Wanting to fly higher and higher

xDSC_2243

We call them cool
Those hearts that have no scars to show
The ones that never do let go
And risk it the tables being turned

We call them fools
Who have to dance within the flame
Who chance the sorrow and the shame
That always come with getting burned

But you got to be tough when consumed by desire
‘Cause it’s not enough just to stand outside the fire

We call them strong
Those who can face this world alone
Who seem to get by on their own
Those who will never take the fall

We call them weak
Who are unable to resist
The slightest chance love might exist
And for that forsake it all

They’re so hell bent on giving, walking a wire
Convinced it’s not living if you stand outside the fire

Life is not tried it is merely survived
If you’re standing outside the fire

There’s this love that is burning
Deep in my soul
Constantly yearning to get out of control
Wanting to fly higher and higher
I can’t abide standing outside the fire

We could dive for many nights and recount our past

Det känns alldeles omöjligt att sova. För jag sitter här och minns.

Ibland önskar jag att jag kunde glömma bort. Eller inte på riktigt, naturligtvis, men det är så jävla in i helvetes tungt att alltid minnas.
Varje gatsten, varje steg vi gick bredvid. Varje andetag, andas in, andas ut och tänka:

Om du var här med mig.
Om du bara för fan var här med mig!

Och så tänker jag på detaljer, på ord, på rörelser, på händelser. Jag tänker på vardagar och jag tänker på evigheter.

Alla dom där sakerna jag föll för.
Alla dom där känslorna vi delade.

Lite musik till det då.

Retro Stefson – Julia
Rasmus Seebach – Mer’ end kaerlighed
Birdy – Skinny Love
Woodkid – Iron
Sigma – Nobody To Love – Radio Edit

You are like me and I am like you

Idag tänkte jag mest så här:

”Men vi har ett helt olevt liv ihop som inte är redo att ta slut. Jag har fyrtio somrar och fyrtio vintrar jag vill leva med honom. Jag har barn att föda som ska vara hans. Jag vill hålla hans hand när vi går bredvid varandra, jag vill uppleva världen med honom. Jag vill höra hans tankar och se hans leende, jag vill somna bredvid honom och vakna på samma sätt. Jag vill fråga honom om sånt som bara han kan svara på, jag vill höra hans isländska brytning, jag vill skratta ihop med honom.

Jag vill vara med honom, bara vara med honom.”

Som jag har sagt förut.

Nytt

Här under finns ett hemligt inlägg. Till det är det inte samma lösenord som till dom andra.

Är du min kompis, känner jag dig, känner du mig? Känner vi inte varandra på riktigt men ändå på något sätt (er det gäller behöver jag inte förklara för)? Hörs vi oftare än då och då? På instagram eller här eller på sms eller i verkligheten? Då får du säkert lösen. Är du osäker, fråga!

Om du vill ha kan du maila mig på awielhvannberg att gmail punkt com, skriv ”Lösen” i ämnesraden.

Dom andra vanliga inläggen med lösen kommer också fortsätta, men det här är en annan kategori som snävar in lite på läsecirkeln.

The best way I know how, I won’t let you down

Jag är inte bara ledsen. Jag är glad, oftast. Det är viktigt för mig att ni vet det.
Jag lever inte livet med en önskan om att det ska ta slut.
Och jag vill inte hellre vara någon annanstans.

Just där jag är, där Jack finns, där mitt liv är. Där vill jag vara.

Jag önskade att saker skulle var på ett annat sätt förut, men nu har jag slutat önska.
Att önska ger inget alls, mer än ett hopp alldeles i onödan.

Att önska förlamar.

bild 1 kopia

J som i Jónas.
J som i Jack.

bild 2 kopia

Jack, tio månader nu.

