Reykjavik, dag för dag

Sara kom hit igår. Som jag behövde det, denna fantastiska vän.
Som en påminnelse om allt fint, om dåtiden och nyss och till och med framtiden. Som att sticka hål på den sorgliga bubblan runt mig.
Och vi gick genom staden, både genom regn och genom sol och jag kunde skratta på riktigt.

Jag kan inte riktigt förklara hur, men det behövs väl kanske inte. Förklaringar är så svåra nu för tiden.

Sara frågade mig om framtiden, om jag fortfarande trodde på att livet kunde bli perfekt.
Jag sa att jag inte gjorde det. För det finns ingen del i mig som tror eller tänker att livet, mitt liv, kommer att bli riktigt bra igen.
Och jag säger inte detta för att jag för alltid vill leva i det förflutna eller för att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Jag säger det bara för att det är så det känns.

Jag hoppas att jag ska kunna vakna på morgonen och inte känna hålet i mitt bröst eller att jag ska kunna gå en hel dag utan sorg. Men jag tror inte på det.

Jag saknar honom så enormt. Hans värme, hans skratt, hans person. Jag saknar hans röst, hans leende. Det är så många saker jag vill säga. Varje dag, timma och minut, finns det saker jag vill berätta, vill jag höra hans ord.

Varje sekund vill jag kunna hålla hans hand, vill jag kunna andas in hans doft.
Jag saknar hur han alltid var så positiv, hur han var en så självklar del av allt.
Han var lugnet och glädjen och livet.

Det har gått en vecka, två dagar och fyra timmar sedan han dog. Längre tid sedan jag visste att han snart skulle göra det. Det har gått fjorton månader och två dagar sedan jag såg honom första gången.

Så lite tid och ändå så oändlig. Som för alltid, som en livstid på ett drygt år.

Just nu, tacksam för att Sara är här.

8 thoughts on “Reykjavik, dag för dag

  1. Jag kan förstå känslan av att vilja dela med sig av något litet, något fint, något tveksamt, något ledsamt, men att personen som skulle lyssna, som ville lyssna, inte är där. Däremot är det overkligt att det aldrig skulle kunna hända igen. Att någon kan vara… borta, för att inte komma tillbaka, befinna sig i tomheten. Jag är ledsen för dig, för hålet, för sorgen. Jag vet inte hur man säger, lovar, att det kommer bli bättre.

  2. Jag kan till ungefär en promille förstå dig. För livet blir aldrig det samma igen, det blir aldrig normalt, tiden läker inte, sorgen går inte över. Man lär sig dock leva i det nya livet, den nya vardagen och det finns bra dagar och mindre bra dagar.
    Förklaringar är svårt o jag bara yrar… Men jag hoppas att du så småningom hittar din nya vardag och ditt nya liv, även om du känner dig halv.
    Många kramar!

  3. Kära vän.. Jag undrar varje dag, om du får le, skratta, känna på livets glada delar. Jag är glad att du får det. Och jag tänker på dig typ nästan hela tiden, men vill inte höra av mig hela tiden för att jag tänker att mitt stöd blir för mycket. Men ni finns i mina tankar. Jämt.

  4. Hej Jonas!

    Jag vill prata med dig en stund. Och jag vet att du har kontakt med Annika så jag tänkte att det enklaste sättet är att få tag på dig är via henne. Precis som det alltid varit. Jag minns med en blandning av ilska, förtvivlan och iskyla den lördagen på Frölunda Centrum, en eftermiddag i mars, när Annika räckte över telefonen till mig och sa: ”Det är Jonas. Han vill prata med dig. Han har cancer.”

    Vi hade varit i Heidhallen, Annika hade spelat och jag hade tittat, som så ofta. Och jag kom just på att jag inte vet var du var nånstans. Varifrån du ringde. Kanske kvar på röntgen på Mölndals sjukhus, kanske i lägenheten. Vi talade om proverna, om datortomografin och om vad det betydde. Vad det kunde vara för sorts cancer.
    Vi kom att tala ofta om det under 2012. När du låg inne för första utredningen på Sahlgrenska. Under upprepade besök på Onkologen på Östra när senaste datortomografin och den kommande behandlingen diskuterades med din läkare. Och sen i slutet, ändlösa timmar och dagar på avdelning 156 (var det väl?). Mens du försvann ifrån oss diskuterade vi, vände och vred på fakta, förhoppningar och drömmar.

    Men vid många andra tillfällen pratade vi också. På café, i Tossene, söndagsmiddagar på Arkivgatan, i lägenheten på Anders Personsgatan. Om politik, om välfärd, om läkaryrket, om handboll, om Annika, om whisky, om Island. Det var roligt. Det var intressant. Och det var härligt.

    Du vet att jag inte tror på Gud. Du vet att jag har en stark ovilja inför allt vad religion heter. Du vet också att jag inte tror på någon evighet, någon himmel.
    Men jag vet var du är nånstans nu. Och det vet ju du också, men jag skall försöka förklara för dom andra. Det finns som en endimensionell platta, eller skiva. Samtidigt oändligt stor och mycket liten. Där ryms alla tider och alla händelser. Men skivan roterar så sinnrikt att allt som har hänt, allt som händer och allt som kommer att hända är på en gång. I förrgår kan komma i morgon och tvärtom. Möten som var för länge sen har inte hänt ännu. Eller händer just nu. Och möten som inte har hänt ännu, hände för många år sen.

    Det är där som du och Annika har träffats, träffas just nu och alltid kommer att träffas. Det är den värld som Annika berättar om i sin blogg. Som jag för resten hoppas du läser ordentligt för den är väldigt vacker. Och det är klart att du gör. Varje kväll skulle jag tro. Men gråt inte. Det gör vi andra tillräckligt. Du som vet, kan vara glad, leende, varmt och mjukt och kärleksfullt. För du vet.

    Din vän Krister

  5. Jag är glad att du har fina människor omkring dig som du kan skratta tillsammans med. Jag önskar att ni får en fin dag imorgon. KRAM!

  6. Ett steg i taget, den ena foten framför den andra.. Snubbla ibland och sedan sakta framåt.
    På något sätt.
    Krister, man ser var Annikas fantastiska förmåga med ord kommer ifrån. Så vackert, så sant och så rakt in i hjärtat.
    Jag önskar att jag kunde sudda bort lite av smärtan. Men hur skulle det vara möjligt när en så älskad person dör.
    Tänker på er, sörjer en man jag aldrig fick förmånen att träffa men som älskades så av någon jag tycker så enormt mycket om.
    Tänker precis som Broström skriver, finns här
    Kram ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s