Augusti
När du droppar av hav
Och smakar salt
När jag sett dig gå mot mig över stranden
När vi inte varit ifrån varandra
Längre än ett par minuter
Inte längre än ett par simtag och några meter sand
Då
När du ändå
Bara måste komma nära
Och jag håller dig så hårt
Vill inte släppa din hand
Trots att du bara är centimeter ifrån
Du och jag
Och trots att jag ännu inte vet
Att vintern kommer ta dig
Att du snart är borta
Att för alltid får en helt annan innebörd
Lösenord
Det finns ett nytt inlägg som ligger bakom lösen nu.
Det ligger precis under detta.
Det kommer att komma fler sådana inlägg.
Vill du läsa dom kan du maila mig på annikawielfreden(a)hotmail.com eller kommentera det här inlägget för att få lösenordet. Glöm inte att uppge din mailadress.
Kavajen säger hej.
Och ändå så nyss
För ungefär ett år sedan skrev jag så här:
Om livet ska vara så här. Då gillar jag det sjukt mycket.
Jag vill vara med honom alltid, behöver ingen tid ensam. Planerar våra vardagar ihop, för att dom ska passa. Dom passar.
Sover över nästan varje dag, där eller här. Och Kavajen lägger sig i hans knä i soffan.
Han håller mig i handen när vi går någonstans, han har dom finaste ögonen. Han håller armen om och köper kaffe till mig. Han är så precis perfekt lång.
Vi ligger i sängen och läser tidningen var för sig, men ändå ihop. Han berättar saker för mig som är viktiga och bra. Hans ben trasslar in sig i mina. Vi drömmer ihop, om samma saker.
Och:
Det finns inget annat än att vi ska vara tillsammans alltid. Vi pratar om när vi ska bo ihop, om när vi ska skaffa barn. Han håller min hand och han kramar mig så fint. Han passar så underbart bra in i min vardag och jag passar i hans och jag fick nycklar till hans lägenhet.
Han har inget konstigt mörker, inget som kan överraska mitt i idyllen. Inget som kan sänka ett paradis. Han är som han visar, han döljer inget.
Nästa helg ska vi åka upp till mammas och pappas sommarhus och läsa böcker och gå promenader hela helgen. Jag längtar dit, men varje dag med honom är så perfekt att jag egentligen inte behöver längta någonstans alls.
Jag är så outsägligt tacksam för att vi insåg det redan då, att man kan vara i nuet och att det kan vara det bästa som finns. Och för att vi alltid var så självklara, men aldrig tog varandra för givet.
Ibland
Han betyder trygghet för mig.
Så mycket djupare än att bara älska, mycket mer än bara ett liv bredvid varandra. Så mycket mer än att kompletteras.
Så nu är det som om grunden till allt bara skakar, går sönder, blir till intet. Alldeles för många saker att ta hand om och för mycket att tänka på.
Sex veckor, fem dagar och åtta timmar nu.
Jag orkar inte just idag.
Det känns som om mitt huvud kommer sprängas. Så mycket som fastnat där, som inte verkar kunna komma ut. Tomheten och ensamheten som följer efter mig överallt. Den blir som ett fodral utanpå allt annat.
En kattsvans tvärs över tangentbordet och tulpanens blombad som ramlat ner på mattan i vardagsrummet. Vardagen där soffan numera alltid är ledig och där ingen väljer att kolla på Kanal 10.
Där tryggheten har försvunnit.
