You are my last, my first

Jónas mamma ringde mig igår. Hon sa att hon saknade mig och berättade att norrskenet hade varit så väldigt starkt över Reykjavik i onsdags kväll.
Varenda dag vi var på Island runt nyår och dagarna efter hoppades vi på att norrskenet skulle komma fram. Jag har aldrig sett det. Och det är visst ovanligt så här års, vanligare på hösten.

Hon berättade att hon varit på kyrkogården varje dag, att solen lyst så starkt och att blommorna på graven fortfarande var fina.

Här där jag är finns ingen grav att besöka, ingen sol som lyser starkt och inget norrsken.

Men jag får mail och sms och meddelanden och kommentarer från människor, nya vänner och gamla vänner, varje dag. Jag är överväldigad av alla som bryr sig.

När jag började skriva här på bloggen var det för att jag själv inte kunde hitta någonting annat än sjukhusinformation om hur det är att leva med eller vid sidan av cancer. Jag tänkte att om jag skriver om det vi går igenom så kanske det, förutom att hjälpa mig själv att komma ihåg det mesta, skulle kunna leda någon annan rätt eller ge lite hopp hos andra som står med en diagnos som ett slag i magen. Jag ville ge en annan bild av sjukdomstillståndet, en som varken var en falsk trygghet eller en procentsiffra som bara ger ångest, utan jag ville berätta sanningen, precis som vi upplevde den.

Någon dag hoppas jag kunna skriva till alla som hör av sig, för varenda liten mening gör det enklare att andas. Det är viktigt för mig att ni vet det.

4 thoughts on “You are my last, my first

  1. Och det är viktigt för oss som delar din sorg, denna nästan outhärdliga, som ändå nånstans måste inordna sig i ett liv. Viktigt att veta att vårt deltagande, på alla sätt som vi förmedlar det, betyder något. Tillsammans kanske mycket. Ingen har de förlösande orden, för dom finns inte. Men allt har, precis som ditt skrivande, ändå vikt att lägga i den vågskål som så småningom skall balansera den tunga förtvivlans skål. Som skall ge mening åt ditt liv och skingra dimmorna, sorgen och ensamheten. Och därmed också skingra vår sorg och vår hjälplösa förtvivlan.

  2. Du skriver så vackert och bra. När jag läser din pappas kommentar känns orden futtiga och små. Men ändå vill jag skriva.

    Det är fantastiskt att du skriver! För dig och för alla andra. Visst är det fint med en liten digital hälsning, jag önskar så jag kunde göra något mer för dig. Men så vet jag ju att man inte kan göra så mycket annat än att fortsätta höra av sig, fortsätta att finnas där. För tystnaden är hemsk, när människor försvinner för att de inte vet ”vad man ska säga”. Jag är så glad att du har så många fina människor omkring dig. ❤
    Kram!

  3. Fina du, du finns i mina tankar, jag sänder dig all värme och omtanke i allt det svåra, det tunga, det förtvivlat svåra. Livets förgänglighet är svår att förstå och det vi kan göra, när det det värsta händer, är att finnas för varandra, vi medmänniskor tillsammans, låta vår värme och omtanke omhulda varandra. Varmaste kramar till dig från Maria

  4. Jag började läsa din blogg när jag såg artikeln om er i Expressen för några veckor sedan. Jag läste alla dina inlägg i bloggen och blev så himla berörd. Ditt sätt att beskriva känslor och er kärlek var så gripande och jag blev så tagen att jag inte kunde kommentera. Därför tänkte jag att jag nu skulle göra det. Du verkar vara en otroligt stark person och jag kan nog inte göra annat än att ge dig en kram över nätet, jag förstår att det inte finns några ord som kan ersätta det du förlorat.

    Stor kram och tack för att du delar med dig!
    /Jessica i Göteborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s