Jack gillar att leka med bollar, han kastar iväg dom och kryper efter dom. Han tar sikte på bollen från andra sidan rummet och viker inte av på vägen dit.
Och Jack gillar fortfarande sin kanin, jättemycket. Han gillar sin gosehund som är lika stor som han själv. När han ser den lägger han sig ner och borrar in ansiktet i den och skrattar. Speciellt om man säger: Å så mysigt!
Jack gillar Kavaj med och tjuter glatt när hon kommer in i rummet. Kavaj är inte lika förtjust och brukar gömma sig bakom gardinen när Jack kryper efter. När han väl har hunnit dit har Kavaj för länge sedan försvunnit bort och han förstår ingenting. Och hittar dessutom ibland inte heller ut från gardinen.
Jack gillar att bli jagad över golvet och han älskar när man kittlar honom. Han gillar att gömma sig bakom stolen man sitter på och när man vänder sig om och låtsas bli överraskad och frågar vem det är som gömmer sig så tjuter han av skratt. Han förstår ord som lampa och vovven och kaninen och välling och mat och när han är ledsen säger han MA-MA-MA-MA. Men han är nästan alltid glad och är inte rädd för att leka med alla handbollsmänniskor han träffar jämt. Han sover tre gånger om dagen och helt okej på natten. Han äter som en häst (eller kanske ett litet föl) och oftast både sin egen mat och delar av min. Jack älskar sin välling och börjar gråta om han inte får den så fort han ser flaskan. Jack gillar att åka vagn och att gunga och att leka i sanden. Han älskar att plaska med vatten och i somras ville han helst inget annat än att bada.

Jack är faktiskt helt fantastisk.

Men ja

Det känns som om jag upprepar mig. Upprepar, upprepar, upprepar.

Och jag står och stampar i samma spår hela tiden.

Ni får ursäkta tristessen i inläggen.
Det kanske är bättre att bara publicera bilder även då. Lättare i alla fall.

För däremellan är livet okej. Eller bra, rent av. Jack och jag, som en enhet.

Det är bara när sorgen slår ner som en blixt, då och då och oftare ibland, som känslan av att rämna växer.

Ensamhet.
Att gå sönder.

Men jag är ju redan trasig, om man kan säga så, och kanske på väg att läka. Vad annars?

Och jag vet inte ens var han är

Ibland är det bara så att dagarna är tyngre än andra. Och jag undrar: ska det aldrig mattas? Ska det aldrig gå över?
Det där hålet, ska det aldrig krympa?

Dagar som aldrig kommer igen, minnen som aldrig bleknar, men som ändrar form. Lukter som suddas ut men som ändå alltid finns kvar.

Som jag fortfarande kommer ihåg hur det luktade på mitt dagis eller minns hur gräset kändes under handflatorna när vi lekte lejon vid stenmuren.
Minns jag honom och oss. Hur kinden kändes under fingertopparna, hur armens tyngd la sig på mina axlar. Hur rösten lät, hur skrattet såg ut, hur blicken höll sig fast.

Hur glädjen fyllde alla vrår och hur alla bitar föll på plats. Steg bredvid mina och ett annat hjärtas slag intill mitt.

Vad hade jag inte gett för att få ha honom här.
Meningarna jag aldrig mer kan säga, handen jag aldrig mer får hålla.
Att vakna varje morgon utan, att somna varje kväll.

Blir det någonsin någon gång inte ofattbart?
Jag orkar inte att det inte ska bli det.

1408DSC_2037

Donsö, för ett par dagar sedan.

Just because everything’s changing doesn’t mean it’s never been this way before

Och sommaren har varit bra.

Jack har simmat som en fisk och ätit sand som en grävmaskin. Han har tagit sina första steg och förälskat sig i jordgubbar. Han har varit som en solstråle precis hela tiden men sovit som en nattuggla.
Och jag har haft salt i håret och varit trött.

Regina Spektor – The Call. (Pick a star on the dark horizon and follow the light.)

1407
Alla fem samlade; Josse, Katarina, Julia, Sofia och jag.

1407DSC_1980
Och Claraste var där och levde rövare.

1407DSC_2009
Gässen flög förbi, uppskrämda av två passerande personer, i havererad v-formation.

rcjack
Och Jack bestämde sig för att ge några av sina och sina vänners pengar till Gaza. Snart har vi samlat ihop hälften. Bara lite kvar!
Klicka på bilden för att komma till insamlingen (eller gå in via http://egeninsamling.redcross.se/gaza/starta-insamling.aspx?col=8-3902).

Namngivningen i ännu mera bildform

1406_MG_7426
Två gamla lagkompisar hittade varandra. Den ena är min syster Katarina och den andra heter Jessika och är en person som jag just hittat. Hon är himla fin hon!

1406_MG_7387
Joseph är Jacks kusin och så här äter han korv.

1406_MG_7376
Robin och kusin Clara.

