Onsdag morgon 04.45

Nu blir det blogguppehåll till den 3 juni.
Landslaget har samling.

Jonas åker till Island idag och jag drar till Turkiet, Slovenien och Kristianstad.

Tur det finns skype och sms och sånt.

Behåll tron så klarar vi det här tillsammans!

Gilla som fan!

Jag tog bort en tappad ögonfrans från hans kind och höll upp den framför honom.
”Önska dig något”, sa jag. Men så ramlade den ner mellan oss.
”Det gör inget”, sa han. ”Jag har redan önskat flera gånger. Ett långt och härligt liv med dig. Tre önskningar i en, smart va!”

Helvete vilken jävla asbra dag det har varit hittills!

Jonas var på behandling (andra dagen i tredje omgången – nu har han gjort femtio procent av dom första planerade omgångarna) tidigare idag och ringde mig precis.
Då hade han just kommit hem och kräkts, varsågod för info.

Men så berättade han att det där leverprovet dom skickade iväg precis i början, som skulle berätta om just hans cancerceller var mottagliga för en eventuell särskild behandling som då skulle vara sjukt effektiv, var positivt!

Halleluja!

Jag vet inte riktigt vad det betyder, men pappa sa att det var som någon slags broms så att cancern inte längre kunde skada dom vanliga cellerna. Oavsett vad så innebär det att det går så jävla mycket åt rätt håll just nu!

Och solen skiner!
Och helgen på landet var underbar!
Och jag ska till Turkiet imorgon. Och nu gör det inte ens nåt för allt har så himla mycket större chans att ordna sig.

Kärleken en torsdag

Provresultaten var bra! Lysande!

Allt som skulle gå ner har gått ner, allt som skulle gå upp har gått upp.

Och dom vita blodkropparna hade inte sjunkit alls. Inte än i alla fall.

Finaste fina!

Och nu sitter vi här på landet och har just ätit tacos med mamma och pappa och Julia och Hannes. Imorgon kommer även Josse och Robin.

Fan vad jävla asfint!

Tack för era tankar och böner, er värme och glädje. Verkligen tack!

Ég sé litli hesturinn, ég sé litlu hestarnir

”Jag har insett Annika, att jag aldrig har älskat någon förut. Inte som jag älskar dig.”

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna den här människan i mitt liv, men på något sätt måste jag ha varit bra nog.

Det svåraste med isländskan just den här veckan är att man aldrig sätter en, två eller tre framför substantivet. Om inte frågan kräver det naturligtvis, som ”Hur många hästar ser du?”. Men ska man säga ”Jag ser en häst”, så säger man bara ”jag ser häst” (”Ég sé hestur”), istället för det, i svenska ögon, lite mer logiska ”Ég sé einn hestur”. Det är alltså ändelsen på själva substantivet som ändras istället.

Ég sé hestur = Jag ser en häst
Ég sé hesturinn = Jag ser (den) hästen
Ég sé hestar = Jag ser flera hästar
Ég sé hestarnir = Jag ser (dom) hästarna

Häst är ett maskulint ord. Alla maskulina böjs inte på samma sätt. Sen finns det feminina ord och neutrum-ord också. Dom böjs inte heller på samma sätt.
Och.
Det finns dessutom fyra olika sätt att böja häst i exempelvis bestämd singularis. Det beror på om man pratar om ”um”, från ”frá” eller till ”til” hästjäveln. Hästen är/på väg till hästen/på väg från hästen. Typ. Galet.

Nu är vi på landet. Familjehelg.
Tidigare idag tog han blodprover. Vet inte när han kan få svar på dom, men troligtvis under kvällen.

Håll tummarna är ni snälla.

Idag har jag levt i fem månader och en dag

Jag orkade inte skriva under helgen. All min energi gick åt till att hålla modet uppe.
Han kallar sig själv borderline-depressiv under behandlingsveckan. Men ändå är han så galet positiv, trots allt.

Jag minns inte vad vi gjorde, vad är det för dag idag?

I lördags var vi bjudna på isländsk middag i Guldheden. Det var jag och ungefär 30 islänningar. Vi stannade bara för att prata lite, det var grillning på terassen och ingen avancerad sittning. Sen åkte vi hem och Jonas mådde inte så bra. Han var ledsen efter mötet med alla gamla kompisar men också glad för att vi åkt dit.
Jag frågade honom varför han var ledsen. Han sa att han inte riktigt visste, men att det på något sätt berodde på att dom brydde sig så mycket om honom.

