I’m one step ahead and you’ll never catch up with me

När Jack flyttade in här var Kavaj lite skeptisk. När jag och Jack var på övervåningen sprang hon helst ner till källaren dom första dagarna. Hon morrade säkert också.
Sen sträckte hon sig till att kunna vara på samma våningsplan en stund.

Nu för tiden sover hon i samma säng som både Jack och mig. Helst under mitt täcke, i alla fall en stund.
Jack får dock inte komma för nära. Men hon fräser inte, morrar inte, reser inte ragg.

xDSC_0501

Jack å andra sidan, älskar Kavaj. När vi går ner på morgonen brukar hon leda väg nerför trappan. Och Jack, han hänger så långt ut från min famn han kan komma, bara för att få titta på henne. När han ser henne sprattlar dom små armarna och benen mer än någonsin. Ibland får han klappa lite, om jag håller fram honom till Kavaj när hon ligger still.

xDSC_0559

Till Kavajs stora fasa har Jack nu lärt sig att styra sin gåstol rätt bra. Där hon förut kunde sitta på behörigt avstånd blir hon nu jagad under förtjusta utrop.

Men hon är också beskyddande. Så fort Jack gråter kommer hon och säger till mig (som om jag inte hörde…) och hon gillar att ligga i hans säng när han inte själv använder den.
Jag hoppas att dom blir jättebra kompisar när han växt till sig lite och kan kontrollera dom där sprattlande armarna lite mer. Tänk att få ha ett levande gosedjur att lära känna!

xDSC_0567
Jag kanske lovade lite för mycket när jag frågade om ni ville läsa om resan till Florida och Bahamas.
Då bloggade jag ju på prokavaj.se men den finns inte aktiv längre. Alla inläggen borde ju varit sparade via wordpress, men jag kan inte riktigt komma åt dom verkar det som.
Lite tragiskt, tycker jag själv. För det fanns annat där jag gärna haft kvar. Kanske vet någon hur man gör?

En vanlig måndag

Idag fick vi paket, Jack och jag.

20140407-204414.jpg

Jack fick en boll och ett par ugglebyxor. Så himla fint!

20140407-204610.jpg

Och jag, jag fick en helt fantastisk fotobok från en helt fantastisk resa med en helt fantastisk vän! Å!

20140407-204722.jpg

På sommaren 2011 var jag och Holmberg i Miami och på Bahamas. Det var en av dom bästa resorna någonsin! Kanske ska jag publicera den resan här på bloggen? Vill ni läsa om den?

Tack fina, fina Sara!

If you say so

Idag fick vi fint besök i radhuset.

Först kom snickaren som ska lämna offert på altanbygget och sen kom Jacks bästa kompis Mary. Och Marys mamma Lisa.

bild kopia 2

Lisa passade barnen när jag lagade lunch. Hårt jobb.

140402

Det här var från i morse. Måste fortsätta visa bilder på när mitt barn sitter själv en stund till tror jag.

Sen spenderade vi eftermiddagen tillsammans med solen ute i trädgården. Något med det allra bästa med att ha hus måste vara att ha en egen trädgård. I alla fall så länge gräset inte måste klippas eller man är lyckligt ovetandes om fakturan för dränering och altanbygge.

Och i övrigt? Sitter här vid datorn fast jag egentligen skulle sova, eller åtminstone fundera på det.
Det är något som vaknar inne i mig, det är orden som bubblar. Äntligen? Men vad ska jag göra med dom och framför allt, var ska jag börja?
Tystnaden, som kanske är på väg bort. Du är välkommen bort, men håll dig ändå nära. Tack.

Magtens Korridorer – Drømmer

To bliver til en og hun synger
om alt det, hun skal nå
Skraldet ligger i dynger
og hun kan knapt nok gå,
men hun drømmer

At hun letter og forsvinder
og hun kigger ned og finder
sin karma og sin kærlighed og håbet igen
At hun svæver under skyerne
og vækker dem, der sover alt for tungt
At hun svæver under skyerne,
over lysene i byerne
med vinger, giver de modløse modet igen
At hun svæver over lysene
og vækker dem, der sover alt for tungt

Jag saknar danskan här. Eller minnena som vill upp till ytan.
Men börjar jag dra i fel ände där kommer jag minnas allt för mycket jag för länge sedan både grävt ner och bränt upp.

Men det ingår väl. Fokus.

Ett besök och jag kände dig mot mig

Det snöade, på marken som redan låg vit.

Där under ligger du. Eller gör du på riktigt det? Det känns konstigt, inte verkligt. Att du är där och jag är här. Eller var vi nu är.

