Och ändå så nyss

För ungefär ett år sedan skrev jag så här:


Om livet ska vara så här. Då gillar jag det sjukt mycket.
Jag vill vara med honom alltid, behöver ingen tid ensam. Planerar våra vardagar ihop, för att dom ska passa. Dom passar.
Sover över nästan varje dag, där eller här. Och Kavajen lägger sig i hans knä i soffan.
Han håller mig i handen när vi går någonstans, han har dom finaste ögonen. Han håller armen om och köper kaffe till mig. Han är så precis perfekt lång.
Vi ligger i sängen och läser tidningen var för sig, men ändå ihop. Han berättar saker för mig som är viktiga och bra. Hans ben trasslar in sig i mina. Vi drömmer ihop, om samma saker.

Och:

Det finns inget annat än att vi ska vara tillsammans alltid. Vi pratar om när vi ska bo ihop, om när vi ska skaffa barn. Han håller min hand och han kramar mig så fint. Han passar så underbart bra in i min vardag och jag passar i hans och jag fick nycklar till hans lägenhet.
Han har inget konstigt mörker, inget som kan överraska mitt i idyllen. Inget som kan sänka ett paradis. Han är som han visar, han döljer inget.
Nästa helg ska vi åka upp till mammas och pappas sommarhus och läsa böcker och gå promenader hela helgen. Jag längtar dit, men varje dag med honom är så perfekt att jag egentligen inte behöver längta någonstans alls.

Jag är så outsägligt tacksam för att vi insåg det redan då, att man kan vara i nuet och att det kan vara det bästa som finns. Och för att vi alltid var så självklara, men aldrig tog varandra för givet.

10 thoughts on “Och ändå så nyss

  1. Det är så vackert så det gör ont. Jag är glad för att ni hade det så fantastiskt, men jag blir så himla ledsen för att ni inte fick fortsätta.

    Jag försöker tänka på det där ofta. Att vara i nuet och njuta. Att krama alla jag tycker om lite extra, att älska de jag älskar lite mer. Ibland behöver jag påminnas om att inte ta varje dag för given.

    Kram!

  2. Det är så klokt att vara i nuet, härvarande och verkligen njuta av det man har just då och är i. Massor av kramar ♥

  3. Hej! Hamnade på din blogg via Familjeliv. Du skriver vackert och sorgligt men framförallt är det ett eko av mig själv. I höst är det 5 år sedan min man dog. Allt du känner har jag känt. Varje sorg är unik, men ändå så lik i många avseenden. Ibland har jag tyckt att det varit en tröst; att det faktiskt finns andra som har det som jag, att det finns människor som förstår och vet det där som inga andra förstår och vet. Jag hoppas att du kan känna likadant – det botar inte smärtan och ensamheten men kan ändå kännas som ett litet ljus i mörkret.

    Jag finns på cayenne72.blogg.se/sorgfagel om du vill läsa.

    Jag önskar dig tröst, lindring och ro!
    Kram ”Sorgfågel” aka Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s