I söndags, vad gjorde vi då?
Vi var bara hemma tror jag. Han mådde sämre.
Jag gjorde också det, men mer i form av en ledsenhet som inte riktigt ville försvinna. Som om jag hade rätt att vara ledsen när Jonas inte var det själv. Men det hände kvar sedan fredagen, när jag satt i soffan och nästan-grät fast ingen såg. Samma sak i söndags.

På torsdag ska han ta nya blodprover. Han tror inte att något kommer att vara förändrat. Jag vet inte riktigt. Jag hoppas bara att allt blir bättre bättre bättre.

Igår och idag har det i alla fall varit något bättre än i helgen. Ikväll var han till och med ute med några arbetskompisar och åt middag.
Jag var också ute en sväng och när jag kom hem hade han inte kommit tillbaka än. Det var första gången sedan vi flyttade ihop som jag var ensam hemma. När han kom in genom dörren var han så glad. Det var underbart att se.

Jag frågade hur det hade varit. Han sa:
”Det var jätteroligt älskling! Men det är ännu roligare att komma hem hit till dig.”

Igår firade vi fem månader ihop.
Det känns mer som fem år i och för sig, men på ett jävligt bra sätt.
”Grattis!” Sa han. ”Eller nä förresten. Det är du som ska säga grattis, jag ska säga tack!”

Han är den absolut finaste som finns.

En dag i mitten av allt

”Förlåt för att det här förstör ditt liv.”

Så sa han ikväll, när han återigen gått och lagt sig omkring klockan nio efter att ha legat i sängen större delen av dagen. Jag sa åt honom att sluta. Sluta!

Han sa:
”Det var inte så här jag… Jag hade velat ge dig så mycket mer än det här.” Och så kom tårarna. Dom låg där vid ögats ena kant när han somnade av sömntabletten några minuter senare.

Han förstör inte mitt liv. Det vet ni, precis som han vet det. Han har gjort mitt liv fantastiskt och han gör mig bättre än vad jag egentligen är. Bättre än vad jag någonsin varit.

Men idag vara bara ingen bra dag.
Han mådde för dåligt för att vara ensam hela dagen. Hans mamma åkte hem i morse.
Det är verkligen tur att det är helg nu så att vi kan vara tillsammans.

Pluggar isländska med utsikt.

Imorgon är en ny dag.

På åttonde våningen

Det var ju det där med dåliga veckor och bra veckor.
Den dåliga har börjat märkas nu kan man säga.
Idag är han svag och trött och illamående. Gick och la sig klockan nio. Porslinsdocka.

På isländska kan jag nu säga ”ég er veikur”, ”goðan nótt áustin mín” och ”þeir fara að tala saman” som i turordning betyder ”jag är sjuk”, ”god natt älskling” och ”dom pratar med varandra”.
Nödvändiga meningar, verkligen.

Men jag kan säga fler saker faktiskt, som lök och tomat och smör och bröd (laukur, tomatur, smjór og brjóð) men skit i det.
Det där med att lära sig ett nytt språk, jag minns inte riktigt hur man gör. Men jag tror jag fortsätter med orden och tar grammatiken sen. Jag tänker att det är lättare att förhålla sig till en grammatik när det gäller ord man kan förstå. Att lära sig rabbla gegen-ohne-um och der-das-die-die har aldrig riktigt varit min grej.
Danskan var ju så lätt, som svenska ungefär fast mer gröt, så den räknas inte.

Dom roligaste bokstäverna på isländska är ”þ” och ”ð” och dom uttalas som th båda två. Det är även rätt roligt att Jonas mamma heter Þorbjörg (på grund av stavningen alltså) och att pappan heter Jonas han med och därför får kallas Gamla Jonas så att alla vet vem man pratar om.

Idag hade Jonas mamma köpt en bakelse som efterrätt till mig efter träningen. Gullig!

Det röda i händerna kom tillbaka igår. Ett bra tecken, säger vi här hemma.

Nu ligger han med stora ögon, fast dom blundar, och bortrakat hår i sängen och ger mig liksom hjärtsnörp. Om det nu finns något som heter så. Jag vet i alla fall inte vad det heter på isländska. Än.

Det är ju bara att läsa i den där dagboken han har fyllt i varje dag sedan första behandlingsdagen. Där står det att torsdagen är värst. Men han var så bra igår och i förrgår att han inte trodde att han skulle bli dålig alls.

