”Jag vill bara vara med dig”

För varje gång man tvingas stanna kvar på sjukhuset känns det som om man blir några år äldre. Hyn blir lite torrare och orken lite mindre. Och vi håller varandras händer som i kramp.
Plötsligt är livet så förgängligt igen, på nytt så skört och bara snabbt förbipasserande.

Och den där lukten, som en blandning av sterilt och surt. Lite citron, lite gammal människa, lite sorg.

– Det här är första gången jag ser dig gråta, sa han.
Och jag undrar hur det är möjligt? Jag som har gråtit så mycket dom senaste nio månaderna. Mer än någonsin förut. Men kanske har jag varit för upptagen med att verka stark för att visa det inför honom. Dom sa i början att själva tron på, och glädjen, är det som hjälper mer än man tror. Det var det jag tog fasta vid. Det enda jag kan påverka.

Vi åkte till Island för att fira nyår och redan dagen efter vi kom dit vaknade han på morgonen, gul i ögonen. Han sa att det inte var någon fara, att han nog bara hade råkat ligga på sidan med mer metastaser, så att dom klämde på gallan. Dagen efter var det samma sak. Men det gula blev mindre när kvällarna kom och på något sätt stöttade det hans argument om den felaktiga liggställningen.

Men så blev det tjugohundratretton och han vaknade, ännu gulare och med hög feber. Smärtor så klart, i levern och uppåt och bakåt mot ryggen. Om man googlar på symptomen han hade då så får man fram antingen bukspottskörtelscancer eller gallsten. Jag googlar för att kunna stödja mina åsikter om eventuellt uppsökande av läkare, för han är så envis och vill inte ha hjälp, utan brukar istället försöka förvissa mig om att det akuta snart går över. Det gör ju det ibland.

Men vi åkte till akuten i Reykjavik och han kunde egentligen knappt gå då. Han fick komma in direkt och vi hamnade i ett litet rum strax innanför aktumottagningens ingång. Han fick den bästa läkaren, som såg lite ut som Jesus. Och sjuksköterskan pratade svenska, som så många andra bland sjukhuspersonalen på Island. Så Jonas låg där på sängen och jag satt på en stol alldeles intill och dom tog blodprover och röntgade lungorna och han fick dropp med socker och salt och dropp med antibiotika.

Det var då ha sa det där om att han aldrig sett mig gråta förut.
Men det blir så när man känner varandra så väl, jag kan känna när han är rädd. Och han sa sen att han hade trott att det var över då, att inget längre fungerade i hans kropp.

Efter ett tag fick vi åka ambulans för att han skulle läggas in på en annan avdelning, i en annan sjukhusbyggnad en bit bort.
Och för att göra en lång historia kort så visade det sig att metastaserna i levern växt åt ett sådant håll att dom klämde ihop gallgången. Utan gallgången fungerar inte kroppen. Det är som gallsten, fast värre. Så han blev opererad genom gastroskopi, där dom opererade in två tunnlar för att försöka flytta undan metastasen som tryckte. Läkaren kom in efter operationen och visste inte om han hade lyckats, men att dom skulle ta bilder på det dagen efter och se.
Men han blev av med smärtan nästan direkt, den han haft nästan två månader och som till och med gjort att den ena lungan tryckt ihop sig eftersom han inte kunnat andas in djupt på så länge. Och med smärtan fanns ju också den där rädslan av att kroppen höll på att kollapsa. Tre nätter sov vi på sjukhuset.

Vi träffade också Halla, en onkolog, specialiserad på koloncancer, som Jonas redan innan resan till Island stämt träff med för att få en second opinion angående behandlingen han står under i Sverige och hon fick alla ct-bilder som tagits sedan den sista mars.
Hon berättade att man kunnat se ansträngningen på gallgången redan på bilderna som togs i september. Så den stora frågan är väl varför onkologen eller röntgenläkaren i Sverige inte uppmärksammat detta! I september var det förmodligen en relativt liten störning och då kanske man inte behövt agera direkt, men när man såg bilderna som togs i november, varför har man inte gjort något då?

Det viktigaste, det enda som betyder något, är att han mår bättre nu. Hemma idag, för att få omgång 2.1 av dom nya cellgifterna.

Viktig info till sist:
1. Jag svarade min första spontana mening på isländska på flygplatsen i Reykjavik innan vi åkte hem. Nöjd.
2. Och vi har tidigarelagt vårt bröllop till denna sommaren. Augusti.

5 thoughts on “”Jag vill bara vara med dig”

  1. Styrkekramar! Om det nu hjälper… Känns så ledsamt att läsa men kul med brölloppet. Något annat att fokusera på. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s