Jag håller upp min hand i luften, lagom högt, och känner dina fingrar mot mina, känner dina andetag mot min kind. Jag känner hur du ler, hör hur du viskar. ”Jag älskar dig, jag älskar dig.” Och jag älskar dig. Fortfarande, för alltid. Kommer allt alltid att jämföras med dig?
Jag flyttar min hand till ditt bröst, där andetagen föds och växer och blir till den rytm jag lever för. Dunkdunk från dig till mig och dunkdunk tillbaka. Allt du ger vill jag ge tillbaka, alla stunder vill jag minnas och spara. Allt vi var och allt vi blir.

”Ser du Jack, ser du honom och hur perfekt han är? Ser du att han är vår? Ser du att han ser ut som du?”
Och du svarade ”Jag ser, jag ser hur perfekt han är. Jag ser att han är vår och att han ser ut som jag.”

Jag plattade med mina händer så att det blev ett hjärta, och la dit tre rosor från Jack och tre från mig.

IMG_8883
Och Island, fina, fina svarta och vita och kalla Island. Alla känslor som du river upp, alla drömmar och allt hopp. Alla minnen.

Right where I belong

Idag var vi som vanligt i handbollshallen. Han känner sig hemma där, verkar det som. Och det kanske inte är så konstigt. Tolv dagar gammal var han första gången han kom dit.
Nu är vi där minst två gånger i veckan, oftast fler.

20140331-221704.jpg
Tilda, Jack, Mikaela och Janita. Gött häng.

Och det blir väl fler nästa säsong eftersom det ska bli så här. Dessutom ska jag få lov att gå en utbildning (TS1 och TS2 för er som är insatta) under fyra tillfällen under våren och hösten. Det är jag sjukt peppad för!
Annars har väl dagen mest gått i ett slappt tempo. Vi tog en promenad till affären och sen satt jag i solen och läste en bok (Helena von Zweigbergk – Än klappar hjärtan – hon är min absoluta favorit när det gäller fina texter och bara så himla bra citat) medan Jack sov i vagnen.

Dagens:
James Blunt – Tears And Rain
Marie Fredriksson – Ännu doftar kärlek
Fun – Why Am I the One

En söndag i solen

Det här med att våren har kommit, om än möjligtvis tillfälligt, känns väldigt bra!

Idag fick jag och Jack besök av barnets mormor och morfar. Dom hade med sig både trädgårdsverktyg och våffeljärn.
Så vi planterade om några tulpaner och andra blåa blommor och en jävligt seg buske och så där och sen dukade vi bordet och åt våfflor.

Det börjar även falla på plats, alla dessa hantverkare som ska dränera och bygga altan. Om en månad kanske.

20140330-221315.jpg
Jack fick flytta ut han med.

Så ja, den här bloggen. Lite mer ytlig och lättsam nu för tiden. Det är nog bra.

En stilstudie i lördagsliv

Idag blev dagen jag tog (ungefär) ett foto i timmen!

20140329-184139.jpg
Morgonselfie. Jack älskar att se sig själv i mobilkameran. Själv känner jag inte alls samma entusiasm över min del av bilden.

20140329-184456.jpg
Här sitter (!) väl jag och gymmar lite.

20140329-185022.jpg
Sen gick vi ut och slappade lite i trädgården och solen. Jag är väldigt förtjust i min trädgård. Jack verkade också nöjd.

20140329-185254.jpg
Och ja, här satt jag när jackan somnade i sin vagn. Jag tror att jag kommer gilla min trädgård ännu mer om typ en månad när den kommer ha en altan med.

20140329-185442.jpg
När Jack vaknat och klockan blivit eftermiddag gick vi en promenad till Härlanda tjärn och mötte upp med ett gäng. Dom stora barnen sprang barfota på gräset och spelade fotboll och kände på vattnet.

20140329-185713.jpg
En stund senare satt vi fortfarande kvar. Jack och Brynja körde SM i islandströjor tydligen.

20140329-185911.jpg
Och när det blev svalare gick vi tillbaka till vårt radhusområde.

20140329-190044.jpg
Jack fick lite mat och kex och lejonet hängde bakom soffan och kollade läget.

20140329-190321.jpg
Efter ett tag blev det dags för välling i sängen och sovdags ihop med alla gosedjuren. God natt Jack!

20140329-190439.jpg
Och så trodde man kanske att han hade somnat men när man sen går upp och kollar in sitt barn så ligger det så här. Jätteglad!