”Men gifterna dom har sprutat in i din kropp, áustin mín! Det är klart att du kommer att må dåligt en stund av dom.”
”Jo…”
”Imorgon blir det bättre, det vet du.”
”Jag hoppas det.”

Så ynklig när han svarar, huvudet på kudden och ögonen halvvägs stängda. Knappt några muskler kvar på kroppen. Ikväll är det svårt att se honom. Erfitt (=svårt).

Klockan är elva nu och jag ska gå och lägga mig bredvid.

Love

Jaha. Så sitter jag här och det är dag tre i en så kallad ”dålig” vecka.
Jag vet inte riktigt jag, för än har den inte blivit så kass.

Det regnar visserligen, men han går upp och äter frukost med mig varje morgon och ringer mig när jag på är på jobbet och säger att han älskar mig, så det gör inget.

I måndags var han på sjukhuset två timmar och igår en timma. Och det enda som märks på honom är att han är trött. I övrigt är han som vanligt. Snygg och glad alltså. Med kortare hår än förra veckan, för varannan söndag rakar vi av det helt. Själv var jag och färgade mitt igår. Det behövdes, kan man säga.

Det jag oroar mig mest för nu för tiden är om hans olika värden sjunker. Jag är livrädd för att han ska få feber och inte ha några vita blodkroppar och då bli inlagd och isolerad.
Ni vet, jag oroar mig. Kanske inte så konstigt.

Den finaste dörrskylten jag någonsin sett!

Och ja, så har jag lånat ihop ett par islandsböcker av bakelsens bror. Har nu läst kapitel ett till tre (tre = þrjú). Mitt mål är att kunna prata den 14 augusti. Vi får väl se hur det går med det.

Han säger: Ðu ert ædisleg

I lördags var vi hemma hos Julia och Hannes på födelsedagskalas. Gästerna skulle komma lite senare på kvällen, men vi kom dit lite innan. Det är inte direkt fest vi känner för mest för tillfället, fast gärna häng med vänner och familj. Det var väldigt mysigt och kändes nästan normalt. Ni vet, som om det var bc. Efter det gick vi ut och åt indiskt med Jonas mamma. Hon ska stanna här tills på fredag.
Igår var vi hos Josse och Robin på dito kalas.

Skillnaden mellan då, som i veckan efter sjukhusboendet och precis innan första behandlingen, och nu är så oerhörd. Nästan obeskrivbar.

Och i fredags kväll, när vi gick för att hyra en film och vi pratade om provresultaten som var så bra så bra, så kändes det för första gången sedan bc som om vi verkligen skulle få chansen att gå och hålla varandra i handen tills vi blir gamla och grå. Vi delar så många drömmar och mål, strävar efter samma saker. Vi har samma åsikter, samma tankar. Han skulle kunna fylla i andra hälften av mina meningar, precis som jag skulle kunna fylla i hans.
Fast vi gör inte det.

Hans föräldrar säger att det är stört hur lika vi är. Eller dom kanske väljer andra ord, men betydelsen är densamma.

Igår kväll fick han lite feber, men vi är bara inbeordrade till sjukhuset om den överstiger 38,5 och det var 0,3 ifrån. Om dom vita blodkropparna är få, om värdet är för dåligt, så finns det nästan inget immunförsvar och då kan kroppen inte själv bli av med febern. Dom vita blodkropparna kan sjunka vid cellgiftsbehandling. Men vid testet i fredags var värdet mycket bra, så det är förmodligen ingen fara.  Febern försvann i alla fall efter en stund.
Men han var lite ledsen igår.

”Vad tänker du på?, frågade jag. Våra huvuden låg tätt intill varandra, hans panna kändes kokande varm mot min.
”Bara…”, svarade han. På Island är ”bara” ett svar.
”Är du rädd?”
”Lite…”
Jag ser när han är ledsen, det händer något med hans ögon fast han inte gråter.
”Jag tänker på vad som ska hända”, sa han sen. ”Och så tänker jag på att jag kan dö.”

Vi pratade om det ett tag. Han sa att han inte var rädd för att dö, men att det var allt runt omkring. Så mycket runt omkring.
Han är alltid så positiv, så jag förstår att det måste brista någon gång. Och trots att provresultaten var så bra i fredags så tar det ju inte bort rädslan för det som måste gås igenom. Dagen innan cellgiftsbehandling måste vara en av dom tyngsta, rent mentalt.

