Var det alltid menat, eller blev det bara så?

Det är oförklarbart, det vi har. Jag och han.
Det är som att känslorna är alltför stora för att sätta ord på. Jag har aldrig träffat någon som är så precis som jag, som tänker så likadant.

Det känns som att ha hittat hem. På riktigt.

För varje morgon när jag har sovit hos honom ligger det små lappar för mig att läsa. Med tankar på, som är bara för mig. Han berättar att jag är hans lyckopiller, att han älskar mig i oändlighet och han sätter ord på sina känslor på ett sätt jag aldrig upplevt förr. Ord som jag trodde att det bara var jag som tänkte. Sånt jag inte visste att man fick säga högt.

Så mitt i prick och jag smälter. Smälter i hjärtat och lever i frid med mig själv. Så annorlunda, så fantastiskt.

4 thoughts on “Var det alltid menat, eller blev det bara så?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s