Livet på stand by, dag två

Det är söndag nu, livets hittills längsta dag. I natt ska jag sova på sjukhuset. Igår sov jag hos mamma och pappa. Kavaj har fått flytta dit nu med.

På sjukhuset har dom ställt in en extrasäng i Jonas rum och han har precis fått en sömntablett.

Utanför fönstret ser man vitsippor på dagen, men nu är det persienner för. Eller gardiner, som Jonas kallar dom.

Allt övrigt i mitt liv känns meningslöst, bara han spelar någon roll. Jag vill skrika rätt ut: ”Ta mig istället, ta någon annan, ta inte honom!” Han är det bästa som någonsin hänt mig.

Jag måste skriva här för att få ur mig saker, jag måste vara stark där hos honom. Jag måste tro på att det går, att han kan bli frisk. Jag intalar mig själv att det gör det.
När jag är här på sjukhuset känns det bättre än när jag är någon annanstans. För här vet jag att han lever och jag kan prata med honom, hålla honom i handen. Men jag ser också att han är sjuk, det syns så tydligt hur svag han är.

Det är som ett stort svart hål i mitt bröst, i min mage. En klump av något som äter upp mig inifrån.

”Det är så jävla dumt att bara ha planer så långt fram i tiden”, säger han. ”Jag är så dålig på att stanna upp och njuta av nuet.

Den är utspridd, cancern i hans kropp. Mycket. Men vi har fortfarande inte fått några svar på vilken sort det är. Det enda jag hoppas på är lymfom. Jag upprepar det för mig själv som ett sorts mantra. Det kanske hjälper. Det är någon sorts lymfkörtelcancer. Pappa säger att prognoserna kan vara bra då. Allt det andra kan jag inte tänka på. Eller jag tänker på det, men det är så hemskt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så jag försöker att inte göra det. Jag försöker att tänka positivt.
Det är tydligen också på något absurt sätt bra att den är så snabb. För snabb cancer är tydligen extra känslig för behandling. Långsam cancer är som en gammal krokodil som skiter i om man sparkar på den.

Det är så jävla orättvist!

Jag önskar att vi kommer sitta där, om tio år och säga:
”Kommer du ihåg, då när du hade cancer och vi trodde att du skulle dö. Stört, eller hur?”

2 thoughts on “Livet på stand by, dag två

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s