1406_MG_7362
Nanna och han som fyller år på precis samma dag som Jack och dessutom är islänning och bor i Göteborg, Aron.

1406_MG_7356
Här är Amon och Michelle.

1406_MG_7349
Katarina, Josse, Gunnar och Virgile.

1406_MG_7303
Lilla tjejen med det superfina namnet, Briet!

1406_MG_7290
Julia och tårtan.

1406_MG_7275
Sigfrid var där med sin mamma Johanna.

1406_MG_7271
Viktor och Pernilla.

1406_MG_7267
Karin, Pål och Jacks morfar.

1406_MG_7399
Femi och Malin.

1406_MG_7368
Jack hos Gunnar.

1406_MG_7361
Moster Josse.

1406_MG_7315
Johanna (som i dagarna precis tagit sitt körkort efter en viss tids kämpande!).

1406_MG_7288
Du och jag, mamma hjärta Jack.

P.S. Alla bilderna i det här inlägget är tagna av Caroline Bräutigam och redigerade av mig.
Och i det förra bildinlägget från namngivningen är dom flesta fotona tagna av Jamina Roberts.

Midsommar, när solen sken

Det var midsommar och vi åkte till landet, precis som vanligt. Eller det var ju Jacks första midsommar i och för sig, men han får finna sig i att följa med på mina traditioner.

1406DSC_1664
Vi förevigade solnedgången över grannens ängar på andra sidan staketet.

1406DSC_1670
Och vi fotade blommorna, precis som alltid.

1406DSC_1693
Jack var där och lekte med bollen i vanlig ordning.

1406DSC_1738
Och vi klappade hästarna i hagen.

1406DSC_1825
Och sen tvingade jag alla att kolla ut genom midsommarkransen. Sigge ville börja.

1406DSC_1831
Och sen smög han sig in på Julias bild med.

1406DSC_1844
Josse var glad och midsommarfin.

1406DSC_1850
Och morfar som just fyllt 95 var uppåt han med.

1406DSC_1874
Kubbförlorarna. Eftersom jag själv hatar kubb så fick jag vara ”domare”.

1406DSC_1911
Skogspromenaden över ängen.

1406DSC_1926
Och i det här trädet bodde det en liten söt mus. Trodde vi. Men den fräste så ondskefullt på ett väldigt omusigt sätt och vi gillade den inte riktigt.
Det var en fladdermus!

Det känns som om jag älskat dig alltid

Jag tänker mycket på det där med att gå vidare. Själv eller ihop.
För vissa verkar det vara så självklart att komma iväg på något nytt och att bli två. Igen. För mig är det inte alls så. Kanske för att det jag och Jónas hade var så mycket starkare än allt jag någonsin vetat om förut.

Och, för att dra en klyscha från sporten, hur går man vidare från ett OS-guld till en kvalmatch?

Fram till för förra veckan eller så har jag haft på mig våra ringar, min med stenar på och Jónas utan. Jag förminskade hans förra våren för att kunna bära den själv.
Men nu har jag dom inte på mig längre. Jag vet inte varför jag gjorde så, det bara blev. Och jag vet inte hur det känns. Eller, som ett svek känns det, delvis. Och mer? Jag vet inte.

Vill jag träffa någon annan? NEJ! Eller? Ja?
Eller, jag vet inte.

Jag saknar honom varje dag. Eller oftare än. Jag vill kunna dela Jack med honom, jag vill kunna dela allt som jag är med honom. Och jag vet, jag gör det ändå. Han finns här och jag känner det så tydligt, framför allt ibland.
Men en fiktiv person kan man inte leva med, hur reell han en gång än varit.
Då blir man som Arga tanten här i huset bredvid, som pratar för sig själv utan att förstå det.

Och att träffa någon annan. Alla steg man måste vandra, långsamt och försiktigt. Alla steg som måste stämma.
Att lära känna. Att släppa in. Någon sa att jag kunde ha förhållandet med Jónas som en måttstock för hur det är när det är som det ska.

Men kan något någonsin förtjäna att jämföras med? Och kan något någonsin mäta sig med?

xDSC_0915

Alltså!

1406DSC_1789
– Kan Clara få en puss?
– Menar du verkligen det, mamma?

1406DSC_1790
– Ja, kan du ge Clara en puss?
– Alltså, jag vet inte. Jag känner mig skeptisk…
– Jo, kom igen nu, en midsommarpuss!

