En vanlig måndag, ojämn vecka

Jag sitter och stirrar på den här sidan. Har ingen aning om vad jag ska skriva, vad jag vill skriva.

December.

Det var väldigt fint när Jonas brorsa Bjarki var här. Det kändes för en gångs skull som om helgen var så väldigt lång.

Vi har börjat prata isländska ihop. Eller rättare sagt, Jonas pratar och jag svarar på isländska. Ibland pratar jag först och då försöker jag säga det på hans språk. Jag blir bättre och bättre, även om jag är långt ifrån något som alls kan liknas vid ens lite bra. Men det är roligt och helst vill jag att han ska prata isländska med mig hela tiden. Men han glömmer av sig och går över till svenskan automatiskt. Inte så konstigt kanske.
På söndag kommer dock hans föräldrar så då får jag öva mer.

I veckan som gick var Jonas i Köpenhamn med sina kompisar från Island. Jag hängde hemma, för att bara vara med mig själv. Det var länge sedan sist. En evighet sedan, kanske man snarare kan säga. Jag gjorde egentligen inget speciellt, som jag inte gjort tusen gånger innan. Det enda som var riktigt skönt var att jag fick spela lite gitarr igen. Det gör jag nämligen ännu inte inför publik.

Men jag insåg på något sätt att ensamheten är överskattad.
Till och med Kavaj verkade leta efter Jonas.

Egentligen var det nog bra att han åkte bort ett par dagar, för det är som om jag älskar honom ännu mer efter det. Plus att han hade med sig en present tillbaka. Nä ok, det var ljug, det var inte viktigt faktiskt. Men han hade en present.

För några veckor sedan var levervärdena högre. Men det berodde (förmodligen) på strålningen och sen var dom tillbaka till normalt igen. Annars har dom ju bara sjunkit och sen hållit sig på ”rätt” nivå sedan den första cellgiftsomgången. Idag är han på sjukhuset igen för omgång 17.1 av behandlingen. Alltså sjuttonde omgången, del ett. Imorgon är det dags för 17.2. I alla fall så visade blodproverna från i fredags att både ALP, ASAT och ALAT har gått upp igen. Dom ligger nu precis runt eller över gränsen till det normala. Vi vet inte riktigt hur vi ska tolka det, för förmodligen beror det på cellgifternas inverkan på kroppen, på att det dödas celler och då inte bara elaka. Jag vill tro att det är för att det inte finns så många cancerceller kvar i levern och att cellgifterna därför i större utsträckning ger sig på dom vanliga cellerna. Men jag vet ju inte.

Och vad skulle hända om cancern började växa igen, om man inte kunde stoppa den? Jag vet ju egentligen att den ena medicinen han tar, bromsmedicinen, den som kallas för mabb, är utvecklad för att bita på just den här typen av cancerceller och att den här typen av cencerceller just på grund av mabben inte kan växa, men det är så svårt att lita på sånt där som man inte kan ta på. Jag känner mig maktlös och på något sätt lämnad åt ödet. Jag vet att läkekonsten inte är ödet och jag vet att jag inte är maktlös, men jag vill inte leva utan facit, eller åtminstone en tro på att ett facit finns.

Jag tror ju så klart på att det går åt rätt håll och på att cancerhelvetet är på väg att förintas, men ändå så liksom studsar jag inför varje förändring. Kroppen och huvudet är på så konstant helspänn att det inte finns något som helst utrymme för tvivel.

Jag har till exempel slutat önska. Önska att det ska snöa, att fredagen ska komma snabbare, att festen ska vara rolig. För det finns inget jag hellre önskar än att Jonas ska bli frisk. Jag vill inte slösa en endaste ynkning av en önskning på något så banalt som snö eller fest eller fredagslängtan. Livet är så fullt av onödiga missnöjdheter på grund av att allt inte blev som man krävde, att det inte behövs mer sånt.

Jag försöker vara i nuet och det går faktiskt ganska bra.

Så jag ska tänka att dom högra levervärdena beror på att snälla celler dödas och att det därför är dags att göra ett uppehåll med cellgifterna och bara fortsätta med mabben.
Med en paus av cellgifterna hade Jonas fått en stund utan det han måste gå igenom varannan vecka.
Då jag åker hemifrån på morgonen och han visserligen är trött men ändå glad och jag kommer hem till honom, invirad i filten på soffan, nästan liksom gul i hyn och lite som en fågelunge som just fötts. Då han går in i sängen och lägger sig klockan sex på kvällen och inte vaknar igen förrän elva dagen efter. Då han upprepear samma sak två dagar i rad, när han åker till sjukhuset för att under flera timmar få gifter insputade i sin kropp. Då han inte äter på tre dagar. Då han försöker vara modig och glad fast jag ser på honom att han är livrädd och mår så väldigt dåligt.

På fredag ska han på nästa CT och nästa vecka får vi svar på den. Håll alla jävla tummar. Tack.

4 thoughts on “En vanlig måndag, ojämn vecka

  1. Jag håller tummarna och sänder er styrkekramar fyllda av mod, hopp, ljus och kraft! Du skriver så fint om er kärlek! Jag förstår din oro och att det är många tankar omkring cancern som snurrar men ni kämpar ju så bra och er kärlek är så stark och fylld med så mycket värme, kraft och glädje! Jag håller tummarna!!! Kramar från Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s