Men i morse var han glad igen, och nyss när jag pratade med honom efter att han varit på sjukhuset var han fortfarande glad. Trygg igen.
Han säger att han inte känner av den så mycket än, mer än en känsla i magen.

Vi gissar att han kommer klara den här omgången något bättre än den förra, eftersom hans grundstatus är mil bättre nu än innan den första behandlingen. Men cellgifterna tar ju också mer och mer, så vi får väl se. Han är i alla fall starkare och står bättre rustad inför det som kommer.

Så. Nu är jobbet färdigt för idag så jag ska snabba mig hem till min underbara, fina kille.

*Ðu ert ædisleg = Du är fantastisk.

Two down, ten to go

Sjätte maj.
Det har hänt så mycket sedan sist.

Jag jobbade onsdag, torsdag, fredag, tränade handboll med Sävehof torsdag och fredag. Väldigt roligt faktiskt, roligare än förväntat så här mitt i handbollsledigheten.

”Kom och sätt dig här”, sa han i förmiddags när han låg på soffan. Jag var på väg mellan köket och hallen.
”Jag tror inte att jag har sagt hur himla fint jag tycker det är att bo här med dig.” Han höll min hand och log. ”Ingenting skulle kunna vara bättre än det här.”

Jag minns inte riktigt vad vi gjorde i veckan, det enda jag minns är att Jonas mår bättre och bättre.
Och imorgon är det dags för cellgiftsbehandling nummer två.

Jag tror jag ska berätta lite mer om det där. Planen är att han ska få behandling måndag och tisdag, varannan vecka i tolv veckor. Nu har det alltså gått två.
Samma vecka som han får behandlingarna (två timmar på måndagen och en timme på tisdagen – han ligger och får dropp på sjukhuset under den tiden) blir han sämre, alltså biverkningarna ökar. Nu vet vi inte riktigt hur det kommer bli dom andra gångerna eftersom kroppen förmodligen kommer reagera mer och mer ju längre fram i behandlingsveckorna vi kommer, men den här första gången mådde han illa och blev tröttare och fick sår i munnen. Förra gången blev han något bättre på lördagen, lite sämre på söndagen och sen gick det bara bättre och bättre under veckan.
Just nu mår han bättre än han gjort på ungefär en och en halv månad (och då har det bara gått en månad sen vi bodde på sjukhuset). Det säger en del.

Vi har hört att efter den tredje omgången cellgifter mår man sämst, men det är ju alltid så individuellt. Förhoppningen är i alla fall att efter dom tolv veckorna ska man se att tumören i levern har krymp så mycket att man kan genomföra en operation för att få bort det sista. Och man måste ju även operera bort huvudtumören i tjocktarmen.

Under dom tolv veckorna kommer man inte kunna se hur tumörcellerna förändras, däremot kan man se hur Jonas reagerar på behandlingen och man kan se en förändring i provresultaten som tas i samband med behandlingen.

OCH DET ÄR NU DET BLIR BRA!

Vid första behandlingen hade han för högt kalcium (inte bra) och väldigt höga levervärden (på grund av att cancercellerna dödar dom friska levercellerna).
However, i fredags var han på sjukhuset och tog nya prover (för att dom ska vara klara tills behandlingsmåndagen) och dom var så mycket bättre!

Kalcium hade gått ner och är nu under det normala. Men skit i det, för det viktiga är att ASAT och ALAT som mäter leverns påverkan har gått ner med femtio underbara jävla procent!

Första mätningen:
ASAT 2,8
ALAT 1,6

Andra mätningen:
ASAT 1,4
ALAT 0,7

Normala värden:
ASAT 0,7
ALAT 0,7

Av dessa resultat kan man utläsa att leverns friska celler inte längre dödas, alltså att tumören inte längre växer. Cellgifterna har med andra ord effekt. Och herregud vad vi har hoppats på det! Man kan inte se om den krymper eller hur den ser ut, för det måste man göra en CT (röntgen) och det görs efter tolv veckor.

Men hoppet, mina vänner, lever i allra högsta grad.

Tack för alla era tankar och all den positiva energi ni skickar. Ju är övertygad om att det är det som gör det här bra.

Kavaj har flyttat in i påsen.

Áustin mín

Första maj idag. Det känns som söndag och det är arbetsfritt. Solen skiner i Göteborg. Den var kanske inte direkt stark när vi valde att kalla det morgon klockan 7.30, när jag vaknade av att Jonas låg och tittade på mig, men nu när klockan är halv elva är den fin och bra.

