Han säger: Ðu ert ædisleg

I lördags var vi hemma hos Julia och Hannes på födelsedagskalas. Gästerna skulle komma lite senare på kvällen, men vi kom dit lite innan. Det är inte direkt fest vi känner för mest för tillfället, fast gärna häng med vänner och familj. Det var väldigt mysigt och kändes nästan normalt. Ni vet, som om det var bc. Efter det gick vi ut och åt indiskt med Jonas mamma. Hon ska stanna här tills på fredag.
Igår var vi hos Josse och Robin på dito kalas.

Skillnaden mellan då, som i veckan efter sjukhusboendet och precis innan första behandlingen, och nu är så oerhörd. Nästan obeskrivbar.

Och i fredags kväll, när vi gick för att hyra en film och vi pratade om provresultaten som var så bra så bra, så kändes det för första gången sedan bc som om vi verkligen skulle få chansen att gå och hålla varandra i handen tills vi blir gamla och grå. Vi delar så många drömmar och mål, strävar efter samma saker. Vi har samma åsikter, samma tankar. Han skulle kunna fylla i andra hälften av mina meningar, precis som jag skulle kunna fylla i hans.
Fast vi gör inte det.

Hans föräldrar säger att det är stört hur lika vi är. Eller dom kanske väljer andra ord, men betydelsen är densamma.

Igår kväll fick han lite feber, men vi är bara inbeordrade till sjukhuset om den överstiger 38,5 och det var 0,3 ifrån. Om dom vita blodkropparna är få, om värdet är för dåligt, så finns det nästan inget immunförsvar och då kan kroppen inte själv bli av med febern. Dom vita blodkropparna kan sjunka vid cellgiftsbehandling. Men vid testet i fredags var värdet mycket bra, så det är förmodligen ingen fara.  Febern försvann i alla fall efter en stund.
Men han var lite ledsen igår.

”Vad tänker du på?, frågade jag. Våra huvuden låg tätt intill varandra, hans panna kändes kokande varm mot min.
”Bara…”, svarade han. På Island är ”bara” ett svar.
”Är du rädd?”
”Lite…”
Jag ser när han är ledsen, det händer något med hans ögon fast han inte gråter.
”Jag tänker på vad som ska hända”, sa han sen. ”Och så tänker jag på att jag kan dö.”

Vi pratade om det ett tag. Han sa att han inte var rädd för att dö, men att det var allt runt omkring. Så mycket runt omkring.
Han är alltid så positiv, så jag förstår att det måste brista någon gång. Och trots att provresultaten var så bra i fredags så tar det ju inte bort rädslan för det som måste gås igenom. Dagen innan cellgiftsbehandling måste vara en av dom tyngsta, rent mentalt.

Men i morse var han glad igen, och nyss när jag pratade med honom efter att han varit på sjukhuset var han fortfarande glad. Trygg igen.
Han säger att han inte känner av den så mycket än, mer än en känsla i magen.

Vi gissar att han kommer klara den här omgången något bättre än den förra, eftersom hans grundstatus är mil bättre nu än innan den första behandlingen. Men cellgifterna tar ju också mer och mer, så vi får väl se. Han är i alla fall starkare och står bättre rustad inför det som kommer.

Så. Nu är jobbet färdigt för idag så jag ska snabba mig hem till min underbara, fina kille.

*Ðu ert ædisleg = Du är fantastisk.

4 thoughts on “Han säger: Ðu ert ædisleg

  1. Har läst ikapp en stund nu och ber om ursäkt för att jag tappat bort blogläsningen och dig. Skickar en stor kram till er båda och tänker på er❤

  2. Han säger det vi redan vet, du är fantastisk! Dax för dig att börja tro på det själv nu kanske?😉
    Stora kramar till er, finns här när du behöver

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s