För dig och mig

När jag kom till sjukhuset idag efter jobbet hade Jonas tagit på sig sina vanliga kläder.

”Vi bestämde väl att vi skulle gå ut en sväng”, sa han.

Vi bestämde aldrig det. Vi pratade aldrig ens om det. Men i hans huvud var det sanning. Lika mycket sanning som det låg bakom frågan: Ska vi springa till Island ikväll?

”Jag ser mina gamla gymnasiekompisar här”, sa han tidigare idag. ”Jag vet att dom inte är här, men jag ser dom.”

Han är förvirrad, och han vet om det, leverproverna blir sämre och levern kan inte göra sig av med allt morfin. Därför stannar det kvar i kroppen och gör hans ögon till bara halvt öppna och hans tankar förvirrade.

Min mask har rämnat, jag kan inte längre bara vara en positiv vind bredvid honom. Jag vet nu att det inte alls är bra. Jag vet nu att han kan dö imorgon.

Dom tror att det behövs göras en ercp igen, antingen för att rensa den tunnel som redan sitter där, eller för att sätta in ännu en. Ett tredje alternativ är att dom drenerar honom utifrån, från gallan till en påse på kroppen. Och varje ingrepp är en fara för livet, för levern är så känslig. Dom gör det förmodligen imorgon och det är ju lika bra, för jag vet inte hur länge han kan vänta.

I handledar-Johans mail till avdelningschefen med en anmälan av den där jourhavande läkaren står det ”terminal koloncancer med metastaseringar”.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå.
Man behöver inte vara liten för att gråta.

Jag tänker efter ibland, på om det är något jag inte sagt till honom, det är det. Vi säger flera gånger om dagen hur mycket vi älskar varandra och vi vet vad som ska hända om en av oss dör.

Men vi har ett helt olevt liv ihop som inte är redo att ta slut. Jag har fyrtio somrar och fyrtio vintrar jag vill leva med honom. Jag har barn att föda som ska vara hans. Jag vill hålla hans hand när vi går bredvid varandra, jag vill uppleva världen med honom. Jag vill höra hans tankar och se hans leende, jag vill somna bredvid honom och vakna på samma sätt. Jag vill fråga honom om sånt som bara han kan svara på, jag vill höra hans isländska brytning, jag vill skratta ihop med honom.

Jag vill vara med honom, bara vara med honom.

5 thoughts on “För dig och mig

  1. Sänder er all värme, styrka, hopp och mod jag bara kan! Det är ju så orättvist, så fullkomligt orättvist!! Jag sänder dig och Jonas all styrka jag kan! Varma kramar Maria

  2. Du skriver så fint om det hemska. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får era 40 somrar och 40 vintrar tillsammans! All styrka till er båda! Kom ihåg att det är okej att vara ledsen och rädd och framför allt att be om hjälp. Lägg dina krafter på att finnas där för Jonas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s