Namngivningen i ännu mera bildform

1406_MG_7426
Två gamla lagkompisar hittade varandra. Den ena är min syster Katarina och den andra heter Jessika och är en person som jag just hittat. Hon är himla fin hon!

1406_MG_7387
Joseph är Jacks kusin och så här äter han korv.

1406_MG_7376
Robin och kusin Clara.

1406_MG_7362
Nanna och han som fyller år på precis samma dag som Jack och dessutom är islänning och bor i Göteborg, Aron.

1406_MG_7356
Här är Amon och Michelle.

1406_MG_7349
Katarina, Josse, Gunnar och Virgile.

1406_MG_7303
Lilla tjejen med det superfina namnet, Briet!

1406_MG_7290
Julia och tårtan.

1406_MG_7275
Sigfrid var där med sin mamma Johanna.

1406_MG_7271
Viktor och Pernilla.

1406_MG_7267
Karin, Pål och Jacks morfar.

1406_MG_7399
Femi och Malin.

1406_MG_7368
Jack hos Gunnar.

1406_MG_7361
Moster Josse.

1406_MG_7315
Johanna (som i dagarna precis tagit sitt körkort efter en viss tids kämpande!).

1406_MG_7288
Du och jag, mamma hjärta Jack.

P.S. Alla bilderna i det här inlägget är tagna av Caroline Bräutigam och redigerade av mig.
Och i det förra bildinlägget från namngivningen är dom flesta fotona tagna av Jamina Roberts.

Midsommar, när solen sken

Det var midsommar och vi åkte till landet, precis som vanligt. Eller det var ju Jacks första midsommar i och för sig, men han får finna sig i att följa med på mina traditioner.

1406DSC_1664
Vi förevigade solnedgången över grannens ängar på andra sidan staketet.

1406DSC_1670
Och vi fotade blommorna, precis som alltid.

1406DSC_1693
Jack var där och lekte med bollen i vanlig ordning.

1406DSC_1738
Och vi klappade hästarna i hagen.

1406DSC_1825
Och sen tvingade jag alla att kolla ut genom midsommarkransen. Sigge ville börja.

1406DSC_1831
Och sen smög han sig in på Julias bild med.

1406DSC_1844
Josse var glad och midsommarfin.

1406DSC_1850
Och morfar som just fyllt 95 var uppåt han med.

1406DSC_1874
Kubbförlorarna. Eftersom jag själv hatar kubb så fick jag vara ”domare”.

1406DSC_1911
Skogspromenaden över ängen.

1406DSC_1926
Och i det här trädet bodde det en liten söt mus. Trodde vi. Men den fräste så ondskefullt på ett väldigt omusigt sätt och vi gillade den inte riktigt.
Det var en fladdermus!

Det känns som om jag älskat dig alltid

Jag tänker mycket på det där med att gå vidare. Själv eller ihop.
För vissa verkar det vara så självklart att komma iväg på något nytt och att bli två. Igen. För mig är det inte alls så. Kanske för att det jag och Jónas hade var så mycket starkare än allt jag någonsin vetat om förut.

Och, för att dra en klyscha från sporten, hur går man vidare från ett OS-guld till en kvalmatch?

Fram till för förra veckan eller så har jag haft på mig våra ringar, min med stenar på och Jónas utan. Jag förminskade hans förra våren för att kunna bära den själv.
Men nu har jag dom inte på mig längre. Jag vet inte varför jag gjorde så, det bara blev. Och jag vet inte hur det känns. Eller, som ett svek känns det, delvis. Och mer? Jag vet inte.

Vill jag träffa någon annan? NEJ! Eller? Ja?
Eller, jag vet inte.

Jag saknar honom varje dag. Eller oftare än. Jag vill kunna dela Jack med honom, jag vill kunna dela allt som jag är med honom. Och jag vet, jag gör det ändå. Han finns här och jag känner det så tydligt, framför allt ibland.
Men en fiktiv person kan man inte leva med, hur reell han en gång än varit.
Då blir man som Arga tanten här i huset bredvid, som pratar för sig själv utan att förstå det.