1406DSC_1791
– Okej då.

1406DSC_1794
– Tack för pussen, lillkusin!

Namngivningen i bildform, del ett

1406DSC_1355
En av Jacks handbollskompisar, Emil, presenterar sitt paket.

1406DSC_1374
Jacks bästa kompis Mary med sin pappa Viktor.

1406DSC_1375
Ett blandat gäng. Min rygg, Jacks huvud, moster Josse, Nanna och Brynja.

1406DSC_1376
Gänget igen, lite mer överskådligt. Observera vimplarna och dom gula bollarna i trädgården.

1406DSC_1382
Jacks morfar tog hand om bubblet.

1406DSC_1387
Jack och moster Sofia.

1406DSC_1415
I bakgrunden, Gunnar och Virgile och så kusinerna Ruth, Leah och Hilda.

1406DSC_1416
Där borta ser man Norges bidrag till festen, Pål och på soffan sitter Petra, Johan och Filippa.

1406DSC_1420
Och här är linslusen Mary igen. Ute och går med Pernilla.

Fler bilder kommer.

How long will I love you? As long as stars are above you, and longer if I can.

En helt vanlig lördag, eller bättre än.

1406DSC_1598

Idag har vi gungat.

1406DSC_1576

Med den här fantastiska systern.

1406DSC_1614

Och ätit sand.

1406DSC_1620

Med den här Siggen.

1406DSC_1646

Så här gör Jack om jag säger: Får mamma en puss?”.

1406DSC_1630

Hur stark är du Jack? Så här stark. Nej okej, det där är inget trick han kan. Han råkade bara sitta så på bilden, med händerna fulla av sand.

Tack för idag. Imorgon ska vi på landskamp i Scandinavium! Pepp!

Jack

Förra helgen var det namngivning i min trädgård. Regnet slutade fem minuter innan gästerna dök upp och sen blev dagen helt fantastisk på alla sätt. Det kom mycket folk, och alla var så glada och fina. (Bilder kommer i nästa inlägg.)
Jag är så tacksam för alla som kom och hjälpte till att fira min allra bästa bebis!

Så till barnets namn:

JACK, för att det börjar på J, är internationellt och det finaste namnet jag vet.
JÓNAS, efter sin pappa.
RÍÓ, eftersom det var där Jónas och jag satt vid den där fontänen mitt i natten och sa att vi var kära i varandra.
Jag tänkte att under tiden ni väntar på bilderna så vill ni säkert höra Julias sång till Jack.

Juni

Det är sommar i Göteborg nu för tiden. Så idag hängde vi på en filt i Slottskogen tillsammans med några av våra allra bästa personer.

1406DSC_1501

Jack var jätteglad. Man kan också se en och en halv av hans två nya tänder om man kollar noga.

Jag tänkte att jag kunde introducera två av Jacks bästa kompisar för er.

 

1406DSC_1509

Det här är Melker. Och där bakom sticker hans mamma Sofia fram huvudet.

1406DSC_1520

Och här ser ni Mary med sin mamma Lisa.

Dom här två, då blivande mammorna, lärde jag känna under en föräldrautbildning på mvc. Jag är överlag rätt skeptisk mot sådana där tillställningar när folk blir ihoptussade med tvång. Men oj, vilken fantastisk tur jag hade som valde att gå dit ändå! Det här gänget förgyller mina mammadagar enormt mycket och jag är så glad att ha hittat dom.

Hur saker blir

Fredagen den elfte januari tjugohundratretton bad Jónas och jag jourläkaren på avdelningen han låg inne att remittera oss till ivf-kliniken på Sahlgrenska.

Vi sa:
– Vi tänkte att det nog är dags för oss att försöka nu.
Hon sa:
– Det låter som en jättebra idé.

Och så blev det helg.
Måndagen efter ringde dom, för jourläkaren var egentligen hemmahörande på KK, men det visste inte vi. Därför gick det snabbt. Overkligt snabbt.
– Ni har fått en akuttid till oss. Kan ni imorgon klockan tio?

Vi svarade ja. Så dagen efter fick Jónas permission från sjukhuset och vi åkte tillsammans till KK på Sahlgrenska. Där fick vi träffa överläkaren, en kvinna jag glömt namnet på.
Hon frågade oss saker och så fick vi skriva på papper. Jónas fick godkänna att dom där spermierna han sparat innan han fick sin första cellgiftsbehandling fick tillåtelse att användas för detta ändamål. För att göra ett barn.

