.

IMG_2769
Doktor Island, Jónas.

IMG_2925
Vi två, ovan Rio, 15 december 2011.

3 thoughts on “14 december

  1. Så underbart att få följa med på er resa i Brasilien, det är så sorgligt men så vackert, er kärlek är så vacker! Ni är så fina ihop, det lyser kärlek om er! Jag förstår att det är så tungt, att saknaden är oändligt stor! Men er enhet lever kvar, ni är en familj och lilla bedårande söta Jack är finaste beviset för er fantastiska kärlek! Jack är ju så otroligt lik sin pappa! Varma kramar till dig!! Maria

  2. En vinst och en förlust på samma plats i livet. Jag förstår att det känns mycket tomt och saknat när du varvar stora datum på löpande band nu ett tag. Det är inte mig du vänder dig till, men jag hoppas att det finns någon du lämnar din röst till, som har ett par bra öron. Det gör inget ogjort, det ersätter inget, men det kanske ändå kan kännas värmande och behövligt.

  3. Det är så fint att få läsa om era dagar tillsammans. Vilken kärlek och lycka!

    Jag tycker fortfarande det känns så ofattbart o svårt att ta in att den vackra fina kärlekssagan slutade som den gjorde. Eller ja, på något sätt är den ju inte slut. Finaste Jack är ju beviset på kärleken o fortsättningen.

    Men jag kan inte föreställa mig hur de här dagarna o den här tiden är för dig. Alla minnen och årsdagar. Jag tänker så ofta på er o undrar hur ni har det.

    Jag är glad för att ni fick era dagar tillsammans o att det blev så äkta o fint från första stund. ❤
    (Återigen känns mina ord så fattiga, du skriver så fantastiskt själv, men jag vill inte bli tyst).

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s