Och att träffa någon annan. Alla steg man måste vandra, långsamt och försiktigt. Alla steg som måste stämma.
Att lära känna. Att släppa in. Någon sa att jag kunde ha förhållandet med Jónas som en måttstock för hur det är när det är som det ska.

Men kan något någonsin förtjäna att jämföras med? Och kan något någonsin mäta sig med?

xDSC_0915

Alltså!

1406DSC_1789
- Kan Clara få en puss?
- Menar du verkligen det, mamma?

1406DSC_1790
- Ja, kan du ge Clara en puss?
- Alltså, jag vet inte. Jag känner mig skeptisk…
- Jo, kom igen nu, en midsommarpuss!

1406DSC_1791
- Okej då.

1406DSC_1794
- Tack för pussen, lillkusin!

Namngivningen i bildform, del ett

1406DSC_1355
En av Jacks handbollskompisar, Emil, presenterar sitt paket.

1406DSC_1374
Jacks bästa kompis Mary med sin pappa Viktor.

1406DSC_1375
Ett blandat gäng. Min rygg, Jacks huvud, moster Josse, Nanna och Brynja.

1406DSC_1376
Gänget igen, lite mer överskådligt. Observera vimplarna och dom gula bollarna i trädgården.

1406DSC_1382
Jacks morfar tog hand om bubblet.

1406DSC_1387
Jack och moster Sofia.

1406DSC_1415
I bakgrunden, Gunnar och Virgile och så kusinerna Ruth, Leah och Hilda.

1406DSC_1416
Där borta ser man Norges bidrag till festen, Pål och på soffan sitter Petra, Johan och Filippa.

1406DSC_1420
Och här är linslusen Mary igen. Ute och går med Pernilla.

Fler bilder kommer.

How long will I love you? As long as stars are above you, and longer if I can.

En helt vanlig lördag, eller bättre än.

1406DSC_1598

Idag har vi gungat.

1406DSC_1576

Med den här fantastiska systern.

1406DSC_1614

Och ätit sand.

1406DSC_1620

Med den här Siggen.

1406DSC_1646

Så här gör Jack om jag säger: Får mamma en puss?”.

1406DSC_1630

Hur stark är du Jack? Så här stark. Nej okej, det där är inget trick han kan. Han råkade bara sitta så på bilden, med händerna fulla av sand.

Tack för idag. Imorgon ska vi på landskamp i Scandinavium! Pepp!

Jack

Förra helgen var det namngivning i min trädgård. Regnet slutade fem minuter innan gästerna dök upp och sen blev dagen helt fantastisk på alla sätt. Det kom mycket folk, och alla var så glada och fina. (Bilder kommer i nästa inlägg.)
Jag är så tacksam för alla som kom och hjälpte till att fira min allra bästa bebis!

Så till barnets namn:

JACK, för att det börjar på J, är internationellt och det finaste namnet jag vet.
JÓNAS, efter sin pappa.
RÍÓ, eftersom det var där Jónas och jag satt vid den där fontänen mitt i natten och sa att vi var kära i varandra.
Jag tänkte att under tiden ni väntar på bilderna så vill ni säkert höra Julias sång till Jack.

Juni

Det är sommar i Göteborg nu för tiden. Så idag hängde vi på en filt i Slottskogen tillsammans med några av våra allra bästa personer.

1406DSC_1501

Jack var jätteglad. Man kan också se en och en halv av hans två nya tänder om man kollar noga.

Jag tänkte att jag kunde introducera två av Jacks bästa kompisar för er.

 

1406DSC_1509

Det här är Melker. Och där bakom sticker hans mamma Sofia fram huvudet.

1406DSC_1520

Och här ser ni Mary med sin mamma Lisa.

