Påminnelser

Ett vanlig inlägg, om en vanlig lördag.

Igår hade jag en heldag med Karin, hemma i Göteborg på besök.
Vi började med att gå runt lite på stan och så en fika så klart. Det var en väldigt fin dag, som till slut ledde oss hem till mig och lägenheten på åttonde våningen. Vi åt indisk mat och kollade på någon värdelös film med Sarah Jessica Parker via apple-tv och sen på Melodifestivalen.

Det är något med killar och teknik. I vårt hem var Jónas ansvarig för allt sånt. Han älskade att installera tekniska saker. Det var visserligen jag som fick LP-spelaren att fungera, men han som skötte själva installationen. Och nu, när vi satt där i soffan och skulle kolla så insåg jag att jag nu kommer få lära mig allt sånt där som jag inte bryr mig om. Det är väl ett världsligt problem och jag är inte tekniskt förvirrad på något sätt, men det är bara ännu en sak som får mig att minnas allt han brukade göra. Det finns väl bland alla par, roller man har. Vi hade det med och dom var tydliga. Vi pratade ofta om dom och vi trivdes med så som vi hade det. Det är väl säkert folk som stör sig på typiskt könsindelade hushållsroller, men jag tänker, vi tänkte tillsammans, att så länge man trivs med det man har och det man gör så kan det väl inte bli mer perfekt?

Och nu, när teknikministern inte längre kan förklara saker för mig måste jag lära mig själv. Det är klart att jag klarar det och det är klart att jag kan ha det så. Det är bara ännu en detalj i vår enhet.

Nu ska jag fika och sen kolla på handboll i Heidhallen.
Distraktioner.

6 thoughts on “Påminnelser

  1. Det finns så mycket sånt som man inte tänker på i vardagen. Du kommer säkert stöta på det många gånger till.
    Jag är inte längre förvånad över hur klarsynt och stark du är i allt detta, men det är precis det du är. Och om du inte skulle orka vara stark en stund så är det okej det med.❤

  2. Du är så beundransvärd. Och jag är så förbannad (ursäkta, eller kanske inte) över att livet gör såhär mot dig.

    Ilska löser väl inget, men det är ju en känsla av många. Går hand i hand med sorg tycker jag.

    Och jag går hand i hand med dig. Jag och alla andra som skriver till dig. Så fint.

    Gud vad jag babblar.

    Kram på dig.

    Styrka kraft och mod.

  3. Hej Jonas!

    Jag tänkte prata lite mer med dig. Minnen som dyker upp. Innan Brasilien-VM låg landslaget på slutläger i Malmö och spelade en landskamp mot Norge. Susanne och jag var där. Och sa hej då till Annika. Men också ”vi ses snart” för vi skulle åka till Brasilien några dagar senare. Efter hemkomsten till Göteborg från Malmö ringde Carinas (materialaren) man. Du och Carina hade glömt de två väskorna med medicinsk utrustning på hotellet i Malmö. Och nu hade han tagit dom till Göteborg. Och ni var på väg till Sao Paolo. Kunde vi ta väskorna till Brasilien? Såklart, men först kollade jag med dig, via Annika tror jag, att det inte var några narkotikaklassade läkemedel eller annat tullkänsligt i. Det var lugnt.

    Jag visste ju inte då hur rätt det var att kolla med just Annika. Det var väl inte förrän i januari, långt efter VM, som det blev klart för oss.

    Så vi drog i alla fall till kaffelandet med lite extra bagage, två ganska stora men inte så tunga väskor. Till hotellet i Santos, nere vid kusten. Och sen måste det ha varit i samband med första matchen, mot Argentina, som jag kunde räcka över dom till dig. På läktaren i halvtid tror jag. Arenan och spelarhotellet låg ju i Sao Paolo, nästan tre timmars bilresa från Santos.
    Men vi fick mer att göra med varandra i Brasilien. För det bröt ut kräksjuka i anhöriggruppen på hotellet i Santos. Magsjuka eller matförgiftning? Det var inte så lätt att fastställa så du och jag kom överens om tre meters karantän tills farsoten hade dragit över. Alltså spelare och anhöriga (och några till) fick inte vara närmare varandra än tre meter efter matcherna (eller över huvud taget), fick inte heller räcka över någon slags varor eller liknande. Du tog det med spelartruppen och ledarna, jag med anhöriga på hotellet i Santos. Det fungerade bra. Vi blåste av karantänen 36 timmar efter sista kräkningen. Ingen av spelarna blev sjuk. Och det var flera VM-dagar kvar. Så kramar hann delas ut. Vi var nog ganska nöjda båda två. Men vattenmeloner blev det inga (det är en annan historia).

    Det nästa jag såg av dig, förutom på håll, var när bilderna på dig, Tobbe och Annika började dyka upp på resebloggen efter sista VM-matchen. Från den delvis vådliga färden genom delar av Brasilien som ni tre gjorde i hyrbil. Men det är också en annan historia.

    Din vän Krister

  4. Jag har tänkt så mycket på dig Annika, det vill jag att du ska veta. Jag blev så berörd av att läsa om dig/er och se dina bilder. Det smärtar mig verkligen att du har förlorat den du älskar.

    Stor varm kram från mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s