Efteråt

Att aldrig mer ses.

Så definitivt och avgrundsdjupt.

Att aldrig mer få berätta saker, skicka ett sms, höra hans röst.
Att aldrig mer få känna hans hand trycka min, aldrig mer få ha hans läppar mot mina.

Att aldrig mer få vara vi, den enhet som för alltid borde funnits.

Det är svårt att vara här, att bestämma vilken kista han ska läggas i, vad prästen ska säga i kyrkan, vilka blommor som blir finast. Men lättare ändå för det är som att vara i en bubbla, ännu inte hemma i Göteborg, ännu inte i vardagen vi nyss delade.

Det blir svårare att komma hem, till allt som vi var och gjorde och sa. Till en lägenhet och en stad, så full av våra minnen och vårt liv, till hans kläder bredvid mina i garderoben, hans isländska böcker i vår bokhylla. Hem till katten som sover på hans kudde och ser ut att undra var han är.

Men jag tror att han kommer med mig, jag måste tro att han alltid kommer finnas. Jag tror att jag kommer känna honom där, ännu mer. Jag tänker att han fortfarande svarar på mina frågor, fortfarande är min kompletterande halva.

Så väl satt vi ihop, sitter vi ihop, att inget är främmande. Det gör att jag klarar mig och allt jag gör är för hans skull nu.

Begravningen är den elfte februari här i Reykjavik. Jag stannar här tills dess. Min mamma åker hem på tisdag för att komma tillbaka med fler delar av familjen på söndag. Jónas kompisar tar hand om mig och är fantastiska.

Och jag vet att världen fortsätter, fattigare.

5 thoughts on “Efteråt

  1. Fina du, det är så sorgligt, så orättvist, så svårt att förstå, livet som är så vackert, så förunderligt men också så oerhört skört. Din och Jónas kärlek var och är stark och den lever kvar, er enhet, den djupa samhörighet ni fann i varandra. Jónas lever kvar i era hjärtan, i alla minnen, i alla spår han lämnat hos alla er som älskat honom och varit honom nära. Jag tände ett ljus för dig och Jónas igår, för er kärlek. Jag tänker på dig. Att förlora den man älskat mest av allt, den man blivit ett med, den man funnit fullkomlig själslig samhörighet med, det är så svårt, så tungt, så sorgligt, så chockerande, så oerhört svårt. Det måste det också få vara nu, något annat alternativ finns inte just nu, nu är saknaden, sorgen och chocken det största. Men du kämpar så bra och er kärlek gör dig stark, du kommer hitta ljuset igen och i hjärtat kommer du alltid bära er fina kärlek och du kommer klara detta, men det är svårt och det kommer att ta tid, det måste få ta tid. Fina du jag känner inte dig men jag känner med dig, du och Jónas har kommit att betyda mycket för mig i min kamp mot mammas cancer, dina ord har gett mig styrka och tröst, din blogg har betytt mycket för mig, jag önskar att mina ord kan ge dig lite tröst nu men inga ord kan trösta när det värsta har hänt men jag sänder dig all värme och omtanke jag bara kan. Varma Kramar Maria

  2. Du är så vis och stark att det nästan inte är klokt. Jag ska verkligen inte säga att jag förstår. Jag har ingen aning. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara utan Viktor. Det vill jag aldrig få veta. Jag beundrar dig för att du orkar skriva, samtidigt som jag vet att det hjälper. Att det gör hjärtat några gram lättare. Önskar att du inte behövde.❤

  3. Det är så ogreppbart… Jag vet inte vad jah ska skriva, för jag kan tack o lov inte förstå hur din värld är nu.

    Jag vet bara att du är en väldigt klok o fin människa. Att du kommer att lära dig att fortsätta att leva i den här världen. För den fortsätter ju som sagt. Även om det inte blir likadant, så blir det en ny vardag. Jag är övertygad om att du kommer att ha Jónas med dig! ❤

    Många kramar!

  4. Jag är så otroligt ledsen för din skull, för Jonas skull och för er skull. Allt borde blivit annorlunda. Orden räcker inte riktigt till för att beskriva,. men dina ord är enorma.

  5. Det var länge sedan vi följde varandras bloggar. Men jag har följt dig i handbollen. När jag såg bröllopsbilderna på fb så förstod jag. Och nu sitter jag här och gråter. För att jag någonstans inom mig anar – till en bråkdel – hur det måste vara och kännas. Hur det är – fullt ut och på riktigt, det vet bara du.
    Jag är övertygade om att han finns kvar hos dig. Nära men inte kroppsligt. För alltid och varje dag.
    Jag tänker på dig.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s