Dom här två, då blivande mammorna, lärde jag känna under en föräldrautbildning på mvc. Jag är överlag rätt skeptisk mot sådana där tillställningar när folk blir ihoptussade med tvång. Men oj, vilken fantastisk tur jag hade som valde att gå dit ändå! Det här gänget förgyller mina mammadagar enormt mycket och jag är så glad att ha hittat dom.

Hur saker blir

Fredagen den elfte januari tjugohundratretton bad Jónas och jag jourläkaren på avdelningen han låg inne att remittera oss till ivf-kliniken på Sahlgrenska.

Vi sa:
- Vi tänkte att det nog är dags för oss att försöka nu.
Hon sa:
- Det låter som en jättebra idé.

Och så blev det helg.
Måndagen efter ringde dom, för jourläkaren var egentligen hemmahörande på KK, men det visste inte vi. Därför gick det snabbt. Overkligt snabbt.
- Ni har fått en akuttid till oss. Kan ni imorgon klockan tio?

Vi svarade ja. Så dagen efter fick Jónas permission från sjukhuset och vi åkte tillsammans till KK på Sahlgrenska. Där fick vi träffa överläkaren, en kvinna jag glömt namnet på.
Hon frågade oss saker och så fick vi skriva på papper. Jónas fick godkänna att dom där spermierna han sparat innan han fick sin första cellgiftsbehandling fick tillåtelse att användas för detta ändamål. För att göra ett barn.

Överläkaren frågade om min mens. När ska du ha nästa, undrade hon. Och jag svarade att den började idag.
Egentligen skulle vi varit tvungna att träffa en psykolog först, innan man började, men det hann vi ju inte med. Mensen var ju så lägligt precis.
Och läkarna såg väl tydligare än vi vad som väntade runt hörnet. Det fanns ingen tid att vänta på. Själv levde jag i den förnekelse Jónas lät mig finnas i. Jag vet inte om han visste att han skulle vara död två veckor senare, men jag visste det inte. Trodde inte.

- Ni kan träffa psykologen senare, sa överläkaren och skickade iväg oss till en sjuksköterska som informerade oss om sprutor jag skulle ta. Äggstimulerande, ägglossningsstoppande, och senare, ägglossningsfrämjande. Hormonsprutor av olika slag. Vi fick med oss en handbok hem, där allt stod. Återbesök om en knapp vecka ungefär, för att undersöka äggproduktionen. Ett visst antal var minimum, men inte heller för många var bra.

Vi kom aldrig till psykologen. Det här var sista dagen Jónas rörde sig utanför sjukhuset. Han valde en bra dag för det i alla fall.

Men jag erbjöd psykologen att komma och träffa oss på Östra, där Jónas låg. Hon sa att det inte var nödvändigt.
Så jag tog sprutor, in i den mjuka delen av magen. Det svåraste var att sticka in nålen, jag fick hjälp med det, klarade det inte själv. Jag hatar sprutor. En sjuksköterska på Jónas avdelning hjälpte mig några dagar, blandade familjemedlemmar andra dagar.
Till slut hade dom där dagarna gått som skulle gå och jag var på återbesök. Dom sa att det såg bra ut, äggproduktionen var fin.

På tisdagen, en vecka efter första besöket, gifte vi oss. Dagen efter åkte Jónas till Island. Privatplanet med britsen och så där. Ni vet. Jag var tvungen att stanna i Sverige för att gå på kontroller. På torsdagen hade jag fått tid och på fredagen skulle jag åka. Den isländske narkosläkare som följt med Jónas i planet ringde på torsdag kväll och sa att jag nog borde skynda mig, att det kanske inte var så lång tid kvar. Men jag kunde inte skynda mig. Jónas och jag hade kommit överens om att jag skulle göra detta, oavsett vad.
På fredagen åkte jag till Island, för att bara två dagar senare åka tillbaka.