Jag är så nöjd med att vi köpte ett matbord, och nu sitter vi där hela tiden.

Matbordet som det såg ut i söndags kväll när vi precis skulle äta första middagen i upplevelserummet.

Vi sitter på vår inglasade balkong, kallad ”upplevelserummet” i lägenhetsbeskrivningen, och har precis fikat lite. Fönstren står öppna och katten har ännu inte hoppat ut.

Jonas har än så länge en bra dag. Han gav mig frukost på sängen. Han är så fin. Så väldigt, väldigt fin. Inte nödvändigtvis bara för att han gav mig frukost på sängen. Och sen satte han upp lampan vi köpt till hallen, så nu behöver man inte längre öppna toalettdörren för att få ljus i hallen. Bra.

Igår hade vi avslutning med laget. Beachvolleyboll och det var hemskt roligt!

På väg därifrån var jag inte alls sugen på att gå hem till lägenheten och bara sitta där hela kvällen, men det är ju så det är. Fast Jonas mötte mig i dörren och sa:

”När du har ätit så går vi ut en promenad, bara du och jag.”

Det är som om han alltid vet vad jag tänker, på något konstigt sätt.

”Orkar du det då”, frågade jag. Och så svarade han på isländskt vis ”Ja ja ja”, där varje ja låter som ”jao”. Och det betyder ungefär som ”absolut”.
”Vi kanske inte kommer så långt”, sa han sen, ”men vi provar.”

Vi kom till centralstationen med två pauser på vägen och sen tog vi taxi hem.

I väntan på spegel i vår garderob låtsas vi att vi ser ut som Audrey Hepburn och Pablo Picasso. Jonas fick vara Pablo för dom har lika mycket hår. Jag fick vara Audrey för att jag bestämde det.

Idag ska vi försöka oss på att ta oss in till stan en stund. Jag undrar om det är idag man ska ha sommarkläder på sig för första gången.

You fit me better than my favourite sweater

Jag tror att det har gått flera dagar sedan jag skrev. Jag ber om ursäkt för det, men jag har varit så obeskrivligt trött.

Igår kulminerade det på något sätt.
Trots att det var den bästa dagen sedan ungefär en och en halv månad. Jonas var pigg, alltså pigg som i en som nyss legat ner större delen av den vakna tiden, och vi var i mammas galleri och sen hemma hos mamma och pappa och åt middag. Det var helt fantastiskt och det kändes nästan som bc (Before Cancer).
Han fick lägga sig på soffan där efter middagen, men det gjorde liksom ingenting. För han var så glad och lycklig och sa att han fått tillbaka glädjen för att äta. Den var en otroligt fin dag.

Men under dom senaste två veckorna har även tömt min lägenhet, eftersom den ska hyras ut. Och igår körde jag dom sista sakerna. Min kropp tömdes på energi och av någon anledning blev jag så ofattbart trött/ledsen/känslosam när kvällen kom. Jag antar att det beror på all anspänning och att den kanske släppte till viss del. Jonas mådde bättre, lägenheten var klar, det var varmare ute. Jag vet inte.
Jag tog en sömntablett när vi lagt oss i sängen. Jag kände att jag annars bara skulle ha legat och lipat eller annat icke konstruktivt. Då är det skönare att bara försvinna in i natten, utan att behöva tänka. Jonas tog ju sin med, precis som varje kväll.
Och plötsligt så bara tappade jag det, bara några minuter efter jag somnat, och vaknade av att jag grät hur mycket som helst. Plus hallucinerade och trodde att rummet var fullt av varelser. Jonas klappade mig på armen, kramade mig och sa:
”Så ja, allt är bra, det är bara du och jag här.”

Och trots att jag visste att det var sant så kunde jag inte förstå det. Jag insåg att jag betedde mig som ett psykfall, utan att kunna göra något åt det.

Imorse kändes det konstigt, nästan lite pinsamt. Eller ja, inget mellan oss är pinsamt längre. Vi har vuxit fast i varandra. Men ändå.

Idag var vi på IKEA och köpte ett matbord, eftersom vi insett att det inte på något sätt är optimalt att sitta framåtböjd i soffan och äta middag när man har cellgiftskrigföring i sin kropp. Kanske inte annars heller i och för sig.
Efter det var jag fortfarande så trött att insåg att jag snart skulle krypa ihop till en boll och börja gunga fram och tillbaka som ett apatiskt barn, så jag gick och la mig i sängen bredvid Jonas. Drygt två timmar senare vaknade jag och kände mig normal igen.