Men ja, efter några fler minuter med speldosan (han hör samma slinga varje gång han ska sova, fem låtar som går på repeat) så somnade han sött.
Så nu är dagen slut för Jack och mamman har egentid.

Fin dag!

Inte ett foto i timmen

Nej, det blev väl inte idag jag tog en bild i timmen. Men två blev det i alla fall.

20140326-230215.jpg
En av dom blev på Jack i full gåstolsmundering.

Imorse var det mammafrukost på Antikhallarna. Bra grejer och inte så mycket folk.
Jack gillade brödet och tröttnade på sin välling. Det känns som om han snart är redo att mest hålla sig till riktig mat. Förståeligt, efter fem månader med samma sak varje dag.

Tänk om man var tvungen att välja en sak att äta varje dag. Jag gissar att stuvade makaroner hade blivit mitt val… Vad hade ni valt? Obs, man får ej välja gurka eller vatten eller så. Måste vara mat!

Everything I do

Plötsligt finns han här, den där lilla bebisen. Så naturligt på plats här hos mig.

Vardagen, hur var den innan? Hur befann jag mig i det där svarta intet från dagen Jónas dog till morgonen Jack kom? Var det vinter och vår och sommar och höst, verkligen var det det, innan livet kom tillbaka och utan att jag ens märkte det?
Jag minns bara att jag var så effektiv då, direkt efter. Allt som skulle ordnas och svaras på och ändras och ja, allt bara ”skulle” så jävla mycket hela tiden. Och ändå kom han inte tillbaka. Kommer inte tillbaka.

Nu har det gått fem månader sedan Jack kom. Mitt ljus året runt. Min stjärna.
Den lilla gropen i hakan, dom stora öronen och kinderna som är mjukare än allt annat. Hans leende, hans skratt, hans händer när dom håller fast sig i mig. Det finns inte en centimeter på honom jag inte älskar, inte en dag jag vill spola fram.

Alla säger att det går så fort, ”kan man inte bara få stanna tiden”, säger dom, ”jag måste hinna njuta”.
Jag vill inte stanna tiden, jag tycker inte att det går fort. Jo, i efterhand. Men få saker har gått långsamt sedda i backspegeln, när man tänker efter.
Jag har inga problem med att hinna njuta. Nuet är så fint, men jag vill ha varje dag i framtiden med Jack också. Jag vill upptäcka världen med honom, läsa sagor för honom och vara den viktigaste för honom. Jag vill lära honom att bli en fantastisk liten människa, få honom att skratta och höra honom berätta om saker som han tänkt på. Jag vill få tusen frågor om kossor och tapetsera hela huset med målade teckningar. Jag vill hålla honom i handen i all evighet.

Att ha en pytteliten bebis är gulligt och mysigt och så, men det är ju först sen, efter ett par månader, som dom blir till den där lilla personen man aldrig kan se sig trött på. Aldrig kan tänka sig att vara utan.
Så plötsligt sitter man där och spelar Imse vimse spindel eller Lilla snigel på gitarren för att han blir så glad av musik eller leker titt-ut fem minuter i sträck bara för att få höra det där skrattet och se smilgroparna.

xDSC_0314
Nu för tiden övar vi på att sitta, det går en stund nu, kanske tio sekunder, men sen välter han. Men att ligga på mage är kul det med.

Jack äter gröt till frukost och oftast någon typ av riktig mat till lunch. Ibland får han gröt till kvällsmat med och alla målen kompletteras med flaskan.
Han gillar fortfarande att ligga i sitt gym och älskar när man sjunger för honom. Nyss fick han ärva en gåstol från familjen bakelse och den är han väldigt förtjust i! Han trycker sina små fötter mot golvet och kommer (oftast) åt det håll han tänkt sig. Och så letar han upp mig med blicken (jag sitter oftast kvar där han såg mig senast, men med ett lite vingligt huvud kan det ta en stund att hitta dit igen) och skrattar när han ser att jag tittar på honom.
Han stoppar allt han får tag på i munnen och dreglar värdigt vilken Disney-bulldogg som helst.
Han gillar att träffa folk och att kolla på handboll. Nyss fick han sin egen regnbågsfärgade mjukisboll från Ikea.

Imorgon är det frukostträff på stan för fina mammagruppen. En bra start på en onsdag skulle jag tro.
Någon dag tänker jag också att det ska bli en sån där dag där jag tar ett foto i timmen och visar er sen. Det kan bli imorgon.

It’s not you, it’s me

xDSC_0348
I Reykjavík var det full vinter, med is och snö och kyla.


xDSC_0382

I kyrkan med prästen och kusinerna och farbror med fru.


xDSC_0411

Jack håller handen med dottern till Jónas bästa kompis.