Måndagen var dagen dom skulle ta ut ägg, para ihop dom med Jónas och hålla tummarna.
- Var är Jónas? Frågade dom.
- Han är på sjukhuset, svarade jag. Han hälsar, la jag till.
Fast det gjorde han ju inte. Han låg på ett hospice på Island och höll på att dö. Men han hade nog hälsat om han hade kunnat, eller helst hade han nog följt med och hållit min hand.

Fyra ägg fick dom ihop. Det är inte så många, men inte heller för få. Tre av dom fungerade. På onsdagen den 30 januari satte dom in ett av dom fungerande äggen i mig igen. Befruktat. Dagen efter åkte jag tillbaka till Island. Samma dag som Jónas dog.

Jag stannade kvar på Island då, väntade på begravningen. Beställde blommor, pratade med prästen, hade kiststängning. Jag har skrivit om allt förut, arkivet finns till vänster om man vill läsa igen.

Och mitt i allt la jag handen på min mage, viskade till det lilla som just flyttat in.
- Var stark nu, håll dig kvar. Vi älskar dig så mycket, din pappa och jag.

Tisdagen den tolfte februari vaknade jag på hotellet, dagen efter begravningen. Testet jag gjorde då visade positivt. Det är givetvis alldeles för tidigt för att kunna veta, men det ingav ändå ett hopp.
Det kändes som om Jónas hjärta flyttat över från hans kropp till den här nya lilla. Hur klyschigt det än må låta.
Och så berättade jag för Jónas när jag var på kyrkogården strax innan vi åkte hem. Han måste ju bli den första att få veta.

Fem veckor senare fick jag se ett litet, pyttigt hjärta picka fortfort på ultraljudet.

Jack.

Hav tålamod

Det har varit mycket. Tankar och förberedelser och jag vet inte.
Ett vanligt inlägg efter det förra kändes så fel på något sätt.

Men imorgon är det namngivning för Jack och grillinflyttningsfest i ett, i min trädgård. Efter det kommer jag igen.

20140530-083310.jpg
Någon har börjat klättra över hinder.

Till exempel ska jag posta den där berättelsen från Bahamas och så tänkte jag att ni kanske ville veta hur det ser ut hos Jack och mig. Och så kanske jag berättar om hur det gick till när Jack blev till.

Ja, vi kan väl börja så. Om ingen har andra önskningar.

Vi, historien om

Låten som spelas sjungs och är skriven av Julia. Jónas och jag fick den av henne när han precis blivit sjuk. Så där satt jag, i avdelningens fikarum och lyssnade på repeat. Då när allt fortfarande kändes overkligt, innan cancern blev vardag. Innan vi visste.

Jag trodde aldrig jag kunde känna så här
att kärlek kunde vara så som våran är

I’m one step ahead and you’ll never catch up with me

När Jack flyttade in här var Kavaj lite skeptisk. När jag och Jack var på övervåningen sprang hon helst ner till källaren dom första dagarna. Hon morrade säkert också.
Sen sträckte hon sig till att kunna vara på samma våningsplan en stund.

Nu för tiden sover hon i samma säng som både Jack och mig. Helst under mitt täcke, i alla fall en stund.
Jack får dock inte komma för nära. Men hon fräser inte, morrar inte, reser inte ragg.

xDSC_0501

Jack å andra sidan, älskar Kavaj. När vi går ner på morgonen brukar hon leda väg nerför trappan. Och Jack, han hänger så långt ut från min famn han kan komma, bara för att få titta på henne. När han ser henne sprattlar dom små armarna och benen mer än någonsin. Ibland får han klappa lite, om jag håller fram honom till Kavaj när hon ligger still.

xDSC_0559

Till Kavajs stora fasa har Jack nu lärt sig att styra sin gåstol rätt bra. Där hon förut kunde sitta på behörigt avstånd blir hon nu jagad under förtjusta utrop.

