You fit me better than my favourite sweater

Jag tror att det har gått flera dagar sedan jag skrev. Jag ber om ursäkt för det, men jag har varit så obeskrivligt trött.

Igår kulminerade det på något sätt.
Trots att det var den bästa dagen sedan ungefär en och en halv månad. Jonas var pigg, alltså pigg som i en som nyss legat ner större delen av den vakna tiden, och vi var i mammas galleri och sen hemma hos mamma och pappa och åt middag. Det var helt fantastiskt och det kändes nästan som bc (Before Cancer).
Han fick lägga sig på soffan där efter middagen, men det gjorde liksom ingenting. För han var så glad och lycklig och sa att han fått tillbaka glädjen för att äta. Den var en otroligt fin dag.

Men under dom senaste två veckorna har även tömt min lägenhet, eftersom den ska hyras ut. Och igår körde jag dom sista sakerna. Min kropp tömdes på energi och av någon anledning blev jag så ofattbart trött/ledsen/känslosam när kvällen kom. Jag antar att det beror på all anspänning och att den kanske släppte till viss del. Jonas mådde bättre, lägenheten var klar, det var varmare ute. Jag vet inte.
Jag tog en sömntablett när vi lagt oss i sängen. Jag kände att jag annars bara skulle ha legat och lipat eller annat icke konstruktivt. Då är det skönare att bara försvinna in i natten, utan att behöva tänka. Jonas tog ju sin med, precis som varje kväll.
Och plötsligt så bara tappade jag det, bara några minuter efter jag somnat, och vaknade av att jag grät hur mycket som helst. Plus hallucinerade och trodde att rummet var fullt av varelser. Jonas klappade mig på armen, kramade mig och sa:
”Så ja, allt är bra, det är bara du och jag här.”

Och trots att jag visste att det var sant så kunde jag inte förstå det. Jag insåg att jag betedde mig som ett psykfall, utan att kunna göra något åt det.

Imorse kändes det konstigt, nästan lite pinsamt. Eller ja, inget mellan oss är pinsamt längre. Vi har vuxit fast i varandra. Men ändå.

Idag var vi på IKEA och köpte ett matbord, eftersom vi insett att det inte på något sätt är optimalt att sitta framåtböjd i soffan och äta middag när man har cellgiftskrigföring i sin kropp. Kanske inte annars heller i och för sig.
Efter det var jag fortfarande så trött att insåg att jag snart skulle krypa ihop till en boll och börja gunga fram och tillbaka som ett apatiskt barn, så jag gick och la mig i sängen bredvid Jonas. Drygt två timmar senare vaknade jag och kände mig normal igen.

Kände till och med för att träna så jag gick ut och sprang fort som fan i en halvtimma.

Nu är det kväll och jag ska jobba imorgon. Ska skriva oftare.

Ni är bäst.

4 thoughts on “You fit me better than my favourite sweater

  1. Du skriver när du vill och orkar skriva, det är din blogg. Så fina Annika, be inte om ursäkt för att du inte skriver!
    Kram och sånt till er…

  2. Be inte om ursäkt för att du inte skriver, vi är tacksamma för dina ord och för att du vill dela med dig. Massor av energi denna vårlika och soliga Valborg. Kram!

  3. Jag håller med Matilda, du behöver inte be om ursäkt. Skriv när du orkar, vill och kan.

    Vet du, det är inte konstigt att du fick en meltdown – du är bara människa. Människor har tankar och känslor, som ibland spelar oss ett spratt.

    Massor av kramar och energi!

    PS. Din beskrivning av er kärlek är oerhört vacker.
    PSS. Äntligen fattade jag hur man skulle göra för att kunna kommentera.
    PSSS. Glad Valborg, fina du!

  4. Otäckt uppvak med massa tårar. Men om du tar på dig den psykiska ohälsan så kan ju han ta den fysiska. Dela lika, avlasta. Det är kärlek det. Eller nåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s