Överläkaren frågade om min mens. När ska du ha nästa, undrade hon. Och jag svarade att den började idag.
Egentligen skulle vi varit tvungna att träffa en psykolog först, innan man började, men det hann vi ju inte med. Mensen var ju så lägligt precis.
Och läkarna såg väl tydligare än vi vad som väntade runt hörnet. Det fanns ingen tid att vänta på. Själv levde jag i den förnekelse Jónas lät mig finnas i. Jag vet inte om han visste att han skulle vara död två veckor senare, men jag visste det inte. Trodde inte.

- Ni kan träffa psykologen senare, sa överläkaren och skickade iväg oss till en sjuksköterska som informerade oss om sprutor jag skulle ta. Äggstimulerande, ägglossningsstoppande, och senare, ägglossningsfrämjande. Hormonsprutor av olika slag. Vi fick med oss en handbok hem, där allt stod. Återbesök om en knapp vecka ungefär, för att undersöka äggproduktionen. Ett visst antal var minimum, men inte heller för många var bra.

Vi kom aldrig till psykologen. Det här var sista dagen Jónas rörde sig utanför sjukhuset. Han valde en bra dag för det i alla fall.

Men jag erbjöd psykologen att komma och träffa oss på Östra, där Jónas låg. Hon sa att det inte var nödvändigt.
Så jag tog sprutor, in i den mjuka delen av magen. Det svåraste var att sticka in nålen, jag fick hjälp med det, klarade det inte själv. Jag hatar sprutor. En sjuksköterska på Jónas avdelning hjälpte mig några dagar, blandade familjemedlemmar andra dagar.
Till slut hade dom där dagarna gått som skulle gå och jag var på återbesök. Dom sa att det såg bra ut, äggproduktionen var fin.

På tisdagen, en vecka efter första besöket, gifte vi oss. Dagen efter åkte Jónas till Island. Privatplanet med britsen och så där. Ni vet. Jag var tvungen att stanna i Sverige för att gå på kontroller. På torsdagen hade jag fått tid och på fredagen skulle jag åka. Den isländske narkosläkare som följt med Jónas i planet ringde på torsdag kväll och sa att jag nog borde skynda mig, att det kanske inte var så lång tid kvar. Men jag kunde inte skynda mig. Jónas och jag hade kommit överens om att jag skulle göra detta, oavsett vad.
På fredagen åkte jag till Island, för att bara två dagar senare åka tillbaka.

Måndagen var dagen dom skulle ta ut ägg, para ihop dom med Jónas och hålla tummarna.
– Var är Jónas? Frågade dom.
– Han är på sjukhuset, svarade jag. Han hälsar, la jag till.
Fast det gjorde han ju inte. Han låg på ett hospice på Island och höll på att dö. Men han hade nog hälsat om han hade kunnat, eller helst hade han nog följt med och hållit min hand.

Fyra ägg fick dom ihop. Det är inte så många, men inte heller för få. Tre av dom fungerade. På onsdagen den 30 januari satte dom in ett av dom fungerande äggen i mig igen. Befruktat. Dagen efter åkte jag tillbaka till Island. Samma dag som Jónas dog.

Jag stannade kvar på Island då, väntade på begravningen. Beställde blommor, pratade med prästen, hade kiststängning. Jag har skrivit om allt förut, arkivet finns till vänster om man vill läsa igen.

Och mitt i allt la jag handen på min mage, viskade till det lilla som just flyttat in.
– Var stark nu, håll dig kvar. Vi älskar dig så mycket, din pappa och jag.

Tisdagen den tolfte februari vaknade jag på hotellet, dagen efter begravningen. Testet jag gjorde då visade positivt. Det är givetvis alldeles för tidigt för att kunna veta, men det ingav ändå ett hopp.
Det kändes som om Jónas hjärta flyttat över från hans kropp till den här nya lilla. Hur klyschigt det än må låta.
Och så berättade jag för Jónas när jag var på kyrkogården strax innan vi åkte hem. Han måste ju bli den första att få veta.

Fem veckor senare fick jag se ett litet, pyttigt hjärta picka fortfort på ultraljudet.

Jack.