Men hon är också beskyddande. Så fort Jack gråter kommer hon och säger till mig (som om jag inte hörde…) och hon gillar att ligga i hans säng när han inte själv använder den.
Jag hoppas att dom blir jättebra kompisar när han växt till sig lite och kan kontrollera dom där sprattlande armarna lite mer. Tänk att få ha ett levande gosedjur att lära känna!

xDSC_0567
Jag kanske lovade lite för mycket när jag frågade om ni ville läsa om resan till Florida och Bahamas.
Då bloggade jag ju på prokavaj.se men den finns inte aktiv längre. Alla inläggen borde ju varit sparade via wordpress, men jag kan inte riktigt komma åt dom verkar det som.
Lite tragiskt, tycker jag själv. För det fanns annat där jag gärna haft kvar. Kanske vet någon hur man gör?

En vanlig måndag

Idag fick vi paket, Jack och jag.

20140407-204414.jpg

Jack fick en boll och ett par ugglebyxor. Så himla fint!

20140407-204610.jpg

Och jag, jag fick en helt fantastisk fotobok från en helt fantastisk resa med en helt fantastisk vän! Å!

20140407-204722.jpg

På sommaren 2011 var jag och Holmberg i Miami och på Bahamas. Det var en av dom bästa resorna någonsin! Kanske ska jag publicera den resan här på bloggen? Vill ni läsa om den?

Tack fina, fina Sara!

If you say so

Idag fick vi fint besök i radhuset.

Först kom snickaren som ska lämna offert på altanbygget och sen kom Jacks bästa kompis Mary. Och Marys mamma Lisa.

bild kopia 2

Lisa passade barnen när jag lagade lunch. Hårt jobb.

140402

Det här var från i morse. Måste fortsätta visa bilder på när mitt barn sitter själv en stund till tror jag.

Sen spenderade vi eftermiddagen tillsammans med solen ute i trädgården. Något med det allra bästa med att ha hus måste vara att ha en egen trädgård. I alla fall så länge gräset inte måste klippas eller man är lyckligt ovetandes om fakturan för dränering och altanbygge.

Och i övrigt? Sitter här vid datorn fast jag egentligen skulle sova, eller åtminstone fundera på det.
Det är något som vaknar inne i mig, det är orden som bubblar. Äntligen? Men vad ska jag göra med dom och framför allt, var ska jag börja?
Tystnaden, som kanske är på väg bort. Du är välkommen bort, men håll dig ändå nära. Tack.

Magtens Korridorer – Drømmer

To bliver til en og hun synger
om alt det, hun skal nå
Skraldet ligger i dynger
og hun kan knapt nok gå,
men hun drømmer

At hun letter og forsvinder
og hun kigger ned og finder
sin karma og sin kærlighed og håbet igen
At hun svæver under skyerne
og vækker dem, der sover alt for tungt
At hun svæver under skyerne,
over lysene i byerne
med vinger, giver de modløse modet igen
At hun svæver over lysene
og vækker dem, der sover alt for tungt

Jag saknar danskan här. Eller minnena som vill upp till ytan.
Men börjar jag dra i fel ände där kommer jag minnas allt för mycket jag för länge sedan både grävt ner och bränt upp.

Men det ingår väl. Fokus.

Ett besök och jag kände dig mot mig

Det snöade, på marken som redan låg vit.

Där under ligger du. Eller gör du på riktigt det? Det känns konstigt, inte verkligt. Att du är där och jag är här. Eller var vi nu är.

Jag håller upp min hand i luften, lagom högt, och känner dina fingrar mot mina, känner dina andetag mot min kind. Jag känner hur du ler, hör hur du viskar. ”Jag älskar dig, jag älskar dig.” Och jag älskar dig. Fortfarande, för alltid. Kommer allt alltid att jämföras med dig?
Jag flyttar min hand till ditt bröst, där andetagen föds och växer och blir till den rytm jag lever för. Dunkdunk från dig till mig och dunkdunk tillbaka. Allt du ger vill jag ge tillbaka, alla stunder vill jag minnas och spara. Allt vi var och allt vi blir.