Kände till och med för att träna så jag gick ut och sprang fort som fan i en halvtimma.

Nu är det kväll och jag ska jobba imorgon. Ska skriva oftare.

Ni är bäst.

Och våren kommer

”Jag hade dött om inte du var här”, sa han ikväll. Han sa det två gånger. Klockan var lite efter åtta och han hade precis lagt sig i sängen.
”Nä”, svarade jag. ”Det hade du inte. Du hade bara fått lite färre pussar kanske och du hade inte haft någon katt.”

Han tittade på mig med världens största ögon. Dom ser så mycket större ut nu, utan hår på huvudet. Han såg ledsen ut först, men sen skrattade vi.

Det är inte möjligt att känna mer för någon än jag gör för Jonas. Det är som att vi sitter ihop, mentalt och fysiskt och helt in i själen. Mitt hjärta slår dubbla slag bara jag ser honom eller till och med bara tänker på honom.

Han och jag.

Det har blivit en rutin nu att jag ger honom hans mediciner på kvällen och på morgonen innan jag går till jobbet. Smärtstillande, inflammationshämmande, kortison, mot illamående, mot magsyra och för att inte magen ska stoppas upp.

Biverkningarna från cellgifterna är rätt tydliga nu. Illamående, men inte hela tiden, torr i munnen, trött. Men vi var ute och gick en relativt lång promenad idag. Längre än på flera veckor. Vi åt en mjukglass på Friggagatan och gick på Apoteket. Vi gick långsamt så klart, men solen sken lite och vinden var varm. Sen kom vi hem och han visade mig inuti hans händer. Det var helt rödflammigt och han sa att det berodde på leverns påverkan. Det borde väl (återigen) vara ett gott tecken? Jag kanske låter desperat eller som om jag famlar i mörkret, men det är så tryggt att få bekräftelse. Jag ger mig själv lite därför.

Han sa att han kanske inbillade sig, men att han tyckte att det spände mindre där levern smärtat tidigare. Även det ett gott tecken givetvis.

Det finns inget facit här och det finns ingen som skrivit om det på ett vanligt sätt. Inte som jag hittat i alla fall. Jag är inte ute efter medicinska termer, utan efter berättelser från verkligheten. Det är delvis därför jag skriver så här öppet. Om jag kan stödja eller informera andra i liknande situationer vill jag göra det.

Nu är klockan lite över nio och hans föräldrar har precis gått hem till sin övernattningslägenhet. Jonas sover i vår dubbelsäng och Kavaj bredvid mig i soffan.

Jag är tröttast i stan för tillfället så jag ska också gå och lägga mig nu.
Jag ska ligga där och titta på min fina kille tills jag somnar.

Onsdag

Nu börjar han känna av kemoterapin. Spydde igår och så. Han är väldigt trött och liksom tagen. Men fortfarande vid gott mod.
Vi tar det som ett bra tecken att kroppen reagerar. Det borde ju betyda att cellgifterna tar? Förhoppningsvis dödas cancercellerna mer än dom friska cellerna.

Igår kom jag hem från Frederikshavn och var hemma i tre timmar innan jag åkte iväg till Sveriges Radio för att vara med i Karlavagnen. Vi pratade om sport och lag. Det finns säkert på nätet om ni vill höra.
Idag sitter jag på jobbet och hoppas kunna gå vid lunch. Jag skulle kunna jobba hemifrån under eftermiddagen. Det känns viktigt att jag är med Jonas nu, tills vi vet hur hans kropp reagerar. Och imorgon måste jag vara på jobbet större delen av dagen.

Det känns så konstigt att vi nyss levde utan (vetskapen om) den här cancern. Den fyller så mycket i vår vardag nu.

Jag träffade mammas och pappas granne här om dagen. Vi utbytte dom vanliga hälsningsfraserna och så frågade jag: ”Hur är det med er?”
”Jo, med oss är det bra”, svarade han och dröjde lite. ”Men jag hörde om er.”

Dom lägger nästan alltid huvudet på sned, dom som beklagar. Det känns fint att folk bryr sig. Många gör det.

Världen är fin när den är gemensam.

Och nu har Jonas och jag samma profilbild på facebook med. Fan vad fint.

