Mörkret och jag

Mörkret kom tidigt i år tydligen. I fredags faktiskt. Samma sekund som jag vaknade visste jag att det hade kommit. Det går inte riktigt att förklara, men allt jag måste göra blir plötsligt omöjligt. Allt jag gjort blir dåligt, allt jag är blir meningslöst, allt jag vill blir patetiskt och äckligt pretentiöst.

På en sekund vänder allt, helt utan förvarning. Jag borde kunna undvika det, men tydligen bränner det hål på alla skydd, tar sig allra längst in, oavsett vad.

Så nu är det här och det går inte riktigt över.

Det strömmar ord i mitt huvud, det blir som ett högljutt kaos där inne. Jag vill bort, men hur ska jag kunna försvinna från mig själv?

Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det just nu. Så jag bara går omkring och liksom känner mig otillräcklig, trasig, fel.
Det är något med den där klumpen som har fastnat igen, under halsen och över magen. Man kanske kallar det bröstet? Det är något med tårarna som hela tiden hotar. Det är något med minnen från tidigare som ställer sig i vägen.

Jag känner mig oinpassad, ett ord som tydligen inte finns. Lite typiskt kanske. Men jag känner mig inte hemma någonstans, det är som om jag inte finns. Förhoppningsvis är det bara tillfälligt och förhoppningsvis går det över snabbt. Jag hoppas att natten kan sopa bort alla spår.

Jag hoppas det.