”Ser du Jack, ser du honom och hur perfekt han är? Ser du att han är vår? Ser du att han ser ut som du?”
Och du svarade ”Jag ser, jag ser hur perfekt han är. Jag ser att han är vår och att han ser ut som jag.”

Jag plattade med mina händer så att det blev ett hjärta, och la dit tre rosor från Jack och tre från mig.

IMG_8883
Och Island, fina, fina svarta och vita och kalla Island. Alla känslor som du river upp, alla drömmar och allt hopp. Alla minnen.

Right where I belong

Idag var vi som vanligt i handbollshallen. Han känner sig hemma där, verkar det som. Och det kanske inte är så konstigt. Tolv dagar gammal var han första gången han kom dit.
Nu är vi där minst två gånger i veckan, oftast fler.

20140331-221704.jpg
Tilda, Jack, Mikaela och Janita. Gött häng.

Och det blir väl fler nästa säsong eftersom det ska bli så här. Dessutom ska jag få lov att gå en utbildning (TS1 och TS2 för er som är insatta) under fyra tillfällen under våren och hösten. Det är jag sjukt peppad för!
Annars har väl dagen mest gått i ett slappt tempo. Vi tog en promenad till affären och sen satt jag i solen och läste en bok (Helena von Zweigbergk – Än klappar hjärtan – hon är min absoluta favorit när det gäller fina texter och bara så himla bra citat) medan Jack sov i vagnen.

Dagens:
James Blunt – Tears And Rain
Marie Fredriksson – Ännu doftar kärlek
Fun – Why Am I the One

En söndag i solen

Det här med att våren har kommit, om än möjligtvis tillfälligt, känns väldigt bra!

Idag fick jag och Jack besök av barnets mormor och morfar. Dom hade med sig både trädgårdsverktyg och våffeljärn.
Så vi planterade om några tulpaner och andra blåa blommor och en jävligt seg buske och så där och sen dukade vi bordet och åt våfflor.

Det börjar även falla på plats, alla dessa hantverkare som ska dränera och bygga altan. Om en månad kanske.

20140330-221315.jpg
Jack fick flytta ut han med.

Så ja, den här bloggen. Lite mer ytlig och lättsam nu för tiden. Det är nog bra.

En stilstudie i lördagsliv

Idag blev dagen jag tog (ungefär) ett foto i timmen!

20140329-184139.jpg
Morgonselfie. Jack älskar att se sig själv i mobilkameran. Själv känner jag inte alls samma entusiasm över min del av bilden.

20140329-184456.jpg
Här sitter (!) väl jag och gymmar lite.

20140329-185022.jpg
Sen gick vi ut och slappade lite i trädgården och solen. Jag är väldigt förtjust i min trädgård. Jack verkade också nöjd.

20140329-185254.jpg
Och ja, här satt jag när jackan somnade i sin vagn. Jag tror att jag kommer gilla min trädgård ännu mer om typ en månad när den kommer ha en altan med.

20140329-185442.jpg
När Jack vaknat och klockan blivit eftermiddag gick vi en promenad till Härlanda tjärn och mötte upp med ett gäng. Dom stora barnen sprang barfota på gräset och spelade fotboll och kände på vattnet.

20140329-185713.jpg
En stund senare satt vi fortfarande kvar. Jack och Brynja körde SM i islandströjor tydligen.

20140329-185911.jpg
Och när det blev svalare gick vi tillbaka till vårt radhusområde.

20140329-190044.jpg
Jack fick lite mat och kex och lejonet hängde bakom soffan och kollade läget.

20140329-190321.jpg
Efter ett tag blev det dags för välling i sängen och sovdags ihop med alla gosedjuren. God natt Jack!

20140329-190439.jpg
Och så trodde man kanske att han hade somnat men när man sen går upp och kollar in sitt barn så ligger det så här. Jätteglad!

Men ja, efter några fler minuter med speldosan (han hör samma slinga varje gång han ska sova, fem låtar som går på repeat) så somnade han sött.
Så nu är dagen slut för Jack och mamman har egentid.

Fin dag!