På avstånd

Jag hade tänkt skriva lite, här på hotellet i Frederikshavn. Men det har liksom inte funnits tid. På färjan var det full sammanhållning och sen kom vi hit och fick ungefär en kvart på våra rum innan vi skulle träffas för att gå ut och äta.
Nu är klockan snart tolv och jag har äntligen hamnat i sängen.

Cellgifter idag. Jonas är vid gott mod och positiv.

”Det här ordnar vi vet du älskling”, säger han. ”Lätt som en plätt.”
Jag lärde honom uttrycket för ett par månader sedan. Då kunde han redan ”hårda bud i Mellerud”.

Han kände inte något speciellt efter dagens tvåtimmarsbehandling. Jag frågade om vätskan var neongrön, det kändes som om den borde varit det. Det var den inte.

När han och hans föräldrar kom hem från sjukhuset (jag kunde inte vara med för jag var tvungen att jobba) var jag hemma. Han är så positiv och glad och snäll och fantastisk att jag blir helt varm bara jag tänker på honom.

Jag läste pappren med information om dom olika cellgifterna han ska ta. Det var tungt. Att den jag älskar ska gå igenom det där. Han fick trösta mig lite, för jag kunde inte bara bita ihop. Annars har jag inte tappat det en enda gång inför honom.

Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar alltid bra. Det är så mycket enklare än att tänka efter.
Jag mår ju bra, är bara lite ledsen ibland. Men mest positiv och glad. Positiv för att jag vet att det snart blir bättre, bra, perfekt, och glad för att jag har honom i mitt liv.

Hans föräldrar hade med sig en present till mig när dom kom i lördags. En supersuperfin islandströja. I helt rätt storlek. Ju har velat ha en sedan jag var där första gången 2010. Men det visste ju inte dom i och för sig. Han mamma spontankramar mig ofta. Hon är väldigt bra.

Nu måste jag sova så att det blir tisdag klockan arton och jag är hemma igen.

Söndag kväll, dagen innan allvaret

Okej, var är jag.

På åttonde våningen, min kille har just rakat av sig allt hår. Först kändes det som om jag skulle dö ungefär, och jag tror att Jonas kändes samma. Sen hämtade jag mig och nu är det helt okej.

Kavajen ligger strax intill mina fötter.

Imorgon börjar allvaret, eller vad man nu ska kalla det. Cellgifterna. Och jag måste åka till Danmark med jobbet. Det är ungefär allt annat än det jag vill just nu. Men jag kommer hem igen på tisdag eftermiddag.

Jonas säger att han verkligen ser fram emot imorgon. Jag tror att han bara vill att allt ska börja. Man måste ju ta första steget för att komma fram någon gång.

Som vi säger: Snart blir det bättre, sen blir det bra och sen blir det perfekt.

Före och efter.

Hela livet finns framför oss

Jag är så obeskrivligt trött. Tur att det är helg nu och tur att vi inte ska spela matcher mer. Jag har sällan längtat efter helgen mer än idag.

Det har varit så mycket den här veckan, mer mentalt än fysiskt. Jag har gått runt och varit så orolig. Inte så konstigt det kanske. Och nu kanske min kropp bara släpper efter för all anspänning. I alla fall är jag tröttare än jag har varit på länge.

Idag mår Jonas bättre, det kanske beror på kortisonet eller så beror det på att vi har fått en plan. Så det känns bra nu, eller så bra det kan kännas i det här läget. Det känns hoppfullt.

Jag flyttar mina kartonger, mina saker, mitt jag, in i hans liv och vi växer ihop. Det är så väldigt konstigt att vi inte alltid har varit ihop, för han är ju en del av mig. Så självklart. Jag förstår inte att jag har kunnat finnas utan att veta om honom så länge. Bortkastad tid. Och nu gör han mig så mycket bättre än jag någonsin varit.

 På sjukhuset. Ingen av oss är väl särskilt piffig på den här bilden, men jag gillar den ändå.

”Nu har jag skänkt bort fem påsar kläder”, sa jag tidigare idag.
”Vet du vad det betyder?”, frågade Jonas.
”Nä”, sa jag.
”Att du måste köpa nya!”

Senaste nytt från onkologmötet

Det är helt otroligt, så fina ni är. Inte så många kommenterar här, men hör av sig på andra sätt. Det betyder så väldigt mycket.

Dagen då.
Läkarbesöket. Möte med onkologen Susanne Ottosson.
Hon var verkligen bra. Tror jag i alla fall. Hon verkade bra.
Hon sa sanningen, och var med den positiv. Hon sa:

”Jag skulle vilja säga att du kommer att bli frisk, men det kan jag inte göra. För vi vet inte det än.”

