Över ett grått och kallt inget

– Kan du packa min väska älskling, frågade han tisdags, dagen innan privatplanet till Island. Och la till:
– Jag tror inte att jag orkar åka hem och göra det själv.

Och det är klart att han inte skulle kunna göra det själv, han kunde ju knappt ens gå. Jag trodde att han var dålig då, och att det kunde vända och bli bra igen.

Så jag åkte hem, packade sakerna han bett om. Han ville ha kostymen, den skulle han bära på sin begravning, så sa han.

Hur packar man till någon som aldrig mer kommer att komma hem?

Jag sov på sjukhuset bredvid honom. Vi pratade, hade precis gift oss. Han var trött.

På onsdagen gick vi mest hela dagen och väntade på att planet skulle landa och lyfta från Säve flygplats med min nyblivna man som passagerare. Hans vänner kom till sjukhuset och sa hej då, dom grät allihop. En av Jónas kompisar, Gunnar, en narkosläkare från Island, skulle åka med planet för att se till att Jónas hade det bra under flygningen. Jag och min syster åkte efter ambulansen på väg dit och jag sa hej då inne i den innan han kördes ombord.

Jónas sa:
– Jag gråter inte nu, för jag vet att vi ses igen på fredag.
Jag grät, för jag var inte alls säker.

Han klappade min kind, pussade mig. Vi sa ”jag älskar dig”.
– Du är min skatt, sa jag.
– Och du är min diamant, svarade han. Som så många gånger förut.
Och så lyfte flyget. Jag kunde inte vända mig om och titta på det, det var omöjligt bara att tänka på det.

Jónas ringde mig när dom landat och kommit till sjukhuset. Han sa att allt var bra, att hospicet var fint och att han såg fram emot fredag. Han sa att han var trött. Kavaj strök sig mot mitt ben när vi pratade och jag lyfte upp henne i famnen, lät henne höra hans röst.

I torsdags ringde han mig igen, mycket tröttare. Det var lite svårare att höra vad han sa, men han sa att han skulle sova så han kände sig bättre sen. Han hade ont med, i levern och ryggen. Vi pratade lite om när jag skulle komma dagen efter.
På kvällen ringde Gunnar. Han sa att Jónas blivit ganska mycket sämre. Att jag nog borde skynda mig till Island. Jag svarade att jag skulle komma så fort jag bara kunde.

Igår kunde han inte alls prata, inte skicka sms. Han bara sov, vaknade och hade ont ibland. När jag kom dit på kvällen låg han under täcket, så väldigt smal och gul. Ögonen halvt slutna. Lugn andning.
Jag gick fram till sängen och berättade att jag var här och tog tog hans hand, men jag vet inte om han märkte det. Jag sov mellan dom båda sängarna i rummet, så nära honom jag kunde men utan att störa hans fladdrande ögonlock. Utanför fönstret snöade det hela natten och han vaknade några gånger, fick smärtstillande och dom satte in en kateter.

När det blev morgon visste han att jag var där, vi kunde prata lite. Eller jag pratade och Jónas förstod vad jag sa. Vi pussades. Han log några gånger, skrattade till och med, på något dovt och tyst sätt. Vi kommunicerade. Jag berättade saker för honom som jag ville att han skulle veta, jag pratade om framtiden.

Han vet att han kommer dö nu, snart.
Det finns inget här dom kan göra, det finns inget som någon kan göra. Han håller på att kollapsa, men hans hjärta slår än så länge lugnt och starkt och han är vacker.

Läkarna ger honom dagar snarare än veckor. Dom säger att det är kritiskt och att det kan hända något. Dom vet inte när, bara att.

Det kanske är svårt för er att förstå, men Jónas och jag sitter liksom ihop. Det finns inget hos honom som jag inte känner till och inget som jag inte älskar. Han är min bästa vän, min andra hälft. Han är delen som alltid har fattats mig, han är helheten i allt. Han är den snällaste och vackraste och bästa. Han är allt och ännu mer.

Mitt sorgearbete har börjat för längesen. Men det är svårt att sörja något som ännu inte hänt, även om man vet att det inte kommer dröja länge.

Än så länge vet jag bara att världen kommer vara fruktansvärt tom och kall utan min Jónas.

16 thoughts on “Över ett grått och kallt inget

  1. Jag kan inte ens föreställa mig hur du har det. Jag kan bara vara än mer tacksam över livet, över min lilla familj och över kärleken jag har.

    Skickar mina varmaste kramar och tankar till dig!

  2. Galet. Jag gråter när jag läser vad du skriver. Så orättvist. Mitt i allt detta beskriver du allt så fint. Vackert och sorgligt.
    Njut av varenda minut ni har tillsammans och våga be dina vänner och familj om hjälp. Om tröst.

  3. Fina du, jag gråter då jag läser det du skriver, blir så berörd och så ledsen för er skull! Det är så orättvist och så hemskt. Fina du, fina Jonas, ni finns i mina tankar, jag gråter med er! Sänder all värme och omtanke jag bara kan! Kramar från Maria

  4. Fina goaste Annika, tänker på er hela tiden och bara önskar, önskar..
    Vet inte vad jag ska säga, finns inget att säga, skickar bara massor av varma kramar och all min kärlek till er.
    ♥♥♥

  5. Jag sitter här och gråter, är helt otröstlig. Och det handlar inte ens om mig. Kan inte föreställa mig… Mitt hjärta går sönder för er. Vet inte ens hur jag ska finnas här för dig, men jag finns. Alltid.❤

  6. Jag vet inte vad jag skall skriva i en sådan här stund, jag saknar ord. Kan inte annat än skicka massor av tankar till er. Varmaste kramen, C ♥

  7. Det gör så ont så ont att läsa. Det finns inga ord som kan förklara hur väl du förtjänar att få leva lycklig i alla dina dagar.
    Allra största styrkekramen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s