Och sen blev det ny dag och allt offentligt vinkande tog slut så jag tog med Jack och hans mormor och morfar ut på en tur för att kolla in ”The Golden Circle” istället.
Det är det som alla turisterna ser på Island.


xDSC_0419

Þingvellir, det gamla tinget. Därifrån är förresten några av mina foton som finns till försäljning här.


xDSC_0430

Geysir, dom heta källorna som sprutar upp vatten med jämna mellanrum.


xDSC_0446

Gullfoss, vattenfallet.


xDSC_0450

På vägen hem blev det snöstorm. Det känns som om det nästan alltid blir det någon gång under dagen om man är på Island under vintern.

The things we do

Nu är vi hemma igen. Skönt att vara det, även om resan var bra den med.

Jack var glad och snäll hela tiden (typ) och tappade bara gnistan lite på tåget hem från Köpenhamn. Men det är liksom förlåtet då, efter resande i fem dagar utan fasta sovtider eller nåt.

20140312-111622.jpg
Jack var sugen på öl.

20140312-111916.jpg
Och sen var han sugen på att ha klänning på sig, så det fick han. (Men han fick ingen öl.)

20140312-112016.jpg
Med prästen, gudföräldrarna och kusinerna.

20140312-112115.jpg
Dopträdet där alla som var med och firade fick sätta sitt finger i färg och sen trycka dit både det och sina initialer på pappret. Så himla fint blev det! Trädet målat av min syster Josefine.

20140312-112247.jpg
Och doptårtan. Gjord av Maria Sigrun.

Det var fint att vara på Island, snöigt och jävligt också.
Men Jack verkade gilla det och alla verkade gilla Jack.

Vi var vid graven med, så klart. Mer om det sen. Och annat också, sen.

Sol och hagel

En intensiv dag i Reykjavik. Vi har shoppat, ätit lunch och vikt servetter.

Snart ska jag och Jack hem till några av Jónas bästa kompisar och äta take away och kolla doptårtan.

20140307-180206.jpg
Jack har just provat sin pappas gamla dopklänning. Den passar!

Velkomin heim

Nu är vi på hotellet i Reykjavik. Äntligen. Dagen har varit lång, men väldigt bra. Jack har varit som en stjärna och skött sig exemplariskt.

20140306-224027.jpg
Djungelklädd, dagen till ära.

På tåget ner till Köpenhamn var han både glad och sovandes (inte samtidigt) och på flygplatsen satt han och gullade sig i den lånade flygplatsvagnen innan avgång och sen blev han bara jättearg i några sekunder eftersom han tydligen vaknade hungrig som en varg. I övrigt glad som en glading och snäll som en snälling.

20140306-224223.jpg
Tågbebisen.

Direkt från flygplatsen åkte vi till Jacks farmor och farfar, där även farbror, faster och kusinerna väntade.

20140306-224402.jpg
Flygande sovpaus i mormors och morfars knä.

Hur det kändes att komma till Island igen kanske jag kan berätta i något annat inlägg. Nu är jag alldeles för trött.

En helt vanlig måndag

På måndagar går vi på babyrytmik i en kyrka här i Göteborg. Jack och jag har sällskap av Lisa och Mary, en mamma och ett barn från vår föräldragrupp.
Jag har haft en väldig tur med den där gruppen. Fem stycken är vi, som ses regelbundet och tre av oss syns mer än regelbundet.

Det är givande på något sätt som man inte kan förutse innan bebisarna kommer, att träffa andra som är i precis samma fas i livet. Våra barn är födda inom en månads tid, dom gillar att göra ungefär samma saker och dom utvecklas ungefär lika fort.

När man blir mamma för första gången är det svårt att veta hur det ska vara, eller vad man kan förvänta sig.

Jag gillar min grupp och bebisarna verkar gilla varandra med. Fast i fredags när vi sågs låg två av dom övriga och drog Jack i öronen. Dom är ju lite greppvänliga i storlek, när man tänker efter.

20140304-102749.jpg
Bebisarna i ring. Jack, Grete, Astrid, Melker och Mary.

På rytmiken är det… Ja, man kan väl säga att det inte är för min skull vi går dit. Men Jack gillar sånger! Vi sjunger en del om gud, men det är väl helt ok. Igår hamnade vi dock mitt inne i en sång om var alla papporna (som inte är med i kyrkan) är. På Gotland och köpte hästar, sjöng vi.

Men efteråt var jag tvungen att viska till Jack att hans pappa inte alls är på Gotland.

Det där med allt annat

Hej.

Det var längesen nu. Jag vet inte riktigt varför.
Mest tänker jag att ni inte är intresserade av vad jag vill skriva om och sen tänker jag att jag inte vet vad jag själv vill skriva om.

Men jag är trött på sorg, trött på det förflutna som aldrig kommer tillbaka. Jag är trött på då och kanske och om och…allt.

Men nuet, det är jag inte alls trött på. Däremot så känns det som om jag får dåligt samvete för att jag går vidare. JAG VET, jag ska inte ha det. Men ändå, det blir så.

Jag finns, han finns inte. Vår bebis finns. Det är så. Och så klart hade inte Jónas velat att jag skulle gå runt och vara ledsen. Inte heller hade han tyckt att det var rätt av mig att få dåligt samvete för att jag väljer att leva, trots att han inte kan.

Men att tala om det för mig själv, det är tyvärr relativt meningslöst. Jag är sedan flera år tillbaka oerhört dålig på att lyssna på mig själv, och då framför allt när det gäller bra saker.

Jag har varit bra på att lyssna när jag sagt till mig själv att jag varit tjock, att mina ord inte varit bra nog, att jag bara haft tur när bollen hamnat i mål vid ett skott. Det blir som sanningar här hos mig. Min egen världsbild.

Jag vet detta. Det är en av mina sämsta egenskaper. Men bara för att jag vet det, betyder det inte att jag kan göra något åt det.

Så.

Att göra något. Jag börjar med att vara lite oftare, här. Lite mer vardag, lite mer glädje. Lite mer skit i jävla samma vem fan som bryr sig.

Vad säger ni om det?

Det var bara det

Jag är så väldigt glad och tacksam över mina vänner. Dom som finns där, eller här och där kanske, och bara är. Som tar med mig på saker, säger fina ord – eller skriver dom, som får mig att skratta.

Jag vore väl inget utan er. Inget alls.

20140220-232941.jpg
Friends in the making.

I ett hus vid skogens slut

Alltså, min bebis! Så himla himla mycket älskar jag honom.

xDSC_0275
På bilden har han borstat håret i snedbena med en tandborste.

Och livet fortsätter.
I min enfald så trodde jag att saknaden skulle mattas av, och det kanske den gör någon gång, men ännu har det inte hänt.
Det är konstigt hur jag kan skratta, utan att Jónas är här, eller hur jag tänker framåt, trots att jag vet att han inte följer med dit. Men jag har inte dåligt samvete för det, längre.

Jag hörde någonstans att saknaden liksom exploderar och ökar i styrka strax innan den mattas av. Kanske är det där jag är nu. Jag vet inte.

Nu finns Jack, det räcker väl så.

Idag var vi på bvc igen. Jack är nu fyra månader och en dag, väger 7,7 kg och är 68 cm lång. Han äter havregröt med katrinplommonpuré på till frukost och annars ersättning ur nappflaska. Han älskar när vi leker Prästens lilla kråka, när jag busar med honom och när jag sjunger olika sånger. Eftersom jag är helt värdelös på låttexter och bara kan två (om man inte räknar Imse vimse spindel och I ett hus vid skogens slut) så blir det dom jag sjunger: Tracy Chapmans Mountains O’ Things och Janis Joplins Mercedes Benz. Och så hittar jag på lite egna sånger.

Jack gillar att ligga i sitt gym och sitta i babysittern och för ett par dagar sedan bytte vi ut liggdelen på vagnen till en sittdel. Så nu sitter han helt nöjd och bara kollar på folk (mest mig) och lampor vi går förbi. Han pratar gärna och länge och har precis lärt sig att ryta till, i ett osurt syfte. Mest för att upptäcka sin egen röst antar jag.

Han är faktiskt helt fantastisk.

Jackintroduktion

Igår var det en intervju med mig i GT/Expressen. Den finns här om man vill läsa.

Syftet med den var inte att prata om Jónas och Jack och livet, utan mer om handbollen. Men på ett naturligt sätt hamnade vi även vid det andra. Och att Jack skulle vara med på bilderna valde jag själv.

Jag tycker att den blev bra, med egentligt fokus på handbollsdelen. Jag har hittills inte tackat ja till några utav dom (många) frågor/förslag från diverse tidningar och media som velat göra en djup intervju om livet efter Jónas. Och jag kommer inte tacka ja till någon just nu heller. Så då vet ni.

Men den här senaste är jag glad att jag ställde upp på. Och dessutom har jag fått väldigt många positiva reaktioner på den.