Men hon var positiv inför dom kommande cellgifterna. Hon trodde att cancercellerna skulle dra sig tillbaka. Att den är så aggressiv (snabbt utvecklande) är bra därför. Ni minns det där med gamla krokodiler som inte bryr sig om sparkar (som jag skrev om dag två, det känns som om det var sju månader sedan) och att snabb cancer är mer mottaglig för cellgifter.

Hon rabblade upp några olika cytostatika som han skulle få och vad som förmodligen skulle hända när han fått dom. Sen sa hon att leverprover skulle skickas iväg till ännu ett ställe för att dom skulle komma fram till exakt vilken typ av carsinom det är. Vet dom det finns det stora möjligheter för att sätta in extra cytostatika som förintar på bästa sätt. För bara ett par år sedan fanns inte den möjligheten.
Hon nämnde det med, att det går så fort med utvecklingen nu.
”Det vi visste för två år sedan är gammalt nu. Möjligheterna är så mycket större nu.”

Jonas fick behålla hoppet. Han kunde andas ut och tro på framtiden.
Och jag känner av hela mitt hjärta att det här kommer att gå bra. Det finns inget annat, ni vet det.

Två dagar i rad, varannan vecka ska han få cellgifter. Förhoppningen är att han inte kommer att må så illa av dom. Han kommer kanske tappa hår, men inte så där att allt försvinner på en gång. Det mer tunnas ut, sa hon.
Med start imorgon ska han få kortison i en vecka för att få någon typ av boost. Tydligen kan man få tillbaka matlust och sånt om man äter det. Humor att hans ordinerade dos kortison är mindre än den jag tar vid nötallergi, men samma läkemedel.

Om 4-6 veckor ska han träffa Susanne igen för att kolla av hur han har det. Och om 2-3 månader ska han ta ny röntgen för att fastställa hur cancercellerna har förändrat sig.

På måndag börjar cellgiftsbehandlingen.
Fortsätt hålla tummarna och tänka positiva tankar.

Tillsammans övervinner vi allt!

”Du är det bästa i mitt liv”

Han är så rädd inför idag. För vad läkaren kommer säga.

”Du vet att det är ett brett spektrum som är möjligt imorgon”, sa han igår innan vi skulle sova.
”Vad menar du?”, sa jag.
”Dom kan säga att det inte finns något att göra”, svarade han.
”Det kommer dom absolut inte att säga, det vet du”, sa jag.
”Jag vet det”, sa han. Han blev lite tyst.

”Dom kan säga så”, sa han sen. ”Men då går vi någon annanstans.”

Jag har ont i magen idag, i väntan på mötet. Det finns en massa ord i mitt huvud, men dom kommer liksom inte fram. Det är som om hjärnan hamnat i stiltje. Livet har hamnat i stiltje. På liv och död har onekligen fått en lite mer intensiv betydelse.

”Vi måste skriva frågor till läkaren.”
Han gick och hämtade blocket jag gett honom för att han ska kunna skriva upp allt som hänt och händer. Allt han äter och alla mediciner han tar. Hur han mår.

Han skrev upp ”illamående” följt av ”flintig”.
Jag la till ”kända biverkningar av dom valda cellgifterna”.
”Man kan få nervskador med, i fötterna”, sa han.
”Ja”, sa jag. ”Men bara under en procent har det kvar efter behandlingen är avslutad.”

Påläst.

”Men skit samma om jag får det.”
”Ja, verkligen skit samma.”

Vi fyllde ett A5 med frågor och tankar. Och sen sova, så nära man kan komma. Hans andedräkt mot min kind. Mitt hjärta svämmar över, brister av kärlek.

”Det är jättemånga som klarat av det här, det gör vi med”, en viskning bara.
”Jag vet”, svarade han.

I väntan

Det är något lugnt och fint med vårregn. Det luktade sommar av asfalten.

Idag pratade han om framtiden som möjlig på ett helt annat sätt än tidigare. Och jag hörde honom prata positivt om kommande behandling i telefon.

Och sen hörde jag honom prata om mig på isländska. Jag förstår väldigt mycket av det som sägs nu för tiden. Han sa bara snälla saker om mig. Mer än snälla till och med.

Imorgon är det torsdag och jag ska mobilisera alla mina krafter för att behålla positiviteten.

Håll tummarna vänner!