Ibland vet jag inte riktigt vad jag gör här.

När vi bara förlorar alla matcher. När C är en satans idiot. När jag vill vara i Göteborg och äta sushi med mamma eller dricka kaffe i en handbollshall med pappa. När jag vill åka på utflykter med min bästa vän och när jag vill kramas med mina systrar. När jag vill fly från allt och glömmas bort, långt härifrån. Då, när jag inte svarar i telefonen för att jag inte klarar av att ens säga hej.
Och när det bara regnar och är mörkt och kallt och jag tror att det inte finns någon i hela världen som vill vara med mig. Då, när dom som hör av sig inte gör det för att dom gillar mig utan för att dom känner att dom måste. När det är så. På riktigt.

Och trots att jag vet att det inte är så egentligen så är det så självklart så just då. Inom mig.

Men så tänker jag efter och så går det över efter en dag eller en vecka eller så. Och egentligen har det inget med var jag är att göra. Jag har alltid varit sån här. Bara inte medveten om varför.

Men jag har börjat inse saker om mig själv nu. Efter det senaste året har jag på något sätt kommit mig själv närmare. Och börjat förstå vad som händer med mig när allt blir svart.

Jag har börjat inse depressionen och vet både hur den visar sina tecken och vad den innebär.

Och då, när det inte finns luft nog så det räcker för att andas och hela huvudet trycks ihop till en skrynklig och tung gråsten, så vet jag att jag bara måste igenom och ut på andra sidan. Då tar jag sömntabletter och går och lägger mig halv nio på kvällen för att allt jag vill är att vakna upp i en annan dag, som kanske kan få kännas mindre jävlig än den som är just då.
Då vet jag att det inte är någon idé att säga ja till den där inbjudan till stället där det finns fler än den enda i laget som får mig att må bra. Det är då alla andras beteende, lika mycket som mitt eget, bara känns oöverkomligt patetiskt.

Förra veckan till exempel. Jag hade sagt ja, trots att jag kände mig på det där sättet. Och så skulle vi äta och jag kände plötsligt att jag inte skulle klara av att vara kvar. En enda sekund.
Det är som att luften tar slut och som att jag måste kräkas och fysiskt måste hålla fast mig i stolen för att inte dras upp och bort och hamna utanför dörren.

Och det enda jag fick koncentrera mig på under resten av kvällen var att hindra mig själv från att bara resa mig upp och gå. Utan ett ord.

I en blogg jag läser beskriver personen det som Mörkret. Och det är ett så fantastiskt bra uttryck.

Det kanske är svårt för er att förstå. Och det kanske är svårt för mig att förklara. Men jag försöker.
För jag vet också att det är så här jag är. Och att det kanske skulle gå att göra nåt åt det. Men jag vet inte riktigt vad. Eller hur.

För mitt emellan Mörkret och Det normala finns inget. Det är bara av eller på. Och när Mörkret är borta så ligger det bara som en svag, svag skugga i mitt medvetande. Nästan omöjligt att ta fram och känna efter och förklara.