Som att krascha i slowmotion

Läkaren började med ordet tyvärr.

– Tyvärr kan vi se en försämring.

Tjugofem procent sämre än vid förra röntgenbilden.

I levern har det vuxit, och lymfkörtlarna har blivit större. Mycket större verkade det som och jag frågade inte efter detaljer.

Och jag tänker:
Hur är det möjligt? Hur kan en bromsmedicin med dokumenterad effekt inte längre bita?

– Några av cellerna verkar ha blivit resistenta, säger läkaren.

Men det framkommer också att dosen har minskats på grund av biverkningarna.

Mabben, bromsmedicinen, började på 18, sänktes till 10 och ökades sen till 14. Varför har man inte höjt den ännu mer när biverkningarna har blivit färre?

Är det så det är? Är det så man gör? Har dom minskat för mycket? Hur ska jag kunna veta?

En ny medicin ska sättas in, med början på måndag. Då ska Jonas få en tretimmarsbehandling för att sen skickas hem med något dom kallar för en pump, som sitter fast i den där inopererade porten som jag tidigare berättat om. Den ska han sedan ha till på onsdag, då all medicin som funnits i den istället ska vara i hans kropp.
Vi vet inte hur stor den kommer vara, hur den kommer vara i vägen. Och vi vet inte hur fort dom nya cellgifterna kommer hjälpa, eller ens om dom kommer hjälpa alls.

Jag känner mig livrädd, igen. Det är så mycket vi inte har gjort ihop, så många år jag vill ha med honom.

Man kan inte operera bort lymfkörtlarna. Dom har gjort det en gång i Japan, men utan bra resultat.

Läkaren sa att inom en snar framtid kommer det en ny medicin, en som verkar bra, effektiv, livsförlängande.

Men hur länge kan han vänta?

Bara några snabba tankar när jag står på Slussen och väntar på en syster. Jonas har gått tillbaka till hotellet. Ont och trött.

Jag behöver fina ord, glada tankar.

Jag skulle även vilja ha en försäkran om att allt kommer att bli bra och att Jonas kommer att bli frisk. Men jag vet att jag inte kan få det just nu.

6 thoughts on “Som att krascha i slowmotion

  1. Du är en av mina bästa och jag är så hemskt ledsen att du och din bästa bästa inte bara har det bäst. Utan också svårt. Bara de bästa kramarna och de bästa tankarna till er!

  2. Hej Annika!

    Sänder mera styrkekramar fyllda med hopp, mod, ljus och värme! Som jag skrivit tidigare har ju min mamma också drabbas av tjocktarmscancer med spridning till levern. Mamma har fått cellgifter var 14:e dag och hon ska få 12 behandlingar, vid varje behandlingstillfälle har hon först fått cellgift intravenöst på sjukhuset under några timmar och sedan direkt fått en medicinpump inkopplad i porten och som ger cellgift i 48 timmar, precis en sådan som Jonas ska få. Flaskan med cellgift får man ha i en ”magväska” och under 48 timmar pumpar den in cellgift i små doser. Man har på sig magväskan hela tiden och ibland ska man kolla att det minskar i flaskan så att allt går in som det ska. Därefter kopplas pumpen bort, antingen får man gå till sjukhuset och få den bortkopplad eller så kan man få hemsjukvård, att en sjuksköterska kommer och kopplar bort den hemma. Jag förstår så väl den stora rädsla ni bär på. Jag har mailat dig och du får mer än gärna höra av dig! Varma kramar Maria

  3. Det smärtar att läsa det du skriver. Fan säger jag rent ut sagt. Det måste bli bra. Det bara måste. Massor av kramar, styrka, hopp och energi